Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

.

Dammluckorna tycks ha öppnats för en exempellös exploatering.

Foto: RLC

RIKARE LIV CIVILISATION

Vision förebådar en

hållbarhetskollaps

Att näringslivets olika organ propagerar för den mest omfattande exploateringen av Sveriges natur i modern tid är inte något att förvånas över. Men nu ställer sig även fackliga organisationer och deras idéinstitut i samma kör.

Ulf Svensson: |2022-02-14|  Även alla politiker – från höger till vänster – verkar nu ha öppnat dammluckorna för en exempellös exploatering. Framförallt gäller det öppnandet av fler gruvor, men det stoppar inte där. I debatten om ”Sverige måste ta sitt klimatansvar genom att öppna fler gruvor”, DN Debatt 12/2, verkar nu alla hämningar ha släppt. I texten från Kalle Sundin, utredare vid det fackliga idéinstitutet Katalys, faller en mörk skugga från 1980-talets avregleringar, privatiseringar, bolagiseringar och valfrihetsreformer.

Den utveckling som kom i dess släptåg lever vi fortfarande med; en osund bygg- och anläggningssektorn, kriminella som gör vinster på avfall, en bostadsmarknad helt i ruiner genom nedläggningen av bostadspolitiken, marknadsskolan – som några exempel.

Ansvaret för klimatomställningen

Men har vi inte alla ansvar för att främja klimatomställningen och alla andra omställningar som är minst lika angelägna att genomföra? Jo, vi har alla ett ansvar men frågan är om det bara finns en enda väg för att nå dessa mål. Frågan är också vilka kostnader och uppoffringar vi är beredda att ta? Som jag ser det har Kalle Sundin på Katalys missat samtliga fakta om naturmiljön och alla andra miljökvalitetsmål. Vi nådde enbart 1 av 16 miljökvalitetsmål till målåret 2020, vi missade 20 av 20 mål inom konventionen om biologisk mångfald, de så kallade Aichi-målen – också till 2020. Även målen för vattenkvaliteten missar vi.

Med tanke på att vi missar alla miljömål kan vi inte låta klimataspekter väga tyngre i alla tillståndsprocesser som nu väntar. Eller också får vi förneka den forskning som presenterades till klimattoppmötet i Glasgow. Denna forskning fastslog i studien – Time to integrate global climate change and biodiversity science-policy agendas – att det är lika viktigt att värna den biologiska mångfalden som klimatet. ”Utan samsyn kan varken klimatet eller biodiversiteten räddas.” Ett uttalande från den enda svenska forskaren i forskargruppen – professor Honor C Prentice vid Lunds universitet.

Förebådandet av en icke hållbar utveckling

Min slutsats är att det fackliga idéinstitutet Katalys visioner för framtiden förebådar en icke hållbar utveckling eftersom man ännu inte gjort någon ordentlig helhetsanalys. Att till exempel låta en del av vinsterna stanna på de platser där exploateringen sker kommer inte att förändra något avgörande för de som drabbas av exploateringarna. I Norrbotten fick nyligen dessutom länsrådet Johan Antti inte förlängt sitt förordnande. Detta trots att landshövdingen, den tidigare moderata riksdagsledamoten Lotta Finstorp ville ha honom kvar.

”– Jag tappar en väldigt duktig medarbetare. Jag var väldigt tydligt med att jag ville fortsätta jobba med Johan. Han är guld värd, säger Lotta Finstorp. Hon säger att hon inte vill spekulera i om det finns politiska skäl bakom.”

Detta krockar med det som Kalle Sundin framför att tillståndsprocesserna måste bli snabbare, mer förutsägbara och att miljökraven ska vara fortsatt hårda. Han menar att tillståndsprocesserna idag är ”opålitliga". Som jag ser det försvinner trovärdigheten i argumenten i det som Katalys framför. Kan förklaringen i stället vara så att när kraven på att följa regelverken och lagarna börjar tas på allvar då protesterar exploatörerna och vill byta ut högt kvalificerade statliga tjänstemän som sätter sig på tvären.

Halva sanningen är den värsta lögnen

Kan vi då öppna gruvor i Sverige och utvinna viktiga mineraler och metaller för svensk industri, svenska jobb och svensk välfärd? Självklart kan vi det men vi kan inte samtidigt negligera kretsloppen och det natursystem som bär upp de livsuppehållande systemen. Och här säger oss erfarenheten hittills att vi varken klarar av att återvinna redan upptagna material från tidigare gruvbrytning som nu cirkulerar i samhället eller som ligger på deponi. Energieffektiviseringen har stor potential men som fortfarande inte i någon större utsträckning gjort skillnad på energianvändningen. Enligt Nationella expertrådet för klimatanpassning har vi ännu inte heller förmått att skapa nödvändiga förändringar i samhället för att hantera den redan akuta klimatsituationen.

Kort sagt – inget talar för att vi nu skulle ta oss samman och hantera de sociala eller miljömässiga hållbarhetsdimensionerna på ett adekvat sätt. Risken är stor att verksamheter som exempelvis rennäringen och miljöer centrala för en expanderande turistverksamhet på svensk landsbygd fortsätter att skadas. Vi kan också ställa oss frågan om de vinster som skapas i den nya omställningsekonomin stannar i Sverige eller inte. Vinsterna från vindkraftsutbyggnaden, som till 95 procent ägs av utländskt kapital, stannar inte i Sverige. Inte heller energin. Däremot kan vi vara helt säkra på att kostnaderna och alla uppoffringar gör det. Frågan är vem som vinner mest på den omställning som vi just nu befinner oss i, och vilka som är förlorare?