IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

TORGNY SEGERSTEDT – Den personifierade symbolen mot rasism och fascism. Han gjorde det som måste göras och visade vägen för solidarisk medmänsklighet. Låt Torgny Segerstedt bli symbolen för den antirasistiska nödvändigheten idag!  

 

LEDARE

Torgny Segerstedt

Hitler är en förolämpning!

"Han företräder ingenting annat än baksträveriet. Det råa våldets tidsålder har genom honom pånyttfötts. Rashat, halvbildningens kulturfientlighet, landsknektdömets hat mot den humanitet, som är dess naturliga fiende, allt detta har bubblat upp ur den bottensats, århundradens kulturutveckling fällt ut. En mera förödmjukande upplevelse har västerlandet icke påtvingats sedan antikens sammanbrott, än hitlerismens uppstigande till en makt i Europa. Det är ett otvetydigt bevis på vår kulturs fall."


  Paul Lindberg: |2014-03-22| Torgny Segerstedts ledarartikel med anledning av Hitlers femtioårsdag den 20 april 1939 – ett urklipp här ovan. Han var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och som svensk publicist och religionshistoriker gjorde han sig mest känd för sitt tydliga ställningstagande mot nazismen. Några dagar efter publiceringen kom en hotande protest från Hitlers högra hand, Herman Göring. På detta hot reagerade Segerstedt: ”Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”. 

Torgny Segerstedt är en av de mest rakryggade antirasisterna i Sverige. Med sitt självständiga och analyserande tänkande insåg han tidigare än andra, redan under 20-talet, vad Hitler skulle gå för. Och som liberalteolog insåg han betydelsen av tidens behov av den enskildes samvete, som en bastion för livets mening.

Segerstedts politiska linje gick under 20-talets början åt det högerliberala slaget, men förändrades under 30-talets början, antagligen på grund av de reella hoten som Europas folk var utsatta för. Han var antikommunist och fördömde kommunisternas maktövertagande i Ryssland, och gjorde även ett avståndstagande från socialdemokratin. Denna koppling gällde ryska socialdemokraters deltagande i revolutionen mot det diktatoriska tsarväldet – om än inte ihop med kommunisterna.

UNDER 20-TALET

Benito Mussolinis parti Fascisterna grep makten i Italien efter en hotfull maktdemonstration år 1922. Denna rörelse blev sedan förebilden och upphovet till liknande partier över hela Europa. Hitler bokstavligen härmade Mussolini i början. Segerstedt skrev under denna samtid, om dessa ledare för den italienska fascismen, han var troligtvis den förste i Sverige att göra detta. Men, från början var Segerstedt fascinerad av Mussolini, men det gick snabbt över efter det han fick klart för sig angående den fascistiske diktatorns bevekelsegrunder.

Segerstedt var liberal och kritisk till socialism, vare sig det gällde socialdemokrati eller kommunism. Kritiken gällde först och främst kring styrandet över näringslivet – kollektivt eller privatägt. Frågan var tillspetsad vid den tiden, det som gällde var: antingen eller. Senare, fram mot 30-talet gällde sakfrågorna kring hoten från nazism och fascism, och han tydliggjorde: "Den liberalism, som är villrådig om sin plats i kraftmätningen, har tappat bort kontakten med det, som varit bärande för all liberalism." 

Segerstedt visade förmågan att analysera de faktiska behoven, på grund av de nya totalitära krafterna i Europa. Han tog ett stort ansvar då det gällde söka samarbete över partigränser för att möta de totalitära hoten. Kommunisterna var inget att räkna med, eftersom de på den tiden under 30-talet anslöts till den kommunistiska internationalen, under det ryska kommunistiska partiets ledning. Högern i Sverige hade delvis sympatier för de krafter som ville tillintetgöra socialister, och det var i det sammanhanget de blev påtvingade den tyska antisemitismen. 

Någon gemensam front mot rasism och nazism fanns det ingen förankring till. De politiska motsättningarna och intoleransen för varandras ideologier var orsaken till ett omöjligt samarbete. Det resulterade senare till att judiska flyktingar nekades inträde till Sverige. Ja, det fanns åtskilliga följder på grund av oförmågan till samarbetet mot nazism och rasism. Många flyktingar fick sätta livet till på grund av denna brist på respekt för människoliv.

Demokrati och diktatur 

År 1933 gav Segerstedt ut debattboken Demokrati och diktatur på Bonniers förlag, han skrev syftande på händelserna i Tyskland följande: 

”Partiväsendets avigsidor är iögonfallande. Det småskurna, finurliga har stort utrymme. Små intressen, rädd undfallenhet för de minst omdömesgilla, fördomsfullhet, allt detta kan ibland göra sig brett inom parlamentarismen. Ingen går villigare med på alla dessa anklagelsers riktighet än den, som trots allt är oryggligt förvissad om att demokratin och parlamentarismen beteckna den enda framkomliga vägen. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet. Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna själva."

Under kriget utsattes Segerstedt av de svenska myndigheternas påtryckningar om att upphöra med sina antityska skriverier. Segerstedt svarade i sina artiklar att det istället är regeringens undfallenhet till nazityskland, som exempelvis tyska arméns transiteringar genom Sverige till Norge och Finland. Samtidigt kritiserades Sveriges deltagande i Olympiaden i Berlin 1936, som han ansåg vara politiskt olämpligt. Han kritiserade även Storbritanniens eftergiftspolitik och dess premiärminister Neville Chamberlains uttalande om "fred i vår tid", samtidigt vid fredsuppgörelsen med Hitler 1938.

Efter det att Segerstedt kritiserade Sveriges ÖB, general Olof Thörnells medaljering med Storkorset av Tyska Örnen, och med en dedikation av Hitler och von Ribbentrop, så straffades Segerstedt med konfiskation av tidningen som skulle ges ut. Det skulle bli 8 konfiskeringar av GHS. Olof Thörnell var öppet för Nazitysklands sak och låg väl till hos Hitler. Detta kritiserade Segerstedt. Bakom tryckfrihetens inskränkningar av svenska tidningar drevs av justitieminister Karl Gustaf Westman under kriget. Han ansågs av många forskare på ämnet som "Sveriges skadligaste och farligaste statsråd. Synnerligen frikostigt slog han till mot tidningar, som vågade komma med kritik av Nazityskland".

"Europas samvete"

Teologiprofessorn Torgny Segerstedts gick bort 1945, vid krigets slut. Då först, kom alla komplimanger och gratulationer. Hotet från nazismen var borta. BBC uttalade i en radiosändning om Segerstedt: 

"Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade. Han tillhörde dem som bli martyrer eller hjältar. Det var täta pilskurar kring Torgny Segerstedt under hans kamps dagar, det vajar seger- och fredspalmer över hans sista läger." The Times skrev om honom — "en stor svensk och en stor europé".

Även i amerikanska tidningar fick han dödsrunor. Fransk radio och franska PEN-klubben hyllade honom som "Europas samvete".Till och med i tysk radio skildrades hans gärning under 1945 (Inom citatet från Googles).

Professor Marcus Ehrenpreis, dåvarande överrabbin i Sverige, kallade honom "en ensam ropandes röst i öknen", och rabbinen E. Berlinger ansåg att namnet Segerstedt skall "lysa för nya generationer med gyllene bokstäver i Sveriges folks och hela mänsklighetens annaler". Hans grav på Kvibergs kyrkogård i Göteborg, blev efter fredsslutet en vallfärdsplats, framför allt för norrmän.

Citat av Torgny Segerstedt

 

Några berömda citat av Torgny Segerstedt

"Den mänskliga personlighetens betydelse är den grundtanke, i vilken liberalismens hela politiska och kulturella åskådning till sist bottnar."

(Ur Segerstedts programförklaring när han tillträdde som redaktör i den frisinnade tidskriften Forum 1914.)

"Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."

(Slutorden i artikeln den 3 februari 1933 som blev upptakten på Segerstedts 12-åriga kamp mot nazismen.)

"Pressfrihet är, ha vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålades deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död."

(Ur artikel den 13 december 1939.)

"Kom ihåg en sak till. Det är stort och högt att få vara med på den sidan i den eviga kampen, som strider för rättens och vettets sak. Vad är ett liv värt, som icke ställes in i den striden. Därförutan saknar det allt innehåll. Och om det offras, så skänker det kraft åt det enda heliga i tillvaron: det mänskliga."

(Slutorden i artikeln den 9 april 1940, när Tyskland anföll Danmark och Norge.)

"Man kan icke lita på att stenarna skola ropa, när människors stämmor ha tystats. Dödens tystnad kan inträda."

(Ur ledare den 17 september 1940 med anledning av de första beslagen av Handelstidningen.)

"De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över 'galningarna'. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser."

(Slutorden i artikeln den 9 oktober 1940.)