Konsumtionsparadoxen

Ju mer desto mera

Enligt professor Mats Alvesson har människor i den rika världen aldrig varit rikare. Många har blivit köpslavar och i slutänden bara fattiga och skuldsatta. Rikedom kan föda välfärd men också fattigdom! Det finns en rikedom och en fattigdom i anden, och människan gör själva sina val. Men över detta styr Mamon!

  glädjesuget efter mera är osläckligt, och ökar i kapp med den globala uppvärmningen. Det ena ger det andra.

Drömmen om det goda samhället i början av 1900-talet såg framtiden som ett överflödssamhälle. Det är fattigdomens drömvärld som vi nu upplever, även om det bara är en liten del av världens folk det gäller. Hellre rikedom hos oss än fattigdomen som i u-länderna, tycker nog många människor. 

Kopplingen mellan konsumtion och miljö är alldeles uppenbart, men något som många inte vill höra. Först och främst ökad ekonomisk utveckling, och sedan miljön, det är den typiska slutsatsen världens nationer kommit fram till.

enligt mats alvesson, professor vid Lunds universitet, så ökar konsumtionen ständigt i den rika världen, men ingenting tyder på att människorna blir lyckligare eller mer tillfredsställda. Han skriver att ”Förr trodde man ökad konsumtion och materiell standard skulle skapa förnöjsamhet och mättnad.” Han menar att det snarare är tvärtom, och kallar detta fenomen ”konsumtionsparadoxen”.

Vid varje generationsbyte har konsumtionen fördubblats i den rika världen, i modern tid.

Genom vetenskapliga undersökningar har det framkommit att just i de allra rikaste länderna har begreppet lycka inte längre någon större relevans vad det gäller konsumtionsprylar. Och varför vill inte lyckan infinna sig, kan man fråga. Det kan bero på vår tids extrema individualisering och självbespegling eller narcissism. Människor är inte riktigt nöjda med sig själva!

Mats Alvesson skriver i boken Tomhetens Triumf (Atlas, 2006) att

”Människor som lever i nöd och fattigdom får ökat välbefinnande när den materiella standarden höjs, men i rika samhällen finns det bara ett svagt samband mellan konsumtionsförmåga och mänskligt välbefinnande.”

Ett sådant konstaterande ska inte kunna bli en orsak för cynisk politik att göra folk fattiga. Fattigdom är ett gissel, men jagandet efter tomhet är också ett gissel, enligt min mening. Det eftersträvansvärda borde vara rikedom (välfärd) i balans och harmoni med människor och natur. Frosseri eller överdrifter är alltid fördärvligt och destruktivt. 

miserabel och andefattig subkultur. Jagandet efter status och prestige har funnits i alla tider, och alltid fått konsekvenser för dem som ska betala. Priset som betalades förr i tiden var de fattiga som betalade, genom total utsugning av bland annat en prestigefylld och kostsam feodalklass. 

I de moderna västliga demokratierna är det den fattiga världens människor som ofta får betala, men också den hårt arbetande befolkningen i den rika världen. Priset får också betalas i form av den numera kända globala uppvärmningen, men också genom rovdriften av naturresurserna som allt tydligare sätter sina spår i hela världen.

Köpsugets skapelse är en medveten illusionsprodukt av marknaden, med framkallande av konstgjorda behov av fåfänga, status och prestige av alla de slag. Denna bedövande köplycka är som narkotika, när lyckan sinar krävs nya injektioner.

Ett exempel är fenomenet med nya lyxbilar, som drabbar en hel del unga män. Det har visat sig att dessa män bokstavligt talat blir sjuka om de inte har råd att köpa senaste modell. De kan ställa hela familjen på bar backe för att tillfredsställa sin lust. Uppgifter om detta fenomen finns inom psykiatrin, där dessa män kommit under behandling.

Köpfenomen leder till att hela befolkningar eftersträvar exklusivitet i jagandet efter den unika individualiteten, och alla blir på det sättet helt utslätade och uniformt lika, utan personlighet eller skillnad. Men även säljorganisationerna lider av liknande åkomma och gör säljdriven likformig i en hysterisk tävlan i en tomhet som bara ska generera mera pengar.

mats alvesson menar att en av orsakerna till att vi konsumerar så mycket beror på att vi lever i en tid präglad av ”grandiositet”. Vi lägger massor av pengar, tid och energi på att försöka framställa oss som lite tjusigare och mer lyckade än vi egentligen är. Ytan blir intressantare än innehållet. Viktigast är att det ”ser bra ut”. Det antiintellektuella går på högvarv, tycks det.

Det sorgliga i hela detta spel är att människor hamnat i ett slags psykologiskt roulettspel, med människor som upplever en inre tomhet och med dålig självkänsla – med hälsan som insats. Ett sätt att kompensera sig kan bli att göra sin egen självbild större i ett tjusigt förhärligande – wannabee.

Fenomenet är ingenting nytt, det kan vi se på museernas porträttsamlingar av furstehusens medlemmar i deras grandiosa uniformer. Skillnaden i den demokratiska västvärlden av idag är att detta har blivit en skadlig och rubbad massrörelse.

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008-04-10