 |
| |
Tyvärr
är det nerväxt i skolans åsiktskorridorer – nu för
tiden. Annat var det förr, då vi växte till helt utan
tillväxt. Men det är klart om korridorerna är fulla med
åsikter så får man väl ta till kvasten för alla de där
nyorden...
|
Foto:
RLC
|
COGITO
Svenska
nyord
Åsiktskorridor
och nerväxt
I
Språkrådets lista över nyord 2014 fastnade jag för två: nerväxt
och åsiktskorridor.
Nerväxt har kanske sju år på
nacken; möjligen var jag först när jag behövde ett svenskt
begrepp i en ansökan om att få resa till den första ”degrowth”-konferensen
i Paris 2008. Då var vi 150 deltagare; i höstas kom 3.000 till den
fjärde konferensen i Leipzig. Men fortfarande nästan inga
svenskar. Kanske beror det på att tillväxttänkandet är så
cementerat i svensk politik.
Christer Sanne: |2015-03-09|
I andra länder
förefaller man att se tillväxt för vad det är, en ökad rikedom,
men i Sverige betraktas tillväxt som en nyckel till allt: jobb,
pensioner, välfärdstjänster etc. Tillväxtkritik likställs gärna
med civilisationskritik och hänvisas till tidningarnas kultursidor.
Tillväxt
klingar ju också så positivt: skogen växer och barn växer
och det är bra. Nerväxt är knepigare eftersom kurvor som pekar
neråt brukar ses med oro. Lika meningsfullt som att ”det är
roligare rösta ja” men ändå. Men på kontinenten debatterar man
sedan länge ”beyond growth” – bortom tillväxten, dvs hur vi
ska skapa ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle (vilket är
degrowth-rörelsens mantra). Här i Sverige pågår dock en
akademisk utredning, bekostad av ett statligt forskningsråd, om vad
det skulle innebära om tillväxten upphör, av sig själv eller
genom medvetna åtgärder. Det är förträffligt men ett rött
skynke för allianspartierna och har knappast heller påverkat
socialdemokraterna.
Tack
ändå, Språkrådet, för lite stöd. Men även om vi har ett
ord så bör man använda det sparsamt för att inte hamna utanför
åsiktskorridoren. Det hände miljöpartiet i höstas när de fyra
allianspartierna hävdade att partiet inte borde få delta i
diskussionerna om de framtida pensionerna därför att det (kanske)
inte tror på tillväxten och har talat om kortare arbetstid. Ett
tag pågick en ren kampanj för att få Löfven att göra sig kvitt
mp.
Detta
är verkligen problematiskt. Vetenskapen säger att vi förstör
jordens naturresurser, ”förbrukar kapitalet” och att det skulle
behövas minst tre jordklot om alla ska leva på vår standard osv.
Ändå ska Sverige sträva efter tillväxt, mer konsumtion.
Riksbankschefen talar om att vi måste ”köpa flera grejor”.
Just
pensionsfrågan sätter verkligen ljuset på tillväxtens omöjlighet.
För att sluta att producera och konsumera allt mer kan vi slå av på
takten genom att minska arbetsvolymen – men dela upp den så att
alla får ett jobb – så att vi får en utplanande ekonomi. Men
pensionerna tas ur den löpande produktionen – ATP-fonderna är
bara en buffert. Mardrömsscenariot är att pensionärerna, som
menar sig ha slitit sina 40 veckotimmar, ska kräva att nästa
generation också ska göra det för att de ska få en ”rättmätig”
pension. Det skulle kunna låsa in oss i en evig 40-timmarsvecka,
tills vi alla drunknar – i prylar eller i den stigande havsnivån.
En pusselbit i en hållbar framtid måste därför bli att omförhandla
fördraget mellan de arbetande och pensionärerna. Kanske ska
pensionsåldern höjas men då måste det balanseras med ännu
kortare arbetstid för att inte öka arbetsvolymen.
Åsiktskorridoren
behöver alltså vidgas; man ska inte behöva idiotförklaras för
att man är tveksam till tillväxt. Men ”åsiktskorridor” är
granne med ”strutspolitik”. Att inte låtsas om de ekologiska gränserna
är strutspolitik. Men i ärlighetens namn gäller det fler frågor.
Även om det bär emot måste vi också kunna diskutera
invandringspolitiken i en värld med nästan obegränsad rörlighet.
Sju partiers strutspolitik har hittills bara gynnat
Sverigedemokraterna.
Jag
mår illa av deras främlingsfientliga åsikter men de är en kraft
i svensk politik som inte kan nonchaleras.
Christer
Sanne, docent vid KTH i Stockholm, numera pensionerad.
|
