 |
|
|
En är ledaren, och det är Jesus Kristus!
|
Foto:
RLC
|
PÅMINNELSE
Förändringsbar
kyrka
Trosbekännelse
eller Jesu ord?
Jesus
värdeord är vägen för
sanningen och livet. Jesus säger till dig personligen, att det
viktiga är att ”älska din nästa som dig själv, och älska Gud
av hela din själ”. I dessa minimikrav ligger en stor vidsynthet för
en rimligare ståndpunkt för var och en, vilket borde kunna
efterlevas av alla. Genom Jesus egna ord får kyrkan ny kraft, till att vara
förändringens kyrka, i Jesu efterföljd.
Paul Lindberg
|2010–04–07| I
värdeorden, som Jesus summerade ur dekalogen, finns så
mycket innebörd, att det täcker det mesta av den troende människans
behov för en bekännelse av både Gud, Jesus och för relationerna
medmänniskor emellan.
Jesus
är Guds son, och Guds uppenbarelse i världen. Gud uppenbarar Jesus
genom att Jesus blev född ur Guds medvetna vilja, i allt det som Jesus
sedan lärde ut – men även det vi ännu inte riktigt förstått. Av
det Jesus lärde ut till människorna, gjordes lärjungarna till
Jesu systrar och bröder. Alla tillsammans utgör Ordets görare och
Guds barn, och de görs till arvtagarna av Guds medvetna vilja och
avsikter.
TROSBEKÄNNELSE
ELLER JESU ORD?
Det
Heliga Grundfundamentet: Förutsättningen för bekännelsen
till Jesus och Gud är först och främst kärleken till människan,
livet och Gud.
Gyllene
regeln: Vishetsregeln belagd i olika former, bland annat ”Allt vad
ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra
för dem.” (Matt. 7:12). Tanken finns hos Konfucius, men
också i den grekiskhellenistiska antiken och inom judendomen, där den används
som en omskrivning för det vittfamnande budet ”Du skall älska
din nästa som dig själv.” (3 Mos. 19:18). I linje härmed ligger
Jesu användning av regeln i Matt. 7:12
"Allt
vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni
gjort mot mig." (Matteus 25:40) I
enlighet med Gyllene regeln visar Gud att alla tillhör Guds
gemenskap!
Kärleksbuden:
Det dubbla kärleksbudet, den kristna etikens grundnorm. Enligt
evangelierna ser Jesus de två gammaltestamentliga buden om kärlek
till Gud (5 Mos. 6:5) och kärlek till nästan (3 Mos. 19:18) som de
två största buden i Guds lag; alla andra bud är avhängiga av
dessa och skall tolkas som uttryck för dem (Matt. 22:34–40; jfr
Mark. 12:28–34, Luk. 10:25–28).
Detta sätt att summera människans
otaliga förpliktelser kan indirekt vara påverkat av sammanställningen
”fromhet och rättfärdighet” – eller "kärlek och
rättvisa" – som vi
också möter hos grekiska filosofer, men som i stort finns med i
samtliga världsreligioner.
Med
”älska” menas inte bara en känsloinställning utan en
helhetsattityd som också inbegriper tänkande och handlande. Älska
är grunden för rättfärdighet och rättvisa. Uttrycket ”din nästa” innefattar enligt Jesus alla människor,
även fienden (Matt. 5:43–48).
I
kristet etiskt tänkande har det dubbla kärleksbudet alltid spelat
en ytterst viktig roll, särskilt i formuleringen ”Älska Gud över
allting, och din nästa som dig själv”, vilket är den manikeiska
formuleringen, som Augustinus tog till sig.
Trosbekännelse
med gemensamt ursprung
Den
kristna tron har sin uppkomst ur judendomen. Shema är den
judiska bekännelsen till Gud, och är från tiden omkring 500 år före
vår tidräkning. Denna bekännelse togs över av kristenheten i förklaringen
av ”Den ende sanne Guden”. Därefter skapade människorna en mängd
bekännelseskrifter fram till modern tid.
Trosbekännelser
är i realiteten formler och summeringar av religiösa ståndpunkter,
för olika kyrkoorganisationer.
Trosbekännelser, eller anathema sit, blev många gånger
förpliktelser, ofta under tvång, även som förbannelser över dem som inte
erkände "den enda rätta läran". Hos Jesus ser vi
emellertid någonting helt annat, och kan begripas av dem med öppna ögon.
Kristendomen
grundas först och främst på gemenskapen mellan
Jesus och människorna – communio. Denna grundprincip uppstod
direkt av hans anhängare i Jesu efterföljd. Därefter har religionens,
eller kyrkornas, värdeuppfattning broderats ut i en omfattande
komplexitet under lång tid. Och när Jesusrörelsen i begynnelsen växte, blev kyrkan gemenskapen
med Kristus, som gav rörelsen sitt namn. Kyrkan
sammanhålls med trons betydelse, och av
sakramenten och bönen – men framförallt av Ordets görare.
Fram mot 80–100-talet kan en tydlig
urskiljning av en ny kristenhet skådas, med en avskiljning från
den judiska rörelsen. TRO,
ORDETS GÖRARE OCH KYRKAN
Sakramenten
som kyrkliga dop och nattvard handlar
mer om ställningstagande för gemenskapen med Gud i enlighet med
Johannes döparens dop av Jesus. Dopet, om det gäller en vuxen
person, är det öppna ställningstagandet för Gud – från död
till liv – i exemplet av Jesu efterföljelse.
Nattvarden görs till minne av Jesus med symboliken för Jesu kött
och blod. Jesus säger: ät mitt kött, och drick mitt blod. Detta
handlar inte om kannibalism, utan symboliserar kunskapen som man stoppar
i sig och äter sig mätt och otörstig av. Och den kunskapen kan
man stoppa i sig direkt från Jesu ord.
Traditionens
betydelse tillhör människans kulturodling, och levandegörs och
synliggörs av i första hand ordets görare, men också genom seder
och ceremonier. Visserligen kan liturgier stelna till och tappa
innebörd, och som ibland bara blir en bländande tomhet. Skönheten,
men också ytligheten, kan ibland ta över innerligheten.
Kristenheten, å ena sidan,
har värnat mycket om sina egna traditioner
– människors verk – mer kanske än av Jesu glädjebudskap.
Människors egna verk som
oföränderligt faktum, som värderats högre än de evangeliska
värdeorden. Och kyrkans lemmar har under tidens lopp tuktats i den
andan. Detta trots det medvetna klarspråket ur evangelietexterna, och
den antydan
i det kristna språkbruket, vars karaktär helt och hållet pockar på
behoven av stora genomgripande förändringar av i stort sätt allt.
Jesu levnadsregler definieras bort, och traditioner ersätter det
som Jesus gav oss, men som av många anses alltför svårt att leva
upp till.
KYRKANS
LEDARSKAP
Den
världsvida kyrkans medlemmar har tuktats av mycket
konservativa krafter redan vid kyrkans uppkomst. Även små förändringar
av exempelvis läroformuleringar har upplevts som hot mot kyrkans
erfarenhetsvärld.
Men,
kyrkan har å andra sidan och underifrån sina verkande
Jesusanhängare och ordets görare, vilka många gånger anonymt verkar för det allmännas bästa på alla
frontavsnitt, där behoven av kärlek och rättvisa är stort. Vi
kan se dem i olika sammanhang, som insamlingar, samvets- och solidaritetsrörelser för
yttrandefrihet, jämställdhet, demokrati, vilket alltså handlar om
värnandet för medmänniskan och den fria
viljan.
Tyvärr
står många kyrkor i världen under ledning av olika
maktintressen. I Sverige har den tidigare statskyrkan övertagits av
partipolitiska fögderier, på gott och på ont. Maktens intressen
kolliderar ofta i synen på ett ledarskap grundat på Jesus ord.
Traditioner
ska relatera och interagera i handlingar genom orden. Och orden ska låtas växa in
i kulturen, som den livgivande innerlighetens hågkomst. Traditionens substans kan
på så sätt få kraft för en större varaktighet. Men om
traditionens kraft är alltför ihärdig och tung, kan kortslutning
uppstå då sanningshalten i traditionen väger alltför lätt. Världsreligionerna
och samtliga profeter varnar för innehållslösa bländverk. Så, om
kyrkan ska vara kyrka, så borde den växa i en innehållsrik och
fruktsam förändring.
TRADITIONER
UTAN INNEHÅLL
Att
kunna bryta traditioner med ohållbara innehåll tillhör Jesu andemening – eftersom traditionerna är ett skapelseverk av människan.
Om människan är evig, så blir det betydelsefullt med förmågan
att kunna förändra sig, annars blir ett evigt liv ganska raspigt
och långtråkigt.
Traditionerna kring Guduppfattningarna är i en stor
omfattning. Uppdraget som gavs Jesus anhängare var att sprida orden, som Jesus uttalat, och som lagts i hans mun av Gud. Kyrkan är
summan av dess medlemmar, med kulturtraditioner och ordets görare.
Kyrkan är förändringsbar, på gott och på ont, vilket har visat
sig i historien. Jesus varnade nämligen att han skulle förrådas
efter sin död. Vilket också visades vara sant!
Låt
kyrkan ledas av den människan vars namn gavs åt kristendomen –
för kärlek och rättvisa!
En är ledaren, och det är Jesus Kristus!
|
