Ledare:
Rättvisa
och fördelning
Ingen
demokrati utan jämlikhet! Det är grundbulten för ett
humant och civiliserat samhälle – ett solidariskt
dela-lika-samhälle. Det borde gälla för alla världens medborgare.
Människors lika värde måste tydliggöras. Många kriser världen över
kan troligtvis ha sin lösning genom omfattande
rättvisereformer.
Paul Lindberg: |
2008–10–27 | Vem äger pengarna? Den retoriska frågan ställde sig premiärministern Margaret
Thatcher, och jämförde samhällsekonomi med hushållsekonomi.
Först betalar man hushållets alla kostnader, resten förfogar man
själv över. Detsamma gäller för samhällets gemensamma skulder.
Exemplet för
en
god princip – även om den stockkonservativa "järnladyn" inte
menade att skulderna skulle delas rättvist – vilket visades i
praktiken.
När
gemensamma skulder är betalda, skulle resterande pengar göra var och en lyckliga. Så såg idealet ut – men det
fanns en baksida.
Alltför
många har i sökandet efter lyckan gjorts till skuldslavar över
hela världen, i både fattiga och rika länder. Orsaken har varit frestelsen att vinna välstånd och
lycka, men utöver vad som egentligen är realistiskt. Det handlar om
rikedrömmen
för den materiellt fattige och för den andefattige.
Arbeta
dig rik, gör dig rik, föds rik, vinn en miljonlott, råna en bank
– bara man blir rik. Det är inget fel att vilja bli miljonär,
enligt vissa politikers uttalanden. Men rikedomens drömmar föder girighet, ytlighet, snikenhet, omoral och destruktiva mänskliga egenskaper.
Det borde inte vara något att stå efter. Att vara fattig är ännu
mycket värre. Och på den punkten skulle en kompromiss kunna göras. Dela
lika!
Rikedom
skapar hierarkier
Makt
leder ofta till förtryck. Maktmänniskor försöker försvara
maktens förträfflighet genom att definiera fram andra egenskaper
än vad makten i själva verket innebär. Att vilja bli rik, eller kämpa
sig till ett överdrivet välstånd kan vara en drivkraft eller
motivation för en större arbetsinsats. Detta kan väl vara acceptabelt. Men
maktens innehavare använder sig både av morötter och piskor för
att motivera till större arbetsprestationer. Men till vilken nytta, och
till vilken glädje?
Arbetets
positiva och glädjerika värden förstörs ofta av för många
piskor. Det talas om att pensionsåldern måste höjas, och att vi
måste arbeta två timmar mer i veckan, att vi måste bli mera
produktiva. Dessa tankar kommer ofta från marknadens politiska
representanter, och är verkligen inhumant.
Frågan
är om människor vill arbeta mera och hårdare!? Jag tror inte det,
och jag tycker inte att det finns några bra argument för ett
hårdare arbetsklimat. Allt tyder på det omvända.
Makt
och fördelning
Ashridge
Busines School gjorde en omfattande studie i Storbritannien, som
visade att toppchefer
efter flera höga lönelyft ofta var förenat med personliga problem.
De känner sig otillräckliga och blir rädda för att avslöjas som
otillräckliga eller inkompetenta. I den situationen har ofta
toppchefer lierat sig med varandra, som en chefselit, och tappat
kontakterna med sina egna medarbetare, och därmed tappar
något av verklighetskontakten.
Odemokratiska chefskap får följder
på många olika sätt. Ett exempel på detta är skandalen
med försäkringsföretaget Skandia för några år sedan. Då
Skandia bokstavligen plundrades av sina egna chefer.
Enligt
Carsten von Otter, professor i sociologi, handlar det
mera om status och prestige än om egentliga löner. De drabbas av
hybris inom chefseliten, och orimligt höga löner får
en klar motsatt effekt.
Även
amerikansk forskning visar att högavlönade chefer ofta börjar
bete sig allt mer irrationellt, med orealistiska och storslagna
visioner. Det är ofta hybrisvisioner som inte har någon verklighetsanknytning, utan mera ska visa
chefens handlingskraft och pondus. De vill
inte störas eller ifrågasättas med praktiska invändningar i sin maktutövning. De bryr sig heller
inte
om saklig kritik kring deras egna visioner, det handlar
mycket om rollspelet kring makt
och hierarki.
Nu
handlar inte sådana chefskulturer bara om det privata
affärslivet, naturligtvis. Det gäller i samma omfattning inom offentliga
sammanhang – helt synligt även
här i Sverige. Lönen är en stor prestigefaktor som bara kan
förklaras i psykologiska termer. Det kan mycket väl handla om
allvarliga psykologiska störningar, om pojkar som vägrar bli vuxna.
Demokrati
och fördelning
Tidigare
forskning kring karriärister, visade att argumenten om chefers lön
måste stå i paritet med ansvaret. Det säger egentligen inte så
mycket. Det är ett argument som inte har någon grund alls.
Elitkulturen odlar sina egna myter om sin egen betydelsefullhet, men
har knappast någon relevans till vad de uträttar.
Det
finns hur bra chefer som helst, och som är föredömliga. Men den här artikeln handlar
om chefskapet i princip, som chefen i kraft av sin förmåga, skicklighet och med sina egenskaper mest
eftersträvar maktpositionen, i enlighet med arternas kamp. Det är inte detsamma som
ett gott demokratiskt val till ett bra chefskap. Det är den kampstinna
maktsökaren som tar sig rätten till positionen.
Chefer
av i dag är många gånger lycksökare, som i fallet med
direktörerna i försäkringsföretaget Skandia. De, och många med
dem, visar tydligt att det finns ett trängande behov av demokratisk maktfördelning inom
en förändringsbar och detroniserande maktkultur.
Lämpligaste chefen är inte alls skickligast att
slå sig fram till främsta position, i något slags arternas kamp.
Lämpligast är den som tillsammans med medarbetarna kan
mobilisera samförstånd i en gemensam human laganda. Sådana finns det många exempel av.
Med stor säkerhet är det inte heller de oproportionerligt höga lönerna som ska vara
drivkraften.
Ledarskapets
behov ligger i det gemensamma ansvaret, med
förhandlande parter och öppenhet för alla medarbetare och
anställda.
Arbete
och fördelning
Arbeta
mindre – må bättre, var tidigare en paroll, men som motarbetades
av bortskämda och självgoda makthavare. Människors frihetslängtan fick
istället ersättas av drömmen om att bli rik – att bli en vinnare!
Väldigt amerikanskt!
Den
industriella tekniska automationen har lett till anmärkningsvärda
vinster för kapitalägarna. Men ägandet och makten över
arbetskraften har inte lett till frihet och jämlikhet. Det kan
vi se tydliga exempel på över hela världen.
Drömmen
om att få glädjas över de vetenskapliga och tekniska framstegen
övergick till funktionen att bara konsumera mera.
Arbetstvånget
har aldrig gynnat människorna, det har mest skapat olust och ovilja,
med stora konsekvenser för hälsan. Motivationen har istället
ersatts för mera konsumtion och att betala alla skulder.
Men
hur blir det med fler pensionärer framöver, hur ska de
försörjas? Ja, det finns bara en väg: genom jämlik behovsfördelning! Alla samhällets
kostnader måste fördelas efter förmåga och kan bara regleras
genom en rättvis fördelningspolitik.
Propagandan mot
försörjningsansvaret drivs av dem som inte vill vara solidariska
för en rättvis fördelning. Dessa politiker säger ofta att "vi har inte råd" med välfärdens olika sociala åtaganden.
Den propagandan pumpas ut som ett tjatigt mantra, och är en klar
osanning. Det vi inte har råd med är girighet och egoism!
Samma
sak gäller vid en eventuell nationalekonomisk kris, med följande
massarbetslöshet. Att fördela arbetet i möjligaste mån är
demokratiskt och humant. Den så kallade
"arbetslinjen" är däremot inhumant och odemokratiskt, med inslagen av
tvångsåtgärder.
Valfrihet
måste finnas för alla. För dem som vill arbeta fullt ut, eller mer.
Samtidigt måste möjligheten finnas för dem som vill arbeta på
halvtid, eller med andra alternativ. Och det
måste finnas sociala skyddsanordningar som är lika för alla.
Diskussionen
om det goda samhället, och välfärd för alla borde få en
behövlig och kraftfull nytändning bland människor som tror på kärlek och rättvisa!
Paul
Lindberg
|