REDAKTIONELLT

Övriga artiklar

Till framsidan

Brev till Rikare Liv

Ledare:  

Rättvisa och fördelning

Ingen demokrati utan jämlikhet! Det är grundbulten för ett humant och civiliserat samhälle – ett solidariskt dela-lika-samhälle. Det borde gälla för alla världens medborgare. Människors lika värde måste tydliggöras. Många kriser världen över kan troligtvis ha sin lösning genom omfattande rättvisereformer.


  Paul Lindberg: | 2008–10–27 | Vem äger pengarna? Den retoriska frågan ställde sig premiärministern Margaret Thatcher, och jämförde samhällsekonomi med hushållsekonomi. Först betalar man hushållets alla kostnader, resten förfogar man själv över. Detsamma gäller för samhällets gemensamma skulder. 

Exemplet för en god princip – även om den stockkonservativa "järnladyn" inte menade att skulderna skulle delas rättvist – vilket visades i praktiken.

När gemensamma skulder är betalda, skulle resterande pengar göra var och en lyckliga. Så såg idealet ut – men det fanns en baksida.

Alltför många har i sökandet efter lyckan gjorts till skuldslavar över hela världen, i både fattiga och rika länder. Orsaken har varit frestelsen att vinna välstånd och lycka, men utöver vad som egentligen är realistiskt. Det handlar om rikedrömmen för den materiellt fattige och för den andefattige.

Arbeta dig rik, gör dig rik, föds rik, vinn en miljonlott, råna en bank – bara man blir rik. Det är inget fel att vilja bli miljonär, enligt vissa politikers uttalanden. Men rikedomens drömmar föder girighet, ytlighet, snikenhet, omoral och destruktiva mänskliga egenskaper. Det borde inte vara något att stå efter. Att vara fattig är ännu mycket värre. Och på den punkten skulle en kompromiss kunna göras. Dela lika!

Rikedom skapar hierarkier

Makt leder ofta till förtryck. Maktmänniskor försöker försvara maktens förträfflighet genom att definiera fram andra egenskaper än vad makten i själva verket innebär. Att vilja bli rik, eller kämpa sig till ett överdrivet välstånd kan vara en drivkraft eller motivation för en större arbetsinsats. Detta kan väl vara acceptabelt. Men maktens innehavare använder sig både av morötter och piskor för att motivera till större arbetsprestationer. Men till vilken nytta, och till vilken glädje?

Arbetets positiva och glädjerika värden förstörs ofta av för många piskor. Det talas om att pensionsåldern måste höjas, och att vi måste arbeta två timmar mer i veckan, att vi måste bli mera produktiva. Dessa tankar kommer ofta från marknadens politiska representanter, och är verkligen inhumant.

Frågan är om människor vill arbeta mera och hårdare!? Jag tror inte det, och jag tycker inte att det finns några bra argument för ett hårdare arbetsklimat. Allt tyder på det omvända. 

Makt och fördelning  

Ashridge Busines School gjorde en omfattande studie i Storbritannien, som visade att toppchefer efter flera höga lönelyft ofta var förenat med personliga problem. De känner sig otillräckliga och blir rädda för att avslöjas som otillräckliga eller inkompetenta. I den situationen har ofta toppchefer lierat sig med varandra, som en chefselit, och tappat kontakterna med sina egna medarbetare, och därmed  tappar något av verklighetskontakten. 

Odemokratiska chefskap får följder på många olika sätt. Ett exempel på detta är skandalen med försäkringsföretaget Skandia för några år sedan. Då Skandia bokstavligen plundrades av sina egna chefer.

Enligt Carsten von Otter, professor i sociologi,  handlar det mera om status och prestige än om egentliga löner. De drabbas av hybris inom chefseliten, och orimligt höga löner får en klar motsatt effekt. 

Även amerikansk forskning visar att högavlönade chefer ofta börjar bete sig allt mer irrationellt, med orealistiska och storslagna visioner. Det är ofta hybrisvisioner som inte har någon verklighetsanknytning, utan mera ska visa chefens handlingskraft och pondus. De vill inte störas eller ifrågasättas med praktiska invändningar i sin maktutövning. De bryr sig heller inte om saklig kritik kring deras egna visioner, det handlar mycket om rollspelet kring makt och hierarki.

Nu handlar inte sådana chefskulturer bara om det privata affärslivet, naturligtvis. Det gäller i samma omfattning inom offentliga sammanhang – helt synligt även här i Sverige. Lönen är en stor prestigefaktor som bara kan förklaras i psykologiska termer. Det kan mycket väl handla om allvarliga psykologiska störningar, om pojkar som vägrar bli vuxna.

Demokrati och fördelning

Tidigare forskning kring karriärister, visade att argumenten om chefers lön måste stå i paritet med ansvaret. Det säger egentligen inte så mycket. Det är ett argument som inte har någon grund alls. 

Elitkulturen odlar sina egna myter om sin egen betydelsefullhet, men har knappast någon relevans till vad de uträttar.

Det finns hur bra chefer som helst, och som är föredömliga. Men den här artikeln handlar om chefskapet i princip, som chefen i kraft av sin förmåga, skicklighet och med sina egenskaper mest eftersträvar maktpositionen, i enlighet med arternas kamp. Det är inte detsamma som ett gott demokratiskt val till ett bra chefskap. Det är den kampstinna maktsökaren som tar sig rätten till positionen. 

Chefer av i dag är många gånger lycksökare, som i fallet med direktörerna i försäkringsföretaget Skandia. De, och många med dem, visar tydligt att det finns ett trängande behov av demokratisk maktfördelning inom en förändringsbar och detroniserande maktkultur. 

Lämpligaste chefen är inte alls skickligast att slå sig fram till främsta position, i något slags arternas kamp. Lämpligast är den som tillsammans med medarbetarna kan mobilisera samförstånd i en gemensam human laganda. Sådana finns det många exempel av. Med stor säkerhet är det inte heller de oproportionerligt höga lönerna som ska vara drivkraften.

Ledarskapets behov ligger i det gemensamma ansvaret, med förhandlande parter och öppenhet för alla medarbetare och anställda.

Arbete och fördelning

Arbeta mindre – må bättre, var tidigare en paroll, men som motarbetades av bortskämda och självgoda makthavare. Människors frihetslängtan fick istället ersättas av drömmen om att bli rik –  att bli en vinnare! Väldigt amerikanskt!

Den industriella tekniska automationen har lett till anmärkningsvärda vinster för kapitalägarna. Men ägandet och makten över arbetskraften har inte lett till frihet och jämlikhet. Det kan vi se tydliga exempel på över hela världen.

 Drömmen om att få glädjas över de vetenskapliga och tekniska framstegen övergick till funktionen att bara konsumera mera.

Arbetstvånget har aldrig gynnat människorna, det har mest skapat olust och ovilja, med stora konsekvenser för hälsan. Motivationen har istället ersatts för mera konsumtion och att betala alla skulder.

Men hur blir det med fler pensionärer framöver, hur ska de försörjas? Ja, det finns bara en väg: genom jämlik behovsfördelning! Alla samhällets kostnader måste fördelas efter förmåga och kan bara regleras genom en rättvis fördelningspolitik. 

Propagandan mot försörjningsansvaret drivs av dem som inte vill vara solidariska för en rättvis fördelning. Dessa politiker säger ofta att "vi har inte råd" med välfärdens olika sociala åtaganden. Den propagandan pumpas ut som ett tjatigt mantra, och är en klar osanning. Det vi inte har råd med är girighet och egoism!

Samma sak gäller vid en eventuell nationalekonomisk kris, med följande massarbetslöshet. Att fördela arbetet i möjligaste mån är demokratiskt och humant. Den så kallade "arbetslinjen" är däremot inhumant och odemokratiskt, med inslagen av tvångsåtgärder.

Valfrihet måste finnas för alla. För dem som vill arbeta fullt ut, eller mer. Samtidigt måste möjligheten finnas för dem som vill arbeta på halvtid, eller med andra alternativ. Och det måste finnas sociala skyddsanordningar som är lika för alla.

Diskussionen om det goda samhället, och välfärd för alla borde få en behövlig och kraftfull nytändning bland människor som tror på kärlek och rättvisa!

Paul Lindberg