FOTO: RLC

Valet 2010

Välfärdens kärna

I den borgerliga alliansens värld är välfärdens kärna lika med ett fåtal politikerområden där man ska satsa för fullt: skolan, sjukvården och omsorgen. Och det är detta som bekymrar mig. Anledningen är att man inom dessa områden gör storskaliga experiment och modellerar om helheten till något ogenomträngligt för politisk utvärdering och offentlig granskning.

  Ulf Svensson: |2010–08–27| När man väl har privatiserat är det ju andra än politikerna som ska kritiseras. Men när dessa andra inte går att kritisera, bland annat på grund av meddelandeskyddets utformning. Så ställs den offentliga insynen åt sidan. I denna nya sköna värld är det frågan om vad som blir kvar av välfärdens kärna.

Steg för steg ökar privatiseringen inom skola, sjukvård och omsorg. Det ska inledningsvis sägas att det kan finnas poänger med alternativa operatörer inom offentlig sektor. Exempelvis att vissa yrkeskategorier får fler arbetsgivare att välja mellan, eller att entreprenörer visar helt nya och effektivare sätt att genomföra olika typer av verksamheter.

Erfarenheter hittills i samhället, tyder dock inte på några produktivitetsryck eller på övervägande positiva effekter, utan endast med vissa få undantag.

Det finns enheter inom till exempel sjukvården där innovativa organisations- förändringar lett till ökad kvalitet och mindre lidande för patienterna, och med minskad resursåtgång och ökad genomströmning. Men detta har skett när privatiseringar kopplas samman med privata försäkringar, eller dåligt beslutsunderlag vid försäljning av offentlig egendom och minskad insyn i verksamheterna. Då ökar riskerna för missbruk och försämrat läge för folkflertalet i samhället. Något som tyvärr händer gång på gång.

När nu Folkpartiet dessutom föreslår elitklasser inom grundskolan, undrar man vad politikerna vill uppnå med sitt välfärdspolitiska mantra: att värna välfärdens kärna.

Elit

Med elit menar man i dessa sammanhang en liten, utvald grupp som särskiljs och uppfattas, som i någon mening överlägsen den större grupp som de kommer ifrån. Innebörden och konsekvenserna bör debatteras ordentligt eftersom elitsatsningar kan vara bra i vissa situationer, men förödande i andra. Inom idrottsvärlden är elitsatsningar legio, men där resultaten inte alltid är entydigt positiva.

Det är lätt att tänka på samhällen som har aristokratiska och plutokratiska drag, men där både demokrati och meriter väger lätt.

Nu vill nog Folkpartiet hävda att det är just meriter som ska väga tungt. Och frågan är då vad detta löser för problem, respektive skapar för nya möjligheter för det svenska samhället.

Redan idag har de rikas barn stora möjligheter att gå på vilka skolor man vill, och gör det. Att speciellt begåvade barn, oberoende på vilken begåvning det handlar om, skulle sållas ut i specialklasser eller grupper sker till viss del redan i dag. Skidåkare eller matematiker kan få särskild stimulans i sina respektive ämnen.

Men Folkpartiets nya drive är något annat. Nu handlar det om att hitta universalgenier och gnugga deras geniknölar extra mycket. Och att dessa får gräddfiler och ges status som är främmande för vårt samhälle. Men det är väl det Folkpartiet vill?          

Bredd

Sverige har cirka 9,3 miljoner invånare mot världens cirka 7 miljarder. Trots vår litenhet har vi hävdat oss väl, eller mycket väl, i alla möjliga sport- eller industrigrenar. Även i forskningssammanhang kan vi visa upp enastående resultat med en rad kända svenskar som slagit sig in i de mest prestigefyllda sammanhangen.

Vi kan konstatera att även om vi utgör cirka en promille av världsbefolkningen så har vi framgångar i än det ena och än det andra. Min egen förklaring är vårt samhälles satsning på bredd i alla sammanhang. När man satsar på bredden får man med alla begåvningar oberoende på var man befinner sig i samhällsstegen.

Dock kan vi konstatera att det ännu återstår mycket att göra inom detta fält, till exempel finns många nya svenskar och ungdomar från fattiga förhållanden, som inte läser vidare, vilket är en fortsatt utmaning till våra politiker.

När man satsar på lärarkvalitet så visar all erfarenhet att man också får resultat. Den satsning som Folkpartiet gör är inte bara politiskt knasig utan är dessutom kontraproduktiv, perspektivlös och poänglös. Eller med andra ord: ja till att stimulera specialintressen som matematik och idrott, men nej till att skapa elitklasser, som bara gynnar några individer men inte samhället som helhet.