Med en "kvalitativ tillväxt", skulle världen inte behöva frukta en global uppvärmning, eller en världsekonomisk härdsmälta	Foto: RLC

Ledare

Tillväxtens behov och gränser 

Tidens tecken visar sig i en alltmer krympande värld. Världen tycks inte längre räcka till. Människan och hennes drivkrafter överträder den ena gränsen efter den andra. Gränsdragningarna upprättades av världssamfundets olika vetenskapliga organ, för att varna för farorna med överutnyttjande och skövling av planeten, och de menade på fullaste allvar – hit men inte längre. Det var då det. Alltför många av dessa gränsdragningar har på ett mycket brutalt sätt överskridits. Det gäller uppkomsten av den globala uppvärmningen, skövlingen av naturresurser, matförsörjningens otillräcklighet, utdöende havsbottnar, utrotningen av djur- och växtarter. Vad bör göras?

  Paul Lindberg: |2011-09-14| Vad behöver vi – marknaden eller demokratisk planering? Ett bra samhälle kan vara pluralismens och mångfaldens skapande gemenskap. Förutsättning är att samhället regleras under civiliserade former – för det allmännas bästa. Det uppenbara är att en omfattande öppenhet och en kraftfull  demokratisk reglering är av nödvändighet. Det gäller regleringen av både världshandeln och den globala finansspekulativa sektorn. Den nuvarande och ensidiga låt-gå-ekonomin drabbar hela världen. Det är ingen överdrift att beskylla den nuvarande världsordningen som ett hot mer än en tillgång för mänskligheten.

Världen behöver en kvalitetstillväxt inom i stort sätt alla områden! Grundförutsättningen för ett kvalitetssamhälle är en väl utvecklad demokrati, vars parlamentarism inte kan erövras av maktsökarnas hegemonidrifter. Den ändamålsenliga tillväxten bör bland annat leda till anpassningen för en naturenlig och hållbar industriell tillväxt. Men också till en högkvalitativ utveckling för de medmänskliga och allomfattande sociala behoven – civilisationssamhället. Vilket borde kunna vara en kvalitetsgaranti för det som ett samhälle är ämnat för. 

Samhällsordningen kan omöjligt vara menad för spekulationskapitalism, där hela havet gungar som orsakas av spel och dobbel. När spekulationsbubblan växte och globaliserades, så ökade även osäkerheten inom världsekonomin. Osäkerheten inom världsekonomin ökar nu språngartat och i linje med den globala uppvärmningen. Det finns alltså ett samspel mellan ekonomisk dårskap och frukterna därav.

Kring dessa förhållanden har flera av världens främsta ekonomer varnat om i decennier. Även en del av världens värsta finansspekulatörer själva varnade om denna fasansfulla finanshärva. Multimiljardären George Soros menade att spekulationssystemet blir kapitalismens undergång, om det inte blir en omfattande förändring. Och i flera decennier har varningarna duggat tätt. Men de världsekonomiska kriserna blir tätare och fler, och komprimeras till något som kan skada hela mänskligheten. Om vår moderna värld råkar ut för en ekonomisk härdsmälta, så blir den obeskrivlig.

Nu kan inte kapitalism förändra sig själv, de sitter fast i sin egen ofullkomliga röra. Förändringen måste istället genomdrivas av och för en global och överordnad demokratireglering, som blir mycket svår att genomföra.

Alternativet, om förändringsviljan inte finns, så blir det en fortsatt kräftgång med växande och fler uppdämda världskriser, som för närvarande hanteras haltande och improviserat. Det finns egentligen ingen vetenskaplig metod som kan försvara den nuvarande casinoekonomin. Den nuvarande ekonomin visar sig bara vara ett simpelt kapitalistisk pyramidspel – en spekulativ illusion.

MAKTENS ARMOD

”De rika ländernas produktionssystem sviker människan, kränker miljön, skövlar jordens resurser.” Det konstaterade författaren Barry Commoner i boken Maktens armod (1976, Aldus 1977). Och han ställde frågan: ”Finns samvete och mod för en radikal omprövning?”

I dag finns en hel mängd människor enrollerade för det som Commoner efterlyste. De alternativa rörelsernas framsteg i parlament och samhällsinstitutioner runt om i världen är på stor frammarsch. Men, hinner dessa rörelser fram innan den nuvarande spekulationskapitalismen har krossat livsbetingelserna för de framtida generationerna? Det är den intrikata frågan!

Vad är det då som behöver göras? Det handlar om en allmän och bredare spridning av värdeinnehållet, så som Commoner beskriver, och det är vad som de humanistiska rörelserna verkar för. Mot denna rörelse står ett maktfullkomligt etablissemang som till vilket pris som helst vill bevara den nuvarande spekulationsekonomin. Och detta etablissemang är både maktfullt och hotfullt inställda för nödvändiga förändringar.

Barry Commoner skriver följande:

”Ett tillfredsställande produktionssystem skall fylla människors behov och lösa samhällsuppgifter. Vårt produktionssystem – den moderna industrikapitalismen – syftar till att sprida maximalt vinstgivande varor i stället för maximalt nyttiga för alla. Miljöförstörelsen, energikrisen, de täta ekonomiska depressionerna i ett sådant system är inga övergående besvär. De är inbyggda i själva systemet.

Vår kapitalintensiva och energiintensiva kultur fungerar med hisnande slösaktighet … Vilka enorma besparingar, om vi alla använde precis bara den energi som varje uppgift kräver – inom jordbruket, transportväsendet, där flyget och bilismen är värsta syndarna. Och den petrokemiska industrin, som är så skräpig och hälsofarlig att den inte kan förbättras, bara minskas. Bristerna i samspelet mellan ekosystem, produktionssystem och det ekonomiska systemet har man velat bemästra med ökad produktion. Resultatet har blivit motsatsen, problemen fördjupas, skarorna av arbetslösa och utslagna ökar.”

Kvalitativ tillväxt

I dagstidningar och TV tävlar reklamen om frestande stadsjeepar och vanbilar – mer än någonsin. Aldrig tidigare har annonseringen kring just stora bilar varit mer omfattande än i dag. Det ser ut som psykologisk krigsföring mot de rörelser som ifrågasätter det rimliga med en sådan extrem bilutveckling, när hela världen står inför en global uppvärmning. Alla politiker som förlitar sig på den nuvarande världsordningen, och som inte tror att världsordningen behöver förändras i riktning mot ett hållbart samhälle för alla människor, dessa maktmänniskor är i så fall en fara för framtidens generationer.

Om alla krafter verkade för en samhällsekonomisk utveckling med kvalitativ tillväxt, så skulle världen sannolikt inte behöva frukta en global uppvärmning, eller en världsekonomisk härdsmälta.