Foto: RLC

Oskarshamns församling

Kyrkoherden och politikerna

När man granskar händelserna kring avgången av förre kyrkoherden Mats-Ola Nylén i Oskarshamn är det som ett eko från övriga kyrkoherdeavgångar vi undersökt. Rykten florerar och ersätter fakta och församlingsborna reagerar med bestörtning. Först protesterade alla ungdomar i församlingen och nu är det de äldre som protesterar och samlar in namn för att kräva att kyrkoherden återinsätts. En åtgärd som skulle skapa stor sensation om initiativet skulle lyckas. 

 Ulf Svensson.: |2011-08-02| Det skulle också innebära en ny möjlighet för att frågan om kyrkoherdarnas roll visavi politikernas återigen kom upp på agendan. Och i botten ligger frågan om Svenska Kyrkans framtid; för vem bedrivs egentligen verksamheten.

Som vanligt har skrivelser i ärendet inte protokollförts på ett riktigt sätt och informationen om vad som har hänt är knapphändig. Den demokratiska processen inom Svenska Kyrkan har således återigen visat var gränserna går mellan församlingsborna, som är helt ovetande om vad som händer i deras egen församling, och politikerna, som sällan eller aldrig deltar i den faktiska verksamheten. 

Att politikerna ”slarvar” med att protokollföra skrivelser om ärendet visar tydligt att dessa så kallade förtroendevalda hamnat på fel ställe. Vi har tidigare kunnat konstatera att det är en handfull politiker som styr och ställer efter eget huvud. 

Standardlösningen när en kyrkoherde får gå heter pengar. Men detta är enbart en tillfällig lösning som på sikt inte löser ett enda problem utan tvärtom döljer hur våra församlingar faktiskt är uppbyggda och fungerar. Dessutom dräneras församlingarna på engagemang, framtidshopp och kompetens. Det visar också den tandlöshet som våra arbetsmarknadslagar i praktiken ger uttryck för, eftersom dessa lagparagrafer rundas med avgångsvederlag, till synes väl tilltagna, men i längden är en dålig affär för den som avpolletteras. 

Vilka får förtroende?  

Man kan undra varför vi har val till Svenska Kyrkans olika beslutscentra. Eftersom deltagande i det senaste kyrkovalet bara var drygt 10 procent av alla medlemmarna, där cirka 70 procent av den svenska befolkningen är medlemmar. Det kan man knappast tala om legitimitet ur en demokratisk synvinkel. 

När regionvalet i Västa Götaland gjordes om i maj 2011 röstade enbart 43,1 procent av de röstberättigade och man talade om risker för den bristande legitimiteten i den beslutande församlingen Västra Götalandsregionen. Att valdeltagande är så lågt inom Svenska Kyrkan ses inte som något stort problem om man ska döma efter olika kommentarer från såväl kyrkans egna organ såväl som olika representanter för media.

I flera av de tidigare reportagen om avpolletterade kyrkoherdar i Rikare Liv har vi konstaterat att de som röstar antingen är kärnan av respektive partiers medlemmar eller de djupt engagerade kyrkofolket. Vi har också konstaterat att det är partierna som fortfarande håller greppet om Svenska Kyrkans församlingar. Den enda motmakten av rang är medlemmarna inom Svenska Kyrkan, som tyvärr är allt för splittrade i sina aktioner vilket innebär att politikerna sitter i orubbat bo.            

Vändpunkt?

I Ivan Kejs Blogg kan man läsa hur det gick till när en församlingsbo genomförde en namninsamling sista söndagen i juli. Man kan konstatera att det inte var populärt hos den tillförordnade kyrkoherden eller en närvarande kyrkofullmäktigeledamot som menade att man kränkte kyrkorummet! Men ordförande i kyrkofullmäktige i Oskarhamns församling hade gärna skrivit på den protestlista som florerade under våren men han fick inte chansen eftersom listan endast var ute under en kort period. Dock har denne ordförande varit drivande i att det blir ett extrainsatt kyrkofullmäktigemöte i slutet av augusti eller början av september om de protester som lämnats in som alla har ett och samma mål; återinsätt Mats-Ola Nyhlén som kyrkoherde.   

Förljugenhetens tempel

Demokratin är satt på undantag inom Svenska Kyrkan. Detta är inget sensationellt konstaterande. Reformen i början av 2000-talet måste ses som ett demokratiskt misslyckande och tyvärr finns inget ljus i tunneln. Kanske kan kyrkoherdefrågan i Oskarshamn bli en vändpunkt där medlemmarna i Svenska Kyrkan, som både betalar verksamheten och är de som ska komma i åtnjutande av dess tjänster, tar tillbaka ledningen och makten. Om detta sker kanske det kan komma till stånd en mer djupgående och seriös diskussion om hur kyrkan ska fungera i framtiden. I annat fall kommer förljugenheten, de allsmäktiga politikerna och fegheten att bestå vilket knappast är den grund på vilket denna gamla institution kan tillföra vårt samhälle några som helst framtidshopp.