 |
| |
Nio
f.d. politiker och ambassadörer: Sverige vågar inte längre
föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan
tyr sig till USA.
|
Foto:
RLC / Tate Gallery |
UTRIKES-
OCH SÄKERHETSPOLITIK
Varför
har Sverige övergett politiken för fred och avspänning?
Den
amerikanska krigsmakten deltar i en mängd militära övningar
riktade mot Ryssland i hela det nordeuropeiska området –
i Östersjöområdet och på Nordkalotten, skriver
artikelförfattarna.
Hans
Blix m.fl: |2021-02-15|
Det motiveras med Rysslands aggressiva och
repressiva politik. Men den nya politiken har bidragit till en ökad
spänning i Nordeuropa när Sverige hamnat på konfrontationslinjen
mellan USA och Ryssland.
Svensk
utrikes- och säkerhetspolitik präglas numera i anmärkningsvärd
hög grad av osäkerhet och oro. Nyligen genomdrev riksdagens
borgerliga partier ett riksdagsuttalande om att Sverige
förbehåller sig rätten att söka medlemskap i Nato om vi skulle
anse det nödvändigt – Nato-optionen. Det är egentligen en
självklarhet. Sverige är ju en suverän stat. Genom att göra ett
särskilt riksdagsuttalande som regeringspartierna inte stod bakom,
skapades bara osäkerhet om svensk säkerhetspolitik. Regeringen å
sin sida markerade att man står fast vid den svenska
alliansfriheten. Bra så. Men problemet är att Sverige under senare
år blivit så beroende av USA att våra anspråk på
"alliansfrihet” har ett allvarligt trovärdighetsproblem.
”Alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i krig”
Under
det kalla kriget kunde Sverige föra en självständig utrikes- och
säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig” var en säkerhetspolitisk doktrin som vi i Sverige år
efter år konstaterade ”tjänade oss väl”. Sverige och Finland
bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll det kalla krigets
kombattanter isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt
försvar” kunde vi säkerställa att ingen kuppartat skulle kunna
ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren
därifrån.
Genom
ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi
säkerställa att ingen kuppartat skulle kunna ta kontroll över
svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån.
Bägge
sidor såg fördelar i detta och respekterade det. Alla berörda
insåg också att om till exempel Sovjetunionen skulle försöka ta
kontroll över en del av Sverige eller Finland, skulle det uppfattas
som ett så allvarligt hot mot Nato att en motattack skulle bli
oundviklig. Samtidigt var vi självständiga och konstruktiva
röster i världspolitiken. Det gjorde att vi kunde spela viktiga
roller i den europeiska avspänningspolitik i slutet av 1900-talet,
som ledde till det kalla krigets slut.
Sverige
tyr sig till USA
Nu
verkar den epoken vara över. Sverige vågar inte längre föra en
självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig
till USA så nära som möjligt. Det motiveras med Rysslands
aggressiva och repressiva politik. Men är hotet från dagens
Ryssland verkligen större än från det kalla krigets
Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens
militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots
rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio
gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre
gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den
lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s
militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och
Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer
att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.
Kreml
för visserligen en offensiv politik med inslag av militär
aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära
utland” och hålla västmakterna borta. Samtidigt förstår man
att en militär konfrontation med Nato, som man måste räkna med
vid ett angrepp på Finland eller Sverige eller de baltiska
staterna, vore ödesdigert för Ryssland och inte har något som
helst stöd hos rysk opinion. Rysk kontroll över svenskt, finskt
eller baltiskt territorium vore helt enkelt ett så stort
strategiskt bakslag för Nato, att det vore oacceptabelt oavsett
Nato-medlemskap.
FN
och Fördraget om Kärnvapenförbud
Sveriges
nuvarande USA-anpassning innebär att vi offrat mycket av vårt
utrikespolitiska oberoende och våra möjligheter att konstruktivt
bidra till konfliktförebyggande och avspänning i världen. Vi ser
hur USA:s påtryckningar fått Sverige att överge sin
väletablerade politik mot kärnvapen och avstå från att
underteckna det i FN framförhandlade Fördraget om
Kärnvapenförbud, som nu har trätt i kraft. Men framför allt har
den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i
Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan
USA och Ryssland, helt i strid med våra säkerhetspolitiska
intressen.
Den
nya svenska politiken har bidragit till en ökad spänning i
Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan
USA och Ryssland, helt i strid med våra säkerhetspolitiska
intressen.
Spänningsnivån
i Nordeuropa
Den
primära hotbilden för Sverige är den höga militär-politiska
spänningsnivå som uppstått i Nordeuropa under de senaste 10–15
åren och som innebär risk för utlösning av en stormaktskonflikt,
som i så fall skulle drabba även Sverige. Orsakerna härtill är
flerfaldiga och både Ryssland och USA är medskyldiga.
Den
amerikanska krigsmakten, som under det kalla kriget i stort sett var
frånvarande från Östersjöområdet, är sedan tio år i hög grad
närvarande med såväl örlogsfartyg som krigsflygplan. De deltar i
en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det
nordeuropeiska området – i Östersjöområdet och på
Nordkalotten – antingen unilateralt eller tillsammans med andra
Nato-stater och med deltagande även av Sverige och Finland.
Ryssland
har å sin sida förstärkt sina styrkor i västra Ryssland, såväl
i Kaliningrad som på Nordkalotten. Efter en lång period av
förfall efter Sovjetunionens kollaps förfogar Ryssland åter över
en modern krigsmakt med avancerade vapen.
Hotet
av en stormaktskonflikt i Europa
Det
enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda
en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste
göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att
söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken
för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet
måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka
stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att
hantera vår tids stora utmaningar.
För
en mindre nation har det ett stort värde att bedriva en trovärdig
och förutsebar säkerhetspolitik. Finland, Schweiz och Österrike
är goda exempel på det men knappast Sverige.
Reviderad
svensk säkerhetspolitik
Det
kräver en reviderad svensk säkerhetspolitik, som tar till vara
erfarenheterna från världskrigen och det kalla kriget och som
baseras på sakliga intresseanalyser. För en mindre nation har det
ett stort värde att bedriva en trovärdig och förutsebar
säkerhetspolitik. Finland, Schweiz och Österrike är goda
exempel på det men knappast Sverige. Dagens osäkerhet hos såväl
den svenska befolkningen, som hos våra grannländer och hos
stormakterna om vilken politik Sverige verkligen kommer att bedriva,
om vi hamnar i en kritisk säkerhetssituation, är skadlig för oss.
Ett
medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör
oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte
tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra
stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett
potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för
fred, avspänning och global samverkan.
Hans
Blix, fd utrikesminister (L)
Rolf
Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie
OSSE
Pär
Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande
Utrikesutskottet
Birgitta
Hambraeus, fd riksdagsledamot (C)
Sven
Hirdman, fd statssekreterari försvarsdepartementet och
ambassadör i Moskva
Carl-Magnus
Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i
Köpenhamn
Thage
G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman
Pierre
Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör
Maj
Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och
riksdagsledamot (S)
Först
publicerad i DN Debatt 2021-02-14
|
