 |
|
Investeringar
söker avkastning genom ökad konsumtion och produktion –
spiraltillväxt utan gränser. |
Foto:
PhotoDisc |
Ledare:
Summa
sammelsurium
EU-krisen
är självförvållad
EU-samarbetets motgångar drabbade Greklands invånare ofattbart
hårt. Dessa människor har fått ta skulden för något de själva inte orsakat. EU straffar det grekiska folket och
låter de som orsakat debaclet gå fria. Redan för 30 år sedan fanns det en hel del nationalekonomer, framförallt
i USA, som varnade för bankernas låne- och
utlåningskarusell. En del av dem är Nobelpristagare. Ekonomerna varnade om att världen utgjorde en
ocean av skulder. Sedan dess har varningarna bara ökat, medan
ansvariga regeringar istället förlitat sig på att problemen ska
lösas utav sig själv. Och den ansvarslösheten har utlöst ett
allvarligt hot för en global och annalkande ekonomisk härdsmälta.
Paul Lindberg: |2012-11-24| Världen
producerar och konsumerar,
men framförallt investeras det till döds. Globala ekonomiska investeringar
görs i kontraproduktiva
destruktionsanordningar som fonder, stiftelser, fackliga
organisationers investeringar,
och hela den rika världens alla privata pensionsfonder – alla förlitar
sig på ekonomisk spekulation. Det blev investeringsträngsel och
ont om utrymme. Om dessa värden istället
organiserades som transfereringssystem via exempelvis nationella
centralbanker, med en total insyn i allmänhet och av ECB
(Europeiska Centralbanken) i
synnerhet, skulle inte europaekonomin kunna utsättas för samma slags spekulation.
En seriös revisionsapparat borde kunna vara
realistiskt – men framförallt är det behövligt.
Myten
om att pengar ska arbeta, är som sagt en myt, därför att det i så
övervägande grad missbrukas. Om pengar arbetar på fel moralgrund, så
drabbas dem som genom arbetsproduktion och konsumtion betalar
profiten för investerarna. Nationella centralbanker borde därför
stå helt fria med ett övergripande inflytande över alla
affärsbanker och handeln med värdepapper. Förutsättningen är att
nationalbankerna står under juridisk och ekonomisk uppsikt, med en
allmän öppen insyn. Därför kan exempelvis en centralbank,
ECB, för hela EU, vara
det realistiska verktyget för en offentlig och total öppenhet, med
en permanent revision över Europas alla samhällstransfereringar. Om ECB
däremot inte kan upprätthålla en fullkomlig öppenhet för media och samhälle, så
utgör de en direkt fara för alla. EU kan således bara lösa sina
tillkortakommanden genom öppenhet och demokrati. Att tillfredställa
behoven av
demokratisk öppenhet kan vara den grundläggande lösningen för en
kvalitativ och stabil samhällsutveckling.
DET
SKULDFRIA
SAMHÄLLET
Den nuvarande ekonomiska ordningen omöjliggör stabilitet inom
ekonomi och samhälle. Den nyliberala
ekonomin, som hela världsekonomin är angripen av, har haft den egenskapen att
det gått bra att göra snabba pengar – men, med den negativa
effekten av en accelererad
tillväxt av kopiösa skulder. Den stabiliteten har låtits göra sig riktigt
kännbar, och kan bli mer än påfrestande.
Skulderna
kan komma att försvinna
relativt snabbt, det blir betydligt snabbare än möjligheten att vinna snabba
pengar och kunna behålla dess värden – och det är olyckligtvis genom en
världsdepression. Efter en sådan depression skulle i så fall de flesta
investerare, spekulanter och sparare komma att förlora sina immateriella, eller
konstgjorda hokus-pokus-värden. Kvar
står dock alla de materiella värdena i form av hus och hem, fabriker,
infrastruktur och städer – ja, alla
materiella behovsvärden som utgör allt det reellt existerande av
idag – allt det skulle stå orört och intakt. Det skulle
vara en obehaglig upplösning. Vi önskar oss naturligtvis inte
någon fasansfull depression, men det finns en stor risk för det. Vi önskar
oss däremot, mycket allvarligt, att få ett slut på den spekulativa överkapitaliseringen. Och
med detta vill jag bara ge min aspekt på en mångfald av perspektiv.
MAKTEN
OCH VÄRLDSEKONOMIN
Hela
världsekonomin grundar sig idag ensidigt på maktens villkor –
inte alls på någon demokrati. Denna
makt är inte alls osynlig på något sätt. Den verkar och
dirigerar inom samhällenas alla skrymslen och sektorer. När politiker
tillsammans med de ekonomiska makthavarna väntar sig goda
förtjänster på investeringarna, så förväntar de sig att
människorna ska stå till marknadens förfogande. Människorna ska
arbeta, producera och konsumera, och tillväxttakten piskas fram,
och ideligen tvingas
höjas – för att
sedan höjas ännu mera – in absurdum.
Grekland
är ett exempel där en majoritet av folket inte ville ställas till
förfogande till vilket pris som helst. Samtidigt tog en populistisk koalition makten i Grekland, med det grekiska partiet Ny Demokrati
i ledningen. Den regeringen gjorde vad alla andra EU-länder gjorde, de lät
grekiska statsbanken ta mycket stora lån, för att sedan
låna ut dem till de grekiska affärsbankerna, med förhoppningen om
stimulans för tillväxten och den krisdrabbade ekonomin.
Det
som sedan följde var att investeringsföretag, riskkapitalbolag och
förmögna personer lånade allt vad de kunde, men som istället
gjorde investeringarna i andra och rikare europeiska länder, med
förhoppningen av ett rikare vinstutfall. Pengarna försvann helt
enkelt från Grekland. Och ansvariga för denna spekulation var alltså den då
regerande koalition med Ny Demokrati i spetsen. Spekulationen
lyckades och stora vinster gjordes, men inte i Grekland.
VAD
KAN GREKLAND GÖRA?
Grekland
står nu med en jätteskuld till de rikaste länderna inom EU, och
alla funderar och konfererar om vad som vore bäst. Den tidigare socialdemokratiska
regeringen i Grekland föreslog att EU och Interpool skulle leta rätt på alla
pengar som förskingrades ut över Europa, och istället återföra dem till Grekland. EU sade nej till en sådan hjälp.
Därefter avgick s-regeringen i Grekland.
Greklands
folk är helt medvetna om att de står inför en ofrånkomlig
ekonomisk katastrof. I detta svåra tillstånd vill EU tvinga
Grekland att betala tillbaka vad de lånat, vilket alla vet är
stört omöjligt. EU:s handlingsförlamning har bara förvärrats
då de gett Grekland nya kris- och nödlån, vilket bara ökar Greklands
låneskuld. EU-bankerna vill ha tillbaka pengarna, samtidigt som de
lånar ut mer till Grekland, till ett land som inte har några
pengar – det går inte alls ihop. I denna paradoxala situation befinner sig alltså
EU:s ekonomiska och monetära samarbete
idag.
Om
Grekland gör statsbankrutt, så förlorar EU:s bankspekulatörer
sina fordringar, och EU kan krascha, eller göra hela Europa
bankrutt. Medan däremot Grekland
skulle kunna bli skuldfritt enligt nuvarande lagar och avtal. Statsbankrutt
har skett i många stater tidigare i modern tid. Det är inget att
skämmas för, även om det är genant för politikerna och medför
stora problematiska konsekvenser.
EN
STATSBANKRUTT KAN RÄDDA GREKLAND, MEN ...
En
statsbankrutt ställer till omfattande problem, medan Grekland skulle kunna se ljuset i tunneln. Efter Grekland skulle en rad av länder gå i bankrutt, de skulle falla som
värdelösa aktier. Den ekonomiska krisen i Europa är inte antagonistisk i
sig, den utgör inget militärt hot som leder till krig
och förstörelse.
Krisen utgör däremot ett hot mot hela den
spekulativa investeringshysterin, med alla dem som frenetiskt vill
skydda sina ekonomiska tillgångar och få största möjliga profit av det.
Dessa värdetransaktioner är för närvarande kopplade till
den nyliberala infallet om att allt ordnas av sig själv, genom att
låta bli att söka ordna och planera en reglerbar nationalekonomi.
Och det är först och främst hos nyliberalism som vi i vår tids ekonomiska
system kan finna orsaken till ett urartat ekonomiskt system. Det
håller så länge det håller, sedan demoleras det.
Med
ny riktad viljekraft skulle nationalekonomierna kunna finna en
demokratisk kvalitetsstyrning genom att i första hand inte förlita sig på
lån vid ekonomiska svårigheter, och att aldrig skuldsätta en hel
nation. Det om något borde vara
en allmängiltigt princip för alla länder. Låt istället utlåningsbankerna
och de juridiska låntagarna ta skulden, och gör skattebetalarna fria från
allt betalningsansvar fullt ut. Det är den enda rättvisan. Och det
skulle på sikt kunna rädda EU-ekonomin.
ÖVERKAPITALISERINGEN
ÄR AV ONDO
Europa
och EU gjorde det misstaget att de ville kapitalisera alla typer av
mänskliga relationer. Det gjordes i en sådan omfattning att t.o.m.
ideella
föreningar drogs med och ville investera och låta pengarna växa, och därmed
demoraliserades en hel del ideella organisationer. Demoraliseringen
växte till den eländiga
grad att ledande personer snodde åt sig alltför stora lönevinster. Röda
korset var i vårt land ett av många exempel.
Egoism blev girighetens ideologi
och norm över hela världen, grundad på tokiga idéer från den
världsomspännande nyliberalismen.
En
lösning av nationalekonomiska problem, på längre sikt, kan alltså vara att minska
övertron på överkapitalisering av hela samhällen. Låt
demokratisk öppenhet och insyn göras kontrollerbart för press och
allmänhet, och låt en samhällsrevision få oinskränkt
besiktningsrätt över alla transaktioner och överenskommelser inom
alla samhällsområden.
EU-krisen
kan idag vara början till en omfattande världskris, trots stora
ekonomiska framgångar i vissa länder. Det handlar mest om
avståndsförskjutningar till kriskärnan. Galenskapen har sin
upprinnelse från nyliberalism, en 1700-talsidé, som varit gångbar
för att egoistiskt kunna tjäna snabba pengar. Men egoism som
ideologi är oansvarigt. Nyliberalism är otidsenligt och
odemokratiskt, och gjort livet surt för många
människor, ja, för en hel värld – och helt i onödan.
|
