 |
| |
von
Goethe älskade romantiska kärlekssånger och lyssnade gärna
till en gondoljärs skönsång.
|
Foto:
PhotoDisc
|
VON
GOETHES ITALIENSKA RESA
Goethe i Venedig
En
iakttagares berättelse
Goethe
tillhör världslitteraturens stora författare. Begreppet
"världslitteratur" anses författaren själv varit upphov
till. Han fick stor betydelse inom flera ämnesområden. Förutom
dikten, blev han något av en slags andlig föregångare till
evolutionsteorin. Han själv påverkades av persisk dikning, i
synnerhet Hafez. Goethe
prövade många ämnesområden, men ansåg sig själv tillhöra
naturforskningen. Rudolf Steiner och den antroposofiska rörelsen
påverkades av honom. Goethe i Venedig, visar hans moderna
iakttagelseförmåga och hur han bryr sig kring sambanden mellan
människan och naturen.
|
|
|
|
Johan
Wolfgang von Goethe i romantikens tankevärld. |
|
|
Johan Wolfgang von Goethe: |1786-10-09|
En
härlig dag från morgonen till sena kvällen! Jag for
över, ända bort till Pelestrina i riktning Chiozza, där de
stora byggena pågår, kallade Murazzi, som republiken låter
uppföra mot havet. De är av huggen sten, och meningen är
att mot elementens raseri skydda den långa landtunga, Lido,
som skiljer lagunen från havet.
Lagunen
är en produkt av naturens arbete genom tiderna. Först ebb
och flod och jordmassor som arbetat mot varandra, därpå
havsvattnets gradvisa sjunkande alltsedan urtiden, det var
orsakerna till att en betydande sumpmark har bildats i övre
ändan av Adriatiska havet. Detta lågland står vid flodtid
under vatten, vid ebb är det delvis torrt. Människan
erövrade skickligt de högsta ställena, och så låg Venedig
där, sammanfogat av hundratals öar och
|
omgivet
av hundratals. Samtidigt grävde man med otroliga ansträngningar
och kostnader djupa kanaler i kärren, så att man också vid ebb
kunde nå de viktigaste punkterna med krigsfartyg.
Det
som människans snille och flit i gångna tider hade tänkt ut och
fått till stånd, det måste klokhet och flit nu vidmakthålla.
Lido,
en lång landremsa, skiljer lagunen från havet, vilket bara kan
flyta in på två ställen, nämligen vid Kastellet och på motsatta
sidan vid Chiozza. Floden kommer vanligen in två gånger om dagen,
och ebben för ut vattnet två gånger, alltid samma väg och i
samma riktningar. Floden täcker de inre dyiga ställena och lämnar
de högre belägna om inte torra så dock synliga.
Helt
annorlunda skulle det vara om havet sökte sig nya vägar, angrep
landtungan och godtyckligt brusade in och ut. Inte nog med att de
små samhällena på Lido, Pelestrina, S:t Peter och andra skulle
förstöras, också kommunikationskanalerna skulle fyllas igen då
vattnet välvde allt huller om buller. Lido skulle förvandlas till
en ö, de öar som nu ligger där bakom skulle bli landtungor. För
att förhindra detta måste Lido bevaras till varje pris, så att
naturkrafterna inte godtyckligt skall kunna angripa och omkullkasta
det som människorna redan tagit i besittning, det som de redan har
format och gestaltat för ett visst bestämt ändamål.
Vid
alldeles särskilda tillfällen, då havsvattnet stiger omåttligt,
är det speciellt bra att det kan flyta in bara på två ställen
och att det övriga är tillslutet, ty därigenom kan det inte
tränga på med hela sin kraft och måste efter några timmar
underkasta sig tidvattnets lagar och mildra sitt raseri.
I
övrigt har Venedig ingenting att bekymra sig över.
Vattenståndet blir lägre i så långsam takt att staden har en
frist på årtusenden, och invånarna skall nog veta att bevara sin
makt genom att klokt sköta om kanalerna.
Om
de bara höll sin stad renare! Det är lika nödvändigt som lätt,
och det har stor betydelse om vi tänker i århundraden. Visserligen
är det vid strängt straff förbjudet att kasta någonting i
kanalerna eller att slänga avfall i dem. Men ingen förbjuder en
plötslig regnskur att röra om bland allt det avfall, som samlades
i vrårna och fösa det ned i vattnet eller, vilket är ännu
värre, ned i avloppsrören, som är avsedda endast till att leda
bort vatten, och täppa till dem så effektivt, att de viktigaste
torgen är i fara att översvämmas. Till och med vissa avlopp på
lilla Markusplatsen, vilka liksom även avloppsrören på den stora
är mycket klokt anlagda, har jag sett täppas till och fyllas med
vatten.
Då
en regndag kommer blir allt olidligt smutsigt. Alla svär och
förbannar; då man går upp och ned på broarna smutsar man sin
kappa, sin tabarro, som man släpar på året runt. Och då alla
går omkring i skor och strumpor, så stänker man ned varandra och
grälar, ty det är inte med vanlig gatsmuts man fläckar ned
varandra utan med frätande lort.
Vädret
blir vackert igen, och ingen människa tänker på renlighet. Hur
riktigt är inte detta: allmänheten beklagar sig ständigt över
att den blir illa betjänad, men vet inte hur den skall bära sig
åt för att få det bättre. Här kunde allt rättas till med
detsamma, om statsöverhuvudet så önskade.
Originalet
från von Goethes Italienska Resa, översättning och med inledning
av Göran Schildt,
Biblioteksförlaget
1961.
|
