Foto: RLC

Vanärans katedral del 2

Jämställdheten och kyrkan

Regeringen går just nu hårt ut i frågan om jämställdhet. I fokus står våra börsbolag. För att ta fram fakta går man därför ut till alla börsbolag och begär in uppgifter om varför könsfördelningen ser ut som den gör i bolagens styrelser. På VD posterna finns bara 5 kvinnor av 256 börsbolagsdirektörer på bolag noterade på Stockholmsbörsen. Man ställer också frågan till alla ordförande i de börsnoterade bolagens valberedningar vilka åtgärder man gjort för att eftersträva jämn könsfördelning i sina styrelser.

  Ulf Svensson: |2009–03–22|  Regeringen har för avsikt att publicera dessa uppgifter till allmänheten så att hela bilden blir klar hur det faktiskt ser ut eftersom man tycker att utvecklingen på detta område gå alldeles för långsamt. 

Inom Svenska kyrkan har man haft ett oproportionerligt stort antal avhopp av framförallt kvinnliga kyrkoherdar som avslutat sina tjänster i förtid på grund av ”bråk”, i alla fall i Stockholms stift. Frågan är varför det ser ut på detta sätt och vilken förklaring som finns hos stiftsledningar och bland våra biskopar. Frågan är också vad detta betyder för bilden av Svenska kyrkan att man hanterar kvinnor illa. Dock finns många kvinnliga kyrkopolitiker på ledande positioner men det är en annan artikel.

Man kan fråga sig varför jämställdhetsfrågan är så viktig just nu. För regeringen är den viktig eftersom man kopplar ihop jämställdhet och tillväxt, demokrati och lönsamhet. Traditioner och manliga nätverk utmanas därför och i potten ligger också den ekonomiska makten i samhället. Att ta vara på kvinnors kunskaper och erfarenheter är helt enkelt centralt för samhällets utveckling, verkar var vår regerings bestämda uppfattning. 

Frågan är hur utvecklingen ser ut i Svenska kyrkan på jämställdhetens frontavsnitt.

1. Den stora reformen. Det är snart 10 år sedan staten och kyrkan skiljdes åt, och Svenska kyrkan blev ett trossamfund bland flera. Många såg fram mot denna reform eftersom man inte såg staten som den kraft som var lämplig att styra över det religiösa livet i vårt sekulariserade samhälle. Det som många trodde skedde var att man nu skulle byta ut politikerna mot att aktiva församlingsbor övertog styret av sina lokala församlingar. 

I praktiken skildes inte kyrkan från politikerna, som de flesta såg framför sig när reformen presenterades. Tvärtom, politikerna fick ännu mera makt över församlingarna, men även över Svenska kyrkans centrala styre.

Numera är till exempel inte prästerna anställda av ett stift utan direkt av församlingarna. Och biskoparna har inte rösträtt på Kyrkomötet (saknar rösträtt i trosfrågor, enligt M. Zaremba, Kyrkan & friheten). Detta innebär att två helt skilda organisationskulturer krockar – och Svenska kyrkan övertas av politikerna! Vi kan nu se konsekvenserna av att mindre erfarna personer har stor makt över tillsättningarna av församlingarnas chefer, det vill säga kyrkoherdarna. 

Makten över våra församlingar och över Svenska kyrkan är därför en förstarangsfråga, och frågan är vilken väg Svenska kyrkan ska gå för att bli trovärdiga i vårt demokratiska samhälle. En slutsats är att politikermakten är progressiv i vissa situationer men fullständigt förödande i andra.

2. För vad står Svenska kyrkan? I en DN intervju med den nye Dramatenchefen Mari-Louise Ekman kan man läsa följande apropå jämställdhet:  

”Jämställdhetsarbete är något som måste synas, med tanke på att Dramaten som institution står som modell för så väldigt mycket annat. Det är ett slags signalsystem. Om man bara spelar pjäser av manliga författare, använder manliga regissörer eller bara kvinnliga barnskådespelare så säger man ju någonting med det även om det ligger under ytan.” 

Man kan byta ut Dramaten mot Svenska kyrkan och fundera på vilket slags signalsystem som framträder. I dag är det till exempel mer prestigefyllt att vara kyrkoherde i en innerstadsförsamling i Stockholm stift och därför är alla kyrkoherdar i innestaden män. Gör man en rundvandring i dessa kyrkor är det män som är avporträtterade. 

Så också i skandalförsamlingen Hedvig Eleonora där det fortfarande inte finns någon förklaring till kyrkorådets beslut att låta sin kvinnliga kyrkoherde ”stiga åt sidan”. 

Frågan är vilken förklaring som gäller i dagsläget efter det att man fick ett rejält mothugg från biskop Caroline Krook, som man ju beskyllde för det inträffade. Det är också värt att notera att Dramaten ligger i Hedvig Eleonora församling, och att Dramatenskådespelare kontinuerligt medverkar i församlingens olika verksamheter. Frågan är om detta har någon bäring på ”signalsystemet” att Dramaten samarbetar med Hedvig Eleonora församling? Business as usual?

3. Maktanspråk snarare än bråk. Ibland kan man läsa om olika företrädare inom Svenska kyrkan som talar om ”bråket” inom organisationen. Skärskådar man dessa så kallade bråk inser man snabbt att det snarare handlar om maktstrider. 

I Stockholms stift handlade den senaste maktstriden om kyrkoherdetillsättningen i Katarina församling. Här stod dock en man i fokus, Olle Karlsson, som bland annat visat på stor förmåga att engagera mänskor, inte minst människor som lever i samhällets utkant.

Hans egen förklaring till varför hans utnämning till kyrkoherde mött sånt motstånd är intressant. Han säger följande i en intervju i Svenska Dagbladet: 

”Jag tror egentligen inte att motståndet har handlat så mycket om mig eller om religion, mer om vilken kyrka vi ska ha.”

När man granskar de kvinnor inom Stockholms stift som fått ”stiga åt sidan” framkommer snabbt att det är kvinnor med olika åldrar, med olika erfarenheter, olika inriktningar, olika politiska styrelser för att nämna några parametrar. Det finns vid en snabb granskning väldigt lite som förenar dessa fall utom det faktum att dom är kvinnor och att dom fått tjänsterna i skarp konkurrens med manliga medtävlanden. 

4. Församlingar som ratar kvinnor. På samma sätt som regeringen går ut till våra börsbolag och undersöker jämställdheten borde Svenska kyrkans ledning göra detsamma i våra 13 stift. Kyrkan borde granska både tillsättningsärenden och avpolletteringar i våra församlingar. När man gör en snabb granskning ser man nämligen följande mönster:

a) att det finns en överrepresentation av kvinnliga kyrkoherdar som avslutar sina tjänster i förtid,

b) att striderna inte handlar om religion,

c) att så kallade prestigetjänster nästan alltid går till män inklusive biskopstjänster,

d) att kyrkoråd som domineras av kvinnor verkar följa manliga normer. 

e) att det alltid är kyrkoherdar som tvingas sluta men aldrig kyrkorådsordföranden.    

5. Maktdelningen som inte fungerade. Från tid till annan diskuteras hur Svenska kyrkan ska styras. I debatten om kyrkans vigselrätt kommer styrningen åter på tapeten där inte minst våra biskopar gått ut och sagt sin mening. Några biskopar skriver så här i en artikel i Svenska Dagbladet om den så kallade dubbla ansvarslinjen:

”Svenska kyrkan hyllar sedan länge principen om den dubbla ansvarslinjen, det vill säga att kyrkligt engagerade lekmän, som är valda av församlingsborna, tillsammans med präster och biskopar ska ansvara för kyrkans ledning och styrning. Det är en god ordning.” 

Det ligger enligt min mening mycket i denna ståndpunkt. Ett problem i sammanhanget är dock, att när ”kyrkligt engagerade lekmän” byts ut mot kyrkopolitiker som varken är aktiva i kyrkan, troende eller har en vilja att dela ansvaret med präster och biskopar ska bestämma, faller denna princip om den dubbla ansvarslinjen ihop fullständigt. 

Hedvig Eleonora må vara ett skräckexempel i sammanhanget, men församlingen är tyvärr inte ensam om att strunta i denna princip. Om man dessutom betänker att endast cirka 10 procent av alla röstberättigade i kyrkovalet också röstar, vilket i andra demokratiska val i Sverige skulle ses som en fullständig katastrof, kan man konstatera att det demokratiska inslaget i svensk kyrkopolitik vilar på en ytterst tunn tråd.

6. Lösningar. Det enda som kan lösa frågan om bättre jämställdhet inom Svenska kyrkan är en fördjupad demokratisk process. Svenska kyrkan måste som andra organisationer analysera hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till den reellt existerande praxisen, som verksamheten genomlevt under drygt 2000 år. Att kvinnor satts på undantag är väl ett understatement i sammanhanget.

Personligen tror jag att Svenska kyrkan kan spela olika roller till gagn för vårt moderna samhälle, men behandlingen av främst kvinnliga kyrkoherdar börjar bli en allt större skamfläck. 

Frågan är vem som ska agera?