 |
|
Johanna
Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen.
|
Foto:
NSF
|
Naturskyddsföreningen
Skydda
Ojnareområdet
Sverige
har en skyldighet
Det
går inte längre att skjuta på beslutet att peka ut Ojnareområdet
till Natura 2000. Det borde ha gjorts för länge sedan och Sverige
har en skyldighet att göra det. Det är dags att avsluta denna
process. Visa att Sverige inte är ett land som bryter mot
gemensamma miljölagar inom EU. Visa att regeringen sätter rent
vatten och en långsiktigt hållbar utveckling före kortsiktiga
vinstintressen, skriver Johanna Sandahl.
Johanna Sandahl:
|2015-08-21|
Ojnareområdet måste
skyddas för att uppfylla EU-rättens krav. Carl Schlyter
och Annika Lillemets (MP) skriver i DN debatt att regeringen
måste se till att Ojnareområdet skyddas för att Sverige ska
uppfylla EU:s miljökrav. I en replik från Svemin, branschföreningen
för gruvor, mineral- och metallproducenter, framförs att det inte
alls finns något krav från EU att skydda Ojnareområdet. För att
bringa ordning i debatten har vi låtit våra jurister klargöra frågan.
Ojnareområdet
utgörs av s.k. toppobjekt ur naturvårdssynpunkt. Enligt EU:s miljölagstiftning
Art- och habitatdirektivet med tillhörande riktlinjer föreligger
en skyldighet att skydda sådana toppobjekt. Det är alltså nödvändigt
att området utpekas till Natura 2000-område om Sverige ska följa
sina gemenskapsrättsliga åtaganden. Slutsatsen är att miljöpartisterna
har gjort en korrekt bedömning – Ojnareområdet måste skyddas för
att uppfylla EU-rättens krav.
Länsstyrelsen
på Gotland och Naturvårdsverket har efter noggranna
utredningar kommit fram till att Ojnareområdet har ett
exceptionellt högt skyddsvärde. Underlaget som ligger till grund för
deras bedömning är väl underbyggt och vetenskapligt förankrat.
Vi ser därför inga skäl att förlänga denna process ytterligare
genom tillsättning av en ny utredning av frågan. Det står redan
alldeles klart att området bör skyddas.
Av
Art- och habitatdirektivet och praxis följer att endast
vetenskapliga kriterier får användas vid utpekande av Natura
2000-områden. Men EU-kommissionen har vid ett flertal tillfällen
behövt anmärka på Sveriges hantering av Ojnareområdet. Senast i
april i år skrev kommissionen att den kände oro över att det
fanns tecken på att Sverige felaktigt tagit kalkstensutvinning i
beaktande, och därmed hindrat kommissionen från att korrekt utföra
sin uppgift att skapa ett sammanhängande nät av Natura 2000-områden.
Kommissionens uttalande visar att regeringen måste besluta om
Natura 2000- skydd för området för att undgå en framtida överträdelseprocess
mellan Sverige och EU.
Just
nu råder stor vattenbrist på Gotland. Ett kalkbrott i
Ojnareområdet riskerar, utöver utplånande av höga naturvärden,
att förstöra dricksvattenförsörjningen. Det skulle ha en
drastisk negativ påverkan för gotlänningarna.
Kalktäkten
skulle kunna ge kanske ett 60-tal jobb under ett par årtionden.
Inom högst ett par decennier är kalktäkten utgrävd och jobben
borta. Kvar finns en förstörd natur. Ojnarefrågan handlar inte om
att stänga ner vare sig stenindustrin eller cementindustrin, eller
andra näringar som är beroende av kalkstenen. Men Gotlands stora
natur- och kulturvärden får inte förstöras. Dessa utgör grunden
för en mer långsiktig sysselsättning än ett kalkbrott. Turismen
sysselsätter redan idag cirka 1000 personer och inrättandet av en
nationalpark skulle ge ytterligare en turismboost. Vi uppmanar
regeringen därför att:
Peka
ut Ojnareområdet till Natura 2000 i enlighet med Länsstyrelsens
och Naturvårdsverkets förslag.
Lansera
ett sysselsättningspaket för Gotland i syfte att bland annat
utveckla ön som turismdestination.
Det
går inte längre att skjuta på beslutet att peka ut området till
Natura 2000. Det borde ha gjorts för länge sedan och Sverige har
en skyldighet att göra det. Det är dags att avsluta denna process.
Visa att Sverige inte är ett land som bryter mot gemensamma miljölagar
inom EU. Visa att regeringen sätter rent vatten och en långsiktigt
hållbar utveckling före kortsiktiga vinstintressen.
Johanna
Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen.
Debattartikel
först publicerad i Skog och naturvård.
|