IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen.

Foto: NSF

Naturskyddsföreningen

Skydda Ojnareområdet

Sverige har en skyldighet

Det går inte längre att skjuta på beslutet att peka ut Ojnareområdet till Natura 2000. Det borde ha gjorts för länge sedan och Sverige har en skyldighet att göra det. Det är dags att avsluta denna process. Visa att Sverige inte är ett land som bryter mot gemensamma miljölagar inom EU. Visa att regeringen sätter rent vatten och en långsiktigt hållbar utveckling före kortsiktiga vinstintressen, skriver Johanna Sandahl.


Johanna Sandahl: |2015-08-21|  Ojnareområdet måste skyddas för att uppfylla EU-rättens krav. Carl Schlyter och Annika Lillemets (MP) skriver i DN debatt att regeringen måste se till att Ojnareområdet skyddas för att Sverige ska uppfylla EU:s miljökrav. I en replik från Svemin, branschföreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter, framförs att det inte alls finns något krav från EU att skydda Ojnareområdet. För att bringa ordning i debatten har vi låtit våra jurister klargöra frågan.

Ojnareområdet utgörs av s.k. toppobjekt ur naturvårdssynpunkt. Enligt EU:s miljölagstiftning Art- och habitatdirektivet med tillhörande riktlinjer föreligger en skyldighet att skydda sådana toppobjekt. Det är alltså nödvändigt att området utpekas till Natura 2000-område om Sverige ska följa sina gemenskapsrättsliga åtaganden. Slutsatsen är att miljöpartisterna har gjort en korrekt bedömning – Ojnareområdet måste skyddas för att uppfylla EU-rättens krav.

Länsstyrelsen på Gotland och Naturvårdsverket har efter noggranna utredningar kommit fram till att Ojnareområdet har ett exceptionellt högt skyddsvärde. Underlaget som ligger till grund för deras bedömning är väl underbyggt och vetenskapligt förankrat. Vi ser därför inga skäl att förlänga denna process ytterligare genom tillsättning av en ny utredning av frågan. Det står redan alldeles klart att området bör skyddas.

Av Art- och habitatdirektivet och praxis följer att endast vetenskapliga kriterier får användas vid utpekande av Natura 2000-områden. Men EU-kommissionen har vid ett flertal tillfällen behövt anmärka på Sveriges hantering av Ojnareområdet. Senast i april i år skrev kommissionen att den kände oro över att det fanns tecken på att Sverige felaktigt tagit kalkstensutvinning i beaktande, och därmed hindrat kommissionen från att korrekt utföra sin uppgift att skapa ett sammanhängande nät av Natura 2000-områden. Kommissionens uttalande visar att regeringen måste besluta om Natura 2000- skydd för området för att undgå en framtida överträdelseprocess mellan Sverige och EU.

Just nu råder stor vattenbrist på Gotland. Ett kalkbrott i Ojnareområdet riskerar, utöver utplånande av höga naturvärden, att förstöra dricksvattenförsörjningen. Det skulle ha en drastisk negativ påverkan för gotlänningarna.

Kalktäkten skulle kunna ge kanske ett 60-tal jobb under ett par årtionden. Inom högst ett par decennier är kalktäkten utgrävd och jobben borta. Kvar finns en förstörd natur. Ojnarefrågan handlar inte om att stänga ner vare sig stenindustrin eller cementindustrin, eller andra näringar som är beroende av kalkstenen. Men Gotlands stora natur- och kulturvärden får inte förstöras. Dessa utgör grunden för en mer långsiktig sysselsättning än ett kalkbrott. Turismen sysselsätter redan idag cirka 1000 personer och inrättandet av en nationalpark skulle ge ytterligare en turismboost. Vi uppmanar regeringen därför att:

Peka ut Ojnareområdet till Natura 2000 i enlighet med Länsstyrelsens och Naturvårdsverkets förslag.

Lansera ett sysselsättningspaket för Gotland i syfte att bland annat utveckla ön som turismdestination.

Det går inte längre att skjuta på beslutet att peka ut området till Natura 2000. Det borde ha gjorts för länge sedan och Sverige har en skyldighet att göra det. Det är dags att avsluta denna process. Visa att Sverige inte är ett land som bryter mot gemensamma miljölagar inom EU. Visa att regeringen sätter rent vatten och en långsiktigt hållbar utveckling före kortsiktiga vinstintressen.

Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen.

Debattartikel först publicerad i Skog och naturvård.

RLC