FOTO: RLC

Valet 2010:

Personer, intressen eller idéer?

Vad har valrörelsen att erbjuda väljare som betraktar riksdagsvalet som ett idéval? Kan våra partier beskrivas som idépartier som står för olika framtidsmodeller? Eller är det snarare så att samtliga partier endast står för olika schatteringar av samma samhällsmodell?

  Per Gahrton: |2010–08–17| Cogito inleder en serie med analyser inför valet. Under de kommande veckorna skriver Per Gahrton, Lars Ingelstam, Drude Dahlerup, Birger Schlaug med flera på Cogitos webbplats, se nedan.

Med bara fem veckor kvar till riksdagsvalet får man lätt intrycket att det för politiska journalister i första hand handlar om ett personval mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, med Maria Wetterstrand som dark horse. 

Partierna själva tycks leva kvar i föreställningen att alla val i grund och botten är intresseval, som vinns av den som mest gynnar väljarnas plånböcker. Ändå tyder mycket på att alltfler väljare varken röstar känslomässigt på personer som har fördelaktig TV-utstrålning eller egoistiskt på partier, vars förslag de tror sig tjäna på materiellt, utan på den politik de upplever som bäst för vår gemensamma framtid. Vad har då valrörelsen att erbjuda väljare som betraktar riksdagsvalet som ett idéval?

I princip finns alla de gamla klassiska ideologierna att välja på, konservatismen, liberalismen, socialismen. Betyder det att de gamla partierna är idépartier som står för olika framtidsmodeller? Eller är det snarare så att samtliga fem 1800-talspartier står för olika schatteringar av samma sorts kapitalistiska, tillväxtmaximerande, materialistiska samhällsmodell?

Det är ett faktum att nya partier har växt fram med anspråk på att fylla ett ideologiskt tomrum med alternativa helhetsmodeller.

Ett första försök till reaktion mot materialismen var Kristen Demokratisk Samling. Men eftersom önskan att basera samhällsbygget på moraliska och icke-materiella värderingar var baserat på en kristen sekt hade KDS ingen chans att fånga upp den växande postmaterialismen under 1970- och 80-talen. Istället för att vidga sig till ett allmänt anti-materialistiskt livsstilsparti valde man att ”modernisera” sig för att platsa i en borgerlig regeringskoalition.

Ett annat försök till ideologisk nydaning är av det otäcka slaget. Icke desto mindre är nationalismen en helhetsideologi som man efter Hitler hoppades var för evigt utrotad, men som kunnat göra come-back genom politiskt missbruk av nutidens öppna gränser, migration och globalisering, som ett sätt att dölja verkliga brister, som klassklyftor och utanförskap.

Också Feministiskt Initiativ måste klassas som ett ideologiskt alternativ. Den feministiska samhällssynen är naturligtvis något helt annat än en ”kvinnlig gruppegoism”, vilket en del vedersakare hävdar. Den handlar om en grundläggande förändring av samlevnaden mellan alla människor så att könet upphör att utgöra den sorts diskrimineringsgrund som det utgjort i tusentals år.

KD, SD och FI står i princip för radikalt annorlunda samhällsmodeller än de klassiska högervänsterpartierna. De har dock förpassats till politisk betydelselöshet av den politiska järnlag som ofta krossar radikala alternativ.

Antingen definieras de in i systemet och blir därmed ointressanta även om de får inflytande. Detta har drabbat Kristdemokraterna. Eller så definieras de ut ur systemet och förblir maktlösa, vilket än så länge gäller Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ.

Återstår det gröna alternativet. Numera tycks de flesta observatörer ha insett att gröna partier inte är tillfälliga ”enfrågepartier” utan partier som står för ett radikalt ideologiskt alternativ till det materialistiska tillväxttänkandet. Att gröna partier har global spridning visar att det handlar om mycket mer än en politisk dagslända.

Frågan är: Lyckas gröna partier bättre än andra partier hålla det ideologiska perspektivet vid liv också när kampen om den kortsiktiga makten är som tuffast?

Finns det något som visar att riksdagsvalet i år inte bara handlar om person- och plånboksfrågor, utan utgör ett vägval inför problem som knappast löses inom en mandatperiod?

I en serie ledare kommer Cogito att försöka belysa den här sortens frågeställningar, med bidrag av såväl Cogitos styrelsemedlemmar som av gästskribenter.

Per Gahrton är ordförande för Cogito. Läs fler artiklar i Cogitos valspecial:  

www.cogito.nu