Foto: RLC
Oskarshamns
församling
Kyrkoherden
och politikerna
När
man granskar händelserna kring avgången av förre kyrkoherden
Mats-Ola Nylén i Oskarshamn är det som ett eko från övriga
kyrkoherdeavgångar vi undersökt. Rykten florerar och ersätter
fakta och församlingsborna reagerar med bestörtning. Först
protesterade alla ungdomar i församlingen och nu är det de äldre
som protesterar och samlar in namn för att kräva att kyrkoherden
återinsätts. En åtgärd som skulle skapa stor sensation om
initiativet skulle lyckas.
Ulf Svensson.: |2011-08-02|
Det skulle också innebära en ny möjlighet för att frågan
om kyrkoherdarnas roll visavi politikernas återigen kom upp på
agendan. Och i botten ligger frågan om Svenska Kyrkans framtid; för
vem bedrivs egentligen verksamheten.
Som
vanligt har skrivelser i ärendet inte protokollförts på ett
riktigt sätt och informationen om vad som har hänt är knapphändig.
Den demokratiska processen inom Svenska Kyrkan har således återigen
visat var gränserna går mellan församlingsborna, som är helt
ovetande om vad som händer i deras egen församling, och politikerna,
som sällan eller aldrig deltar i den faktiska verksamheten.
Att
politikerna ”slarvar” med att protokollföra skrivelser om ärendet
visar tydligt att dessa så kallade förtroendevalda hamnat på fel
ställe. Vi har tidigare kunnat konstatera att det är en handfull
politiker som styr och ställer efter eget huvud.
Standardlösningen
när en kyrkoherde får gå heter pengar. Men detta är enbart en
tillfällig lösning som på sikt inte löser ett enda problem utan
tvärtom döljer hur våra församlingar faktiskt är uppbyggda och
fungerar. Dessutom dräneras församlingarna på engagemang,
framtidshopp och kompetens. Det visar också den tandlöshet som våra
arbetsmarknadslagar i praktiken ger uttryck för, eftersom dessa
lagparagrafer rundas med avgångsvederlag, till synes väl
tilltagna, men i längden är en dålig affär för den som
avpolletteras.
Vilka
får förtroende?
Man
kan undra varför vi har val till Svenska Kyrkans olika
beslutscentra. Eftersom deltagande i det senaste kyrkovalet bara var
drygt 10 procent av alla medlemmarna, där cirka 70 procent av den
svenska befolkningen är medlemmar. Det kan man knappast tala om
legitimitet ur en demokratisk synvinkel.
När regionvalet i Västa Götaland
gjordes om i maj 2011 röstade enbart 43,1 procent av de röstberättigade
och man talade om risker för den bristande legitimiteten i den
beslutande församlingen Västra Götalandsregionen. Att
valdeltagande är så lågt inom Svenska Kyrkan ses inte som något
stort problem om man ska döma efter olika kommentarer från såväl
kyrkans egna organ såväl som olika representanter för media.
I
flera av de tidigare reportagen om avpolletterade kyrkoherdar i
Rikare Liv har vi konstaterat att de som röstar antingen är kärnan
av respektive partiers medlemmar eller de djupt engagerade
kyrkofolket. Vi har också konstaterat att det är partierna som
fortfarande håller greppet om Svenska Kyrkans församlingar. Den
enda motmakten av rang är medlemmarna inom Svenska Kyrkan, som tyvärr
är allt för splittrade i sina aktioner vilket innebär att
politikerna sitter i orubbat bo.
Vändpunkt?
I
Ivan Kejs Blogg kan man läsa hur det gick till när en församlingsbo
genomförde en namninsamling sista söndagen i juli. Man kan
konstatera att det inte var populärt hos den tillförordnade
kyrkoherden eller en närvarande kyrkofullmäktigeledamot som menade
att man kränkte kyrkorummet! Men ordförande i kyrkofullmäktige i
Oskarhamns församling hade gärna skrivit på den protestlista som
florerade under våren men han fick inte chansen eftersom listan
endast var ute under en kort period. Dock har denne ordförande
varit drivande i att det blir ett extrainsatt kyrkofullmäktigemöte
i slutet av augusti eller början av september om de protester som lämnats
in som alla har ett och samma mål; återinsätt Mats-Ola Nyhlén
som kyrkoherde.
Förljugenhetens
tempel
Demokratin
är satt på undantag inom Svenska Kyrkan. Detta är inget
sensationellt konstaterande. Reformen i början av 2000-talet måste
ses som ett demokratiskt misslyckande och tyvärr finns inget ljus i
tunneln. Kanske kan kyrkoherdefrågan i Oskarshamn bli en vändpunkt
där medlemmarna i Svenska Kyrkan, som både betalar verksamheten
och är de som ska komma i åtnjutande av dess tjänster, tar
tillbaka ledningen och makten. Om detta sker kanske det kan komma
till stånd en mer djupgående och seriös diskussion om hur kyrkan
ska fungera i framtiden. I annat fall kommer förljugenheten, de
allsmäktiga politikerna och fegheten att bestå vilket knappast är
den grund på vilket denna gamla institution kan tillföra vårt
samhälle några som helst framtidshopp.
|