Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

post-industriellt dilemma

Konsten att hålla tre tankar i huvudet

Hur mycket arbete behövs för att skapa välfärd?

Statsministerns ”utspel” om att vi borde arbeta tills vi blir bortåt 75 har, begripligt nog, väckt starka reaktioner. Kommentarerna börjar så smått lyfta sig från individuella exempel (”många orkar inte ens till 65”, eller ”min morbror jobbade till 79 och mådde bra av det”) och treva efter vad en sådan förändring skulle kunna betyda för strukturen i samhället: positivt och negativt. Det är svårt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, men i detta fall måste man ta med minst tre bestämningar och försöka få dem att gå ihop.

  Lars Ingelstam: |2012-02-26| Hur mycket arbete behövs för att skapa en rimlig levnadsnivå och välfärd? På denna punkt gör många tankefelet att det gäller att skapa tillräckligt mycket pengar (hög BNP). Så är det inte. För att producera en växande materiell standard behövs år från år färre arbetstimmar och så har det varit sedan mitten av 1960-talet, medan arbetsbehovet i vård, utbildning, omsorg, forskning och kultur samtidigt växer. Detta ”post-industriella dilemma” har diskuterats i facklitteraturen sedan 1940-talet och är en av nyckelfaktorerna för aktuell svensk politik. En åldrande befolkning skärper problemet. Tre frågor anmäler sig alltså:

1) Hur ser vi till att den växande sektorn av sociala, pedagogiska och kulturella tjänster får tillräckligt mycket arbetskraft?

2) Hur fördelas köpkraften i samhället så att alla – förvärvsarbetande, pensionärer, studerande, sjuka (och arbetslösa, som det helst inte ska finnas några) – får en rimlig summa pengar att leva för?

3) Vad är en god fördelning över människors livslopp av studier, förvärvsarbete, annat arbete och fritid?

Jag uppfattar det så att statsministern adresserar fråga 2) utan att säga det rakt ut. Det är sant att systemet för omfördelning (skatter, obligatoriska avgifter) tenderar att överbelastas. Jag ger honom rätt i att det vore smidigare om flera än i dag fick sin köpkraft direkt som lön, snarare än genom penningflöden som på ett eller annat sätt måste passera statskassan.

Men det räcker inte

Många förslag som framställts genom åren slirar på fråga 1) genom att låtsas som om ”arbetslinjen” innebär att tjänstesektorn försörjs med arbete. Så är det tyvärr inte, utan detta bestäms av andra saker: i dagens system huvudsakligen av skattekvoten. Ju mera man (som regeringen Reinfeldt fortsatt göra) pressar ner skattekvoten desto svårare blir fråga 1) att besvara. Förre statssekreteraren Per Borg har för ESO:s räkning attackerat fråga 1) med viss utblick mot fråga 2) och kommit fram till att vi måste betala mera ”själva”, alltså med pengar som inte passerar offentliga kassor.

De som konsekvent drivit ”6 timmars arbetsdag med bibehållen lön” har koncentrerat sig på fråga 3) och regelmässigt fått storstryk i debatten av dem som (mer eller mindre korrekt) hänvisar till fråga 1): ”vi måste jobba mer!” eller 2): ”vem ska betala?”. MP har länge drivit frågan om generell arbetstidsförkortning, och nyligen genomfört en medlemsenkät. Denna är i huvudsak byggd på fråga 3) och lämnar frågorna 1) och 2) öppna.

kortare veckoarbetstid

Självklart finns det bredare resonemang, i synnerhet inom V och MP, som i allmänna termer erkänner att alla tre frågorna hänger ihop. Men det behövs en helhetssyn, byggd på beräkningar och sammanvägningar av olika möjligheter.

Ekonomen och MP-politikern Lennart Olsen har sökt attackera alla tre frågorna, och jag har också gjort det; senast i en bok från 2007 (Ekonomi på plats). Våra olika kalkyler kan säkert ifrågasättas, men jag hävdar att man bör sträva mot:

» kortare veckoarbetstid

» längre total tid i förvärvsarbete för de flesta

» individuell flexibilitet.

Ett sådant framtidspaket förutsätter högt förtroende mellan facket, arbetsgivarna och statsmakten och viss ny lagstiftning, men framför allt en förhandlingsordning som utöver kontantlön kan ta in arbetstid, livslön och individuella livsval. Det blir inte lätt men det borde gå i detta – fortfarande – välskötta land.

Lars Ingelstam är Professor (em) i Teknik och social förändring.