politik utan moral


Stefan Löfven: Ok med vapenexport till diktaturer.	Foto: RLC

COGITO

Saudiskandalen

Vad är politik utan moral?

Vad är politik utan moral Stefan Löfven? Styrkeförhållandet mellan marknad och demokratisk politik i relation till vapenexporten har varit en knäckfråga inom socialdemokratin. Stefan Löfven ser ut att välja en väg som kan rita om hela det politiska lanskapet. Socialdemokraternas reaktion på skandalen med den svenska vapenfabriken i Saudiarabien är minst sagt märklig. Nedanstående artikel har varit införd i tankesmedjan Cogito.

Per Gahrton: |2012-03-14| Det skamliga avtalet ingicks av S-regeringens försvarsminister Leni Björklund och den saudiske prinsen Khaled 2005 under Göran Perssons statsministertid. Att Socialdemokraterna hyser krafter som är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för några vapensvetsarjobb i Norrland är ingen nyhet. Men lyckligtvis har partiet också hyst helt andra krafter, ofta kvinnor, från Ulla Lindström, Alva Myrdal och Inga Thorsson till Maj Britt Theorin och dagens ordförande i kvinnoförbundet, Lena Sommestad.

En av Olof Palmes sista fredspolitiska åtgärder var att uppdra åt Inga Thorsson att utreda om det var möjligt att komma ur vapenexportens moraliska dilemma utan att skapa massarbetslöshet på vissa bruksorter. Hennes svar kom 1984 i form av betänkandet ”Med sikte på nedrustning” (SOU 84:62). Där visades i kalla siffror att det skulle vara fullt möjligt att halvera den svenska vapenindustrin på tjugofem år, från 1990 till 2015. En sådan omstrukturering skulle gjort större delen av vapenexporten nationalekonomiskt onödig. Viss export till Norden och EU kan också principiella vapenexportmotståndare leva med. Men Olof Palme blev som bekant mördad mindre än två år efter publiceringen av Inga Thorssons utredning och hans efterträdare lät betänkandet ligga och mögla i en byrålåda.

Man skulle kunna tro att en borgerlig regering med företrädare för ett par närmast fanatiskt pro-israeliska partier, FP och KD, skulle sätta stopp för vapenhandel med en av Israels potentiella huvudfiender, Saudiarabien. Men så skedde inte under Bildtregeringen 1991-94. Inte heller under Reinfeldtregeringen har FP och KD vågat sätta ner foten. När S-regeringen ingick avtalet med Saudiarabien 2005 anmälde folkpartisterna Allan Widman och Birgitta Olsson saken till KU. Men när avtalet sedan förlängdes 2010 hördes inte ett pip, varken från FP eller KD. Pengarna vägde tyngre än både deras påstådda omsorg om mänskliga rättigheter och deras annars så bombastiska stöd till Israel.

Den första S-reaktionen på Saudiaffären kom från partiledaren Stefan Löfven i Rapport den 6 mars. Rubriken på SvT:s hemsida sammanfattar på pricken innebörden av Löfvens kommentar: ”Löfven: Ok med vapenexport till diktaturer”.

Sedan har Urban Ahlin försökt modifiera lite. Det kan man förstå. Urban Ahlin var nämligen en av två socialdemokrater som förhandlade fram det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet 2010, så han vet vad där står. MP och V lyckades få med S på en ny och hyfsat fredsradikal gemensam vapenexportpolitik. Det fastslogs bland annat att:

"framtidens regelverk för krigsmaterielexport ska formuleras så att det utesluter möjligheterna för Sverige att exportera krigsmateriel till länder som begår grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna"

Att den formuleringen utesluter all vapenhandel med Saudiarabien är uppenbart. Visste Löfven om vad S hade gått med på tillsammans med MP och V? Brydde han sig om det? Det tjatas mycket i dessa dagar om vikten av att ”hålla ingångna avtal”, d v s skandalavtalet med Saudiarabien. Man kan förstå att en facklig ledare som Löfven håller på den principen. Men det rödgröna avtalet då? Och avtalet inom det socialdemokratiska partiet i form av partiprogram och motioner om ny krigsmateriellagstiftning? Löfven har tyvärr visat att han tycker lukrativa avtal som ger feta exportinkomster väger tyngre än politiska och moraliska avtal om mänskliga rättigheter och demokrati.

Det är knappast en tillfällighet att Socialdemokraterna började visa upp ett mänskligt ansikte under den alltför korta tid partiet hade en kvinnlig partiledare, Mona Sahlin. Nu har ”ordningen återställts”, Socialdemokraterna har återgått till att strunta i frågor som t ex miljö, jämställdhet, mänskliga rättigheter, demokrati. Nu handlar det bara om hård ”realpolitik”, d v s mer pengar i plånboken, export, export och åter export av allt som kan säljas till vem som helst som vill köpa.

Att sådan politik bedrivs av partier som uttryckligen vill att marknaden skall ersätta den demokratiska politiken som styrfaktor över samhällsutvecklingen är inget märkligt. Men att samma synsätt präglar ett parti som påstår sig stå för högre principer om en bättre värld är ett mysterium. Är Lena Sommestads twitterprotest mot den socialdemokratiska vapenexportpolitiken ett tecken på att smekmånaden med kärnkraftskramaren och euroanhängaren och vapenälskaren Löfven håller på att ta slut? Det är en fråga inte bara för socialdemokrater utan för alla som hoppas på en bättre regering efter valet 2014. En rödgrön koalition med Löfven som statsminister blir allt omöjligare för varje ny knäckfråga som avslöjar Löfvens politiska linje.

Är det en M-S-regering som håller på att formera sig? Finns det något alternativ till ett sådant skräckscenario? Det skulle gå att skriva en tjock bok om åsiktsskillnader mellan de övriga fem demokratiska riksdagspartierna. Men när det gäller Saudiskandalen är fyra av dem i princip överens och inom det femte finns starka röster i samma riktning. Det visar på en insikt och känsla för att politik utan moral regredierar till taskspeleri som inte är bättre än finansmarknadens hämningslösa spel med människors väl och ve.

En regering utan vare sig M eller S (och givetvis utan SD)? Det kan bli slutresultatet av Saudiskandalen.