"Själavård helt enkelt" – en presentation:                       

Själavård och andlig vägledning

Prästen och läraren i själavård vid Svenska kyrkans pastoralinstitut, Cecilia Wadstein, har skrivit en lättillgänglig bok om själavård och andlig vägledning. Det är en bok som har potential att bli en bästsäljare men också att hamna i den politiska hetluften.

Förbifart demokrati

Vi har tidigare konstaterat att det som är viktigt för den enskilde medlemmen, dop, bröllop och begravningar, först hamnar på 14 plats i politikernas prioriteringslista. Man kan därför undra var själavården och den andliga vägledningen hamnar. 

För medlemmarna i gemen är det nog många gånger ett vitt, öppet fält – även om många församlingsmedlemmar, som har nära kontakter med kyrkan, tar tillfället i akt att ha själavårdande samtal just här. 

Men med tanke på det förväntade stora medlemstappet i det kommande decenniet, där experterna på kyrkokansliet i Uppsala tror att en miljon medlemmar ska säga tack och adjö till Svenska kyrkan, då kan man undra vad våra kyrkopolitiker tycker om just själavårdsverksamheten. Detta verkar inte vara en förstarangsfråga – om man utgår från vad som skrevs i valbroschyrerna i senaste kyrkovalet.

Nyckelord

I boken finns en rad passager, nyckelord och nyckelmeningar som man kan fundera på och brottas med. Utgångspunkten är att tröst, att förmedla hopp, befrielse och uppmuntran, vilket är centrala delar i själavården. 

Hon för in begreppet pilgrim, som betyder ”den som går vägen”, som i själavården är den som är berättaren, medan den som är lyssnaren är medvandrare. Eller hellre, enligt Cecilia Wadstein, följeslagaren, eftersom en medvandrare kan uppfattas som mer styrande än en följeslagare. 

”Jag tycker om ordet följeslagare eftersom det antyder att det är pilgrimen som avgör vägen hon ska gå, inte den som slår följe”.

Ett annat tema som lyfts fram är urskiljningskonsten. ”Förmågan att kunna skilja mellan det som drar en människa till livet och det som drar henne ifrån livet, mellan det som är konstruktivt och det som är destruktivt, mellan det som bygger upp och det som slår sönder, bedöms ibland som en urskiljningskonst.”

Att vara följeslagare handlar bland annat om att ställa de enkla frågorna, som ”kan leda till en ökad medvetenhet och känslighet för nyanserna i livet”. Man måste inte vara proffs på följeslageri enligt Cecilia Wadstein, men viss medvetenhet om processen är tillgodo för alla inblandade. Att vara medmänniska räcker långt.

Hela boken genomströmmas av denna typ av klokskap och man får även en stor portion av författarens egen livsresa till del vilket förhöjer både trovärdigheten och äktheten i det skrivna.

Ignatius av Loyola

Att jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, är populär just nu råder inget tvivel om. I ”Själavård helt enkelt” löper hans ande genom hela boken. I slutkapitlet, ”Att tala vänskapligt om gudomliga ting”, finns en bra levnadsteckning över hans liv och gärning. Kanske är det på det sättet att själavård och andlig utveckling är en dold tillgång i Svenska kyrkans kapitalstruktur, mogen att aktivera. 

Något måste ju medlemmen få tillbaka för medlemsavgiften på i genomsnitt 2000 kronor per år. Kanske hittar vi en del av svaren i denna utmärkta bok.