Hotet mot demokratin

Mediafenomenet SD

Uppåt för Sverigedemokraterna, som passerar både Centerpartiet och Kristdemokraterna, enligt en opinionsundersökning av tusen tillfrågade under perioden 15–20 juli.

  Företaget Sentio Research, har till Sverigedemokraterna utfört en prognosundersökning. SD får 5,5 procent, Centerpartiet 4,9, och Kristdemokraterna hamnar på 3,7 procent, alltså en bra bit under fyraprocentspärren.

Undersökningen anses av vissa som ganska statistisk osäker, men ger ändå en prognos eller tendens åt vilket håll vindarna blåser. Det här med prognosundersökningar är en himla balett, och avlöser varandra i takt med goda siffror från respektive intressen. 

Fenomenet Sverigedemokraterna har knappast av egen kraft tagit sig fram till denna position. Medierna har varit kraften bakom SD:s framgångar, precis som det en gång var med Ny Demokrati.

Politiska medier tycks ha spekulerat kring SD:s sympatisörer och trott sig funnit att dessa kommer från Socialdemokratiska väljare. Och av detta dragit slutsatsen att S ska naggas i kanten genom att splittra deras väljarkår. Lokalt har det vid senaste valet visat sig att väljare till viss del tagits från Socialdemokratiska väljare, men knappast i senare opinionsundersökningar.

Nyliberalism och rasistdemokrati

På ett ledarstick i DN tycker en journalist att det i princip är "dumt, dumt" att lagstifta mot eller att förbjuda rasistiska organisationer, enligt ett förslag och uppmaning från Svenska FN-förbundet.

Men det är just det principiella som är poängen med Svenska FN-förbundets förslag. Det gäller, enligt min mening, vikten av att kunna urskilja vad som är demokratiskt och det som är rasistiskt, eller sådant som leder till rasism och förföljelse mot medmänniskor. 

Principen som istället borde gälla är att den demokratiska yttrandefriheten och rätten att få verka och leva med den varierande mångfalden, är det som ska värnas genom lagstiftning. Det är inte uppenbara hot mot demokratin som ska kunna komma till seger.

Yttrandefriheten har alltid varit skör och måste värnas, men får aldrig missbrukas, tappas på handlingskraft eller trampas ned i gyttjan.

Nyliberala krafter har gett sig ut i striden för att till vilket pris som helst söka stoppa oppositionen till en kommande valseger. Priset har bland annat visat sig vara ett allvarligt dribbel med parlamentarismen, genom att matcha rasistdemokrater till en valbar position. Partier som går i allians med rasister är självklart förrädare mot de demokratiska principerna.

Sveriges partier har uttalat sig mot rasism och lovat att de inte tänker inleda någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Alla utom vissa liberaler, som tyvärr låtit sig påverkas av nyliberala krafter i sina egna led. Skola era medarbetare i de egna leden, för där har tidigare funnits erfarna människor att ta lärdom av!

Herbert Tingsten 

Tidigare chefredaktören för DN, Herbert Tingsten, varnade klart och tydligt mot att dribbla med intrigerande maktpolitik i sin bok Nazismen och fascismens idéer (Aldus, 1965).

Enligt Tingsten är förutsättningen för moderna odemokratiska, rasistiska eller fascistiska rörelser att de utvecklas inom demokratier.

Det ohållbara med dessa rörelser är att de i grund och botten är motreaktioner mot demokratin, men som de själva utnyttjar för att ta sig fram till makten i avgörande nyckelpositioner. Alltså precis så som Hitler kom till makten.

Enligt Tingsten är moderna fascistiska rörelser nationella, med folklig samhörighet som det avgörande argumentet, och med strategin för ett högerextremt borgerligt innehav av statsmakten till vilket pris som helst. Detta är politikens ytterligheter, men med stora konsekvenser om det leder till seger.

I relevans till dagens parlamentariska situation kan man utläsa i Tingstens bok om viss parallella turer i det politiska maktspelet.

I de sista tyska riksdagsvalen innan det nazistiska maktövertagandet 1933, pågick ett avskyvärt dribbel i striderna om makten.

Socialdemokraterna sökte allians med Tyska liberalerna och Centerunionen i kampen mot de konservativa högerkrafterna, men även i kampen mot det stora totalitära kommunistpartiet, som var lika stort som det Socialdemokratiska partiet. 

Medan hela den borgerliga ungdomen, i det stora hela, attraherades av den nya våldsamma nazismen som ville göra rent hus med de socialistiska partierna, så paralyserades den Tyska riksdagen. Dessa ungdomar liknade många gånger dagens nyliberaler. Utan tvekan samma andas barn. Idag är de inte många, men med ett stort inflytande i strategiska nyckelpositioner, världen över.

De Tyska liberalerna utraderades i de sista tyska riksdagsvalen i början av 30-talet, vars väljarkår helt gick över till nazisterna i rädslan och hatet till Socialdemokraterna och socialism. Detta är ett bevisat faktum genom den valstatistik som Herbert Tingsten rapporterade i sin klargörande bok.

Enligt min mening är det nyliberala krafter inom medievärlden som också möjliggjort SD:s alltmer framskjutna positioner. Och av liknande skäl som händelserna under 30-talets Tyskland.

Demokrati och yttrandefrihet är långt från visionens yttrandefrihet, utan mediemonopol och massmedial propaganda.

Det kan vara så att syndarna straffar sig själva, och Alliansen blir sin egen fiende. Det troliga är att det inte alls är bland sosseväljare i första hand som SD tagit sina proselyter. Det ser numera ut som om det är Alliansen i första hand som drabbats av detta rävspel.

Paul Lindberg

Uppdaterat 2008-08-12