 |
| |
Slutsatsen
är att vi också ska investera i gles- och landsbygd för att
få ett Sverige i hållbar balans.
|
Foto:
RLC
|
JÄMLIK
HÄLSA
Utan
glesbygd
ingen
stadsbygd
Det
kan skilja mer än tio år i förväntad livslängd vilket föranlett
regeringen att tillsätta en kommitté – en kommission för jämlik
hälsa. Dessa hälsoklyftor har dessutom ökat på senare tid, om
man ska tro på statistik från WHO, vilket gör att problemet är både
komplext och intrikat.
Ulf
Svensson:
|2019-09-10|
Att många mår sämre i glesbygden, med
färre levnadsår än i många tätorter, är förvisso sant. Om
detta skriver Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid
Institutionen Folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet, i SvD
Debatt den 26 augusti. Men sant är också att det är stor skillnad
på förväntad livslängd från en stadsdel till en annan inom våra
storstadsområden.
Dyker
man ner i statistiken kan man också finna att många yrken i
glesbygden tidigare varit tunga kroppsarbeten inom skog, gruvor, stålverk
och liknande. I många bruksorter har det också funnits stora hälsoproblem.
Detta har säkert påverkat hälsostatistiken. Men även i våra
storstadsområden finns grupper långt ner på samhällsstegen där
hälsoproblematiken och ohälsotalen är höga som exempelvis vårdbiträden
och inom omsorgsarbeten. Många mår säkerligen också allt sämre
i många av de stadsdelar där kriminaliteten är hög och där
skjutningar, hot och våld är vardagsmat.
Stefan
Löfven understryker att våldet "begränsar människors
frihet". Han kunde också lagt till att detta påverkar olika
kommersiella inrättningar som restauranger, butiker, livsmedelsaffärer
och liknande i dessa områden. Det finns också grupper på
landsbygden som mår relativt bra och där förväntad levnadslängd
är högre än den svenska genomsnittsåldern.
Utan
gles- och landsbygd finns dessutom ingen fossilfri energi, inga
livsmedel, inget byggnadsmaterial och andra
material för vår så kallade hållbara utveckling
Sven
Bremberg kommer till den sensationella slutsatsen att de pengar
som Stefan Löfvens regering beslutat omfördela till glesbygden är
bortkastade eftersom hälsoläget är relativt sämre här. Man kan
ju också tänka sig att just dessa medel, som i sammanhanget är
relativt små summor jämfört med mycket annat, kan förändra hälsoläget
på gles- och landsbygd om de används strategiskt.
Att
glesbygden skulle vara ett område som ur miljösynpunkt skulle vara
mindre hållbart eftersom man är tvungen att använda bil förstår
jag inte alls. Tvärtom är det i städerna, som har de högsta lönerna
i landet, som konsumtionsmönster utvecklas som är de minst hållbara.
Det är här som hushållen köper flygresor, fritidshus och nya så
kallade miljöbilar.
Även
i storstäderna körs allt fler kilometrar och det är i städerna
som sårbarheten ökar dag för dag. Små störningar, som
elavbrott, gör storstaden snabbt ohållbar vilket SVT-serien
”Nedsläckt land” klart påvisat. Utan gles- och landsbygd finns
dessutom ingen fossilfri energi, inga livsmedel, inget
byggnadsmaterial och andra material för vår så kallade hållbara
utveckling. Min slutsats är att vi också ska investera i gles- och
landsbygd för att få ett Sverige i hållbar balans.
Ulf
Svensson, civilekonom Stockholm
Denna
artikel är först publicerad i Dala Demokraten
|
