 |
| |
TORGNY
SEGERSTEDT – Den
personifierade symbolen mot rasism och fascism. Han gjorde det
som måste göras och visade vägen för solidarisk
medmänsklighet. Låt Torgny Segerstedt bli symbolen för den
antirasistiska nödvändigheten idag!
|
|
LEDARE
Torgny
Segerstedt
Hitler är en
förolämpning!
"Han
företräder ingenting annat än baksträveriet. Det råa våldets
tidsålder har genom honom pånyttfötts. Rashat, halvbildningens
kulturfientlighet, landsknektdömets hat mot den humanitet, som är
dess naturliga fiende, allt detta har bubblat upp ur den bottensats,
århundradens kulturutveckling fällt ut. En mera förödmjukande
upplevelse har västerlandet icke påtvingats sedan antikens
sammanbrott, än hitlerismens uppstigande till en makt i Europa. Det
är ett otvetydigt bevis på vår kulturs fall."
Paul Lindberg: |2014-03-22|
Torgny Segerstedts ledarartikel med anledning av Hitlers femtioårsdag den 20 april
1939 – ett urklipp här ovan. Han var chefredaktör för
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och som
svensk publicist och religionshistoriker gjorde han sig mest känd för sitt tydliga ställningstagande mot nazismen.
Några dagar efter publiceringen kom en hotande protest från
Hitlers högra hand, Herman Göring. På detta hot reagerade
Segerstedt: ”Den som har ögon
att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde
i Tyskland”.
Torgny
Segerstedt är en av de mest rakryggade antirasisterna i Sverige.
Med sitt självständiga och analyserande tänkande insåg han
tidigare än andra, redan under 20-talet, vad Hitler skulle gå
för. Och som liberalteolog insåg han betydelsen av tidens behov av
den enskildes samvete, som en bastion för livets mening.
Segerstedts
politiska linje gick under 20-talets början åt det högerliberala
slaget, men förändrades under 30-talets början, antagligen på
grund av de reella hoten som Europas folk var utsatta för. Han var
antikommunist och fördömde kommunisternas maktövertagande i
Ryssland, och gjorde även ett avståndstagande från socialdemokratin.
Denna koppling gällde ryska socialdemokraters deltagande i
revolutionen mot det diktatoriska tsarväldet – om än inte ihop
med kommunisterna.
UNDER
20-TALET
Benito
Mussolinis parti Fascisterna grep makten i Italien efter
en hotfull maktdemonstration år 1922. Denna rörelse blev sedan
förebilden och upphovet till liknande partier över hela Europa.
Hitler bokstavligen härmade Mussolini i början. Segerstedt skrev
under denna samtid, om dessa ledare för den italienska fascismen,
han var troligtvis den förste i Sverige att göra detta. Men, från
början var Segerstedt fascinerad av Mussolini, men det gick snabbt
över efter det han fick klart för sig angående den fascistiske
diktatorns bevekelsegrunder.
Segerstedt
var liberal och kritisk till socialism, vare sig det gällde
socialdemokrati eller kommunism. Kritiken gällde först och främst
kring styrandet över näringslivet – kollektivt eller privatägt.
Frågan var tillspetsad vid den tiden, det som gällde var: antingen
eller. Senare, fram mot 30-talet gällde sakfrågorna kring hoten
från nazism och fascism, och han tydliggjorde: "Den
liberalism, som är villrådig om sin
plats i kraftmätningen, har tappat bort kontakten med det, som
varit bärande för all liberalism."
Segerstedt
visade förmågan att analysera de faktiska behoven, på grund av de
nya totalitära krafterna i Europa. Han tog ett stort ansvar då det
gällde söka samarbete över partigränser för att möta de
totalitära hoten. Kommunisterna var inget att räkna med, eftersom
de på den tiden under 30-talet anslöts till den kommunistiska
internationalen, under det ryska kommunistiska partiets ledning.
Högern i Sverige hade delvis sympatier för de krafter som ville
tillintetgöra socialister, och det var i det sammanhanget de blev
påtvingade den tyska antisemitismen.
Någon
gemensam front mot rasism och nazism fanns det ingen förankring
till. De politiska motsättningarna och intoleransen för varandras
ideologier var orsaken till ett omöjligt samarbete. Det resulterade
senare till att judiska flyktingar nekades inträde till Sverige.
Ja, det fanns åtskilliga följder på grund av oförmågan till
samarbetet mot nazism och rasism. Många flyktingar fick sätta
livet till på grund av denna brist på respekt för människoliv.
Demokrati och diktatur
År
1933 gav Segerstedt ut debattboken Demokrati och diktatur på
Bonniers förlag, han skrev syftande på händelserna i Tyskland
följande:
”Partiväsendets
avigsidor är iögonfallande. Det småskurna, finurliga har stort
utrymme. Små intressen, rädd undfallenhet för de minst
omdömesgilla, fördomsfullhet, allt detta kan ibland göra sig
brett inom parlamentarismen. Ingen går villigare med på alla dessa
anklagelsers riktighet än den, som trots allt är oryggligt
förvissad om att demokratin och parlamentarismen beteckna den enda
framkomliga vägen. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir
missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet
botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten
över vad som händer och sker och den rättskänsla som är
tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet. Man kan
förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna
själva."
Under
kriget utsattes Segerstedt av
de svenska myndigheternas påtryckningar om att upphöra med sina
antityska skriverier. Segerstedt svarade i sina artiklar att det
istället är regeringens undfallenhet till nazityskland, som
exempelvis tyska arméns transiteringar genom Sverige till Norge och
Finland. Samtidigt kritiserades
Sveriges deltagande i Olympiaden i Berlin 1936, som han ansåg vara
politiskt olämpligt. Han kritiserade även Storbritanniens
eftergiftspolitik och dess premiärminister Neville Chamberlains
uttalande om "fred i vår tid", samtidigt vid
fredsuppgörelsen med Hitler 1938.
Efter
det att Segerstedt kritiserade
Sveriges ÖB, general Olof Thörnells medaljering med
Storkorset av Tyska Örnen, och med en dedikation av Hitler och von
Ribbentrop, så straffades Segerstedt
med konfiskation av tidningen som skulle ges ut. Det skulle bli 8
konfiskeringar av GHS. Olof Thörnell var öppet för Nazitysklands
sak och låg väl till hos Hitler. Detta kritiserade Segerstedt.
Bakom tryckfrihetens inskränkningar av svenska tidningar drevs av justitieminister
Karl Gustaf Westman
under kriget. Han ansågs av många forskare på ämnet som "Sveriges
skadligaste och farligaste statsråd. Synnerligen frikostigt slog
han till mot tidningar, som vågade komma med kritik av Nazityskland".
"Europas samvete"
Teologiprofessorn
Torgny Segerstedts gick bort 1945, vid krigets slut. Då först, kom
alla komplimanger och gratulationer. Hotet från nazismen var borta.
BBC uttalade i en radiosändning om Segerstedt:
"Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa
passionshistoria, då många andra sviktade. Han tillhörde dem som
bli martyrer eller hjältar. Det var täta pilskurar kring Torgny
Segerstedt under hans kamps dagar, det vajar seger- och fredspalmer
över hans sista läger." The Times skrev om honom — "en
stor svensk och en stor europé".
Även i amerikanska tidningar
fick han dödsrunor. Fransk radio och franska PEN-klubben hyllade
honom som "Europas samvete".Till och med i tysk radio
skildrades hans gärning under 1945 (Inom citatet från Googles).
Professor
Marcus Ehrenpreis, dåvarande överrabbin i Sverige, kallade honom
"en ensam ropandes röst i öknen", och rabbinen E.
Berlinger ansåg att namnet Segerstedt skall "lysa för nya
generationer med gyllene bokstäver i Sveriges folks och hela
mänsklighetens annaler". Hans grav på Kvibergs kyrkogård i
Göteborg, blev efter fredsslutet en vallfärdsplats, framför allt
för norrmän.
|
