Supervalaret 2014


	Demokrati och solidaritet är ord med kropp och innehåll!

LEDARE

Supervalåret 2014

Krossade framtidsdrömmar?

I december 2010 började det som kom att heta den arabiska våren. Det startade i Tunisien och sedan har det rullat på. Inom en rad länder pågår fortfarande konflikter av större eller mindre magnitud. Få konflikter mellan länder, men med inblandningar av olika stater och skilda grupperingar. Det är rörigt och sorgligt med få strimmor av hopp. Frågan är vart Sverige är på väg i allt detta med JAS-affärer på löpande band och miljöförstöring av nytt slag.

Ulf Svensson: |2014-01-28| Inbördeskriget i Syrien är kanske den konflikt som känns mest sorglig just nu. Kan nästan inte längre uthärda hur barn, gamla och civila vuxna drabbas på det mest förfärliga sätt, med ständiga bombattacker och annat våldsverkande. Lägg därtill kyla, regn, brist på läkarvård, mediciner, mat, kläder och allt annat som vi tar för givet i våra västerländska liv. Kan därför känna, inför supervalåret 2014, att Sveriges insatser borde handla om en hel del av detta och mindre om vilka länder som vi ska pracka på vårt stolta JAS-system. Dessa krigsaffärer som ledsagas av mutanklagelser vid varje tillfälle. Är det verkligen fred vi vill ha? Det är också när hoppet lämnar oss som det börjar bli farligt i världen. När människor inte längre tror att man varken enskilt eller tillsammans kan göra skillnad.

JAS – ett framtidsprojekt?

JAS är ett industriellt mångmiljardprojekt som dragit fram en rad innovationer i sitt släptåg, vilket brukar framföras av alla tillskyndare. Det är säkert sant att om man stoppar in miljard efter miljard in i en forsknings- och utvecklingstät miljö ramlar det ut en och annan framkantsprodukt eller teknik som vi kan exploatera på än det ena än det andra sättet.

Frågan är om det är på detta sätt som vi i Sverige ska bidra till en värld i förändring? En värld där ytterst ett litet fåtal personer äger halva jordens tillgångar, och där klyftorna ökar mellan fattig och rik för varje dag som går.

Tillväxten verkar vara viktigast för Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven. Och vår nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt konstaterar att vi är bra på vapensmide i Sverige sedan flera hundra år, vilket vi bör utnyttja. Frågan är om man ska skratta eller gråta – militär upprustning som vapen mot klimatförändringen, ökade ekonomiska klyftor och ofrihet.

En som ger hopp i detta sammanhang är vår tidigare ärkebiskop K G Hammar som med sin skrift ”Fred är vägen till fred” visar på en annan framtidsväg där våra drömmar, vårt hopp återigen kan växa. Nu tror jag inte att våra politiska ledare läser denna typ av skrifter. Och när politiker uttalar sig om Svenska kyrkan är det mestadels kyrkan man tror på, inte Gud – med reservation om statsministern, som inte är medlem i Svenska kyrkan, men möjligtvis troende eller agnostiker.

Strimmor av hopp

Det finns således strimmor av hopp men krafterna som vill ha JAS, motorvägar, energi i överflöd med mera är starka, medan motkrafterna är i en svagare ställning – men många. En stark motkraft spirar till exempel i Göteborg där professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborg, startat en lokal partibildning för att ta tag i den mutkultur som råder i staden, som numera har smeknamnet "Muteborg". En mutkultur som säkerligen finns i nästan alla kommuner i Sverige, i större eller mindre utsträckning, eftersom det saknas ordentlig revision.

En annan strimma av hopp är när trafikprofessorn Jonas Eliasson på KTH nu insett det skadliga med att dra fram trafikleder genom våra storstäder. Vägar är nämligen trafikalstrande och ju fler vägar desto större ytor blir attraktiva för byggnation vilket leder till ett desurbaniserat stadslandskap med en ofantlig trafikapparat för att fungera. Denna insikt har tyvärr ännu inte nått (S) och (M) som fortfarande är bilkramare av värsta slag.

Hjälparen

Ett hopp om framtiden skulle kunna vara att en del av motkrafterna går samman, och som K G Hammar för fram i sin skrift, är det ett kairos – det rätta ögonblicket – att göra något större för en värld där fred och frid får ökat utrymme.

Organisationer som Läkare utan gränser, Globalportalen – vi gör världen bättre, Naturskyddsförening, Svenska kyrkan och många andra rörelser som verkar för fred, mänskliga rättigheter, miljön och demokrati, m.m. är här centrala för att verkligen göra skillnad.

Jag räknar till denna skara även en hel del entreprenörer som har storartade idéer och projekt som skulle göra stor skillnad socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Behovet är inte att förenas organisatoriskt, utan aktionsmässigt och påtryckande få våra politiker att välja de ansvarsfullare alternativen; att de prioriterar mer av humanistiska insatser, istället för att lägga finansiella medel på vapenexport till tvivelaktiga länder.

Många av de politiker som skulle kunna göra skillnad – framförallt tänker jag på miljöpartister – ser nu sin chans att sitta i en kommande (S)-regering. Frågan är då på vilket sätt som de kan vrida politiken i en mer humanistisk riktning?

Miljö är självklart en central fråga, men utmaningen i dag är betydligt större och mer komplex än på länge. Man brukar tala om att ”business as usual” inte längre är gångbar modell för moderna företag. Men frågan är om det inte är ”society as usual” som nu toppar agendan för världens ledare. Det vill säga perspektiven måste vidgas och utvecklingsfrågorna måste ses i en helt ny referensram. Miljöbilar, förnyelsebar energi, energieffektivisering i all ära. Men när man granskar frågornas komplexitet inser man snabbt att även det så kallade "hållbara" inbegriper ökade resursuttag och att miljöförstöringen bara fortsätter, men som nu formar nya argument.

Vad går att göra?

Kan man överhuvudtaget göra något, kanske någon undrar. Jo, det finns naturligtvis massor att göra, men vårt demokratiska ”operativsystem” har kanske inte samma verkningsgrad som tidigare, eller världen låter sig inte styras på samma sätt som innan, det kan vara en annan förklaring.

Min egen övertygelse är att nödvändiga förändringar oftast startar underifrån, där ren överlevnad är en central drivkraft. Men, det politiska läget har inslag av högexplosivitet i dag, med hög arbetslöshet, armod och svårt läge för många människor. Det gäller både i Sverige och i världen, vilket kräver en uppgradering av det arbetssätt som vårt demokratiska samhälle behöver för att komma på rätt köl igen.

Nu behövs visioner för samhället, visioner som tar vara på människors längtan till ett gott liv. Demokrati och solidaritet är ord med kropp och innehåll!