Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

 

VAV, arbetar nämligen inte bara med att producera och distribuera dricksvatten utan också med avloppsfrågor.

Foto: RLC

VÄRNA VÅRT DRICKSVATTEN

Slamspridningen

Hotet mot dricksvattnet

Den 18 november är det riksfinal i kampen om Sveriges godaste kranvatten, arrangerat av branschorganisationen Svenskt Vatten. Av 104 svenska kommuners kranvatten har 20 valts ut till finalen. En omfattande kampanj pågår parallellt i både riks- och lokalmedia om vikten av att värna våra dricksvattenkällor.

Ulf Morgan Svensson: |2020-11-18| Förra året gav Svenskt Vatten ut boken ”Vatten – om att värdera det ovärderliga”. Svenskt Vatten, som tidigare hette Svenska vatten och avloppsverksföreningen – VAV, arbetar nämligen inte bara med att producera och distribuera dricksvatten utan också med avloppsfrågor. Och det är i den delen av verksamheten som problemen hopar sig. Men det är först när man analysera helheten, en numera bortglömd gren i den svenska samhällsplaneringen, som bristerna och hoten framträder. Detta visar sig i den statliga utredningen om slam – ”Hållbar slamhantering SOU 2020:3” – som nu bereds inom regering och riksdag.

Målet med utredningen är att undersöka om det går att få en giftfri och cirkulär återföring av fosfor från avloppsslammet. Ett alternativ enligt utredningen är att totalförbjuda all dumpning av slam på Sveriges åkerjordar, jordar som är till för att producera våra livsmedel.

Den nya planlösheten

I den situation som vi för närvarande befinner oss i, där covid 19 lamslagit stora delar av samhället, kan vi rada upp en mängd olika förhållanden som sammantaget utgör ett direkt hot mot våra gemensamma dricksvattentillgångar, samt mot vår livsviktiga åkerjord. Slamhanteringen och VA-systemet i sin helhet är nämligen det stora problemet och alternativen till dagens system berörs överhuvudtaget inte i utredningen. Några exempel på hoten är följande;

För det första skriverierna från i somras om den s.k. bajsvattenskandalen i Köpenhamn, som inte alls är en isolerad skandal, utan i själva verket en del av systemlösningen. När för mycket avloppsvattenvatten kommer till våra reningsverk innebär det att man inte har kapacitet att rena avloppsvattnet, utan man släpper helt enkelt ut det smutsiga vattnet helt orenat ut i recipienten – så kallade bräddningar eller nödutsläpp. Det är i dessa vatten som vattenverken sedan till del hämtar det råvatten som utgör grunden för vårt dricksvatten. Vi skall heller inte glömma att även i normaldrift släpps stora mängder giftiga substanser ut från våra reningsverk.

För det andra ansamlas en stor mängd slam i våra reningsverk, vilket måste tas om hand. Idag läggs en del av detta slam, inklusive alla gifter som blandas in från olika samhällsaktiviteter, på vår bästa jordbruksmark. Åkerjorden påverkas mycket negativt av alla kemikalier, kemikalier som överhuvudtaget inte borde släppas ut i naturen. Dels förgiftas jorden, vilket gör att många mikroorganismer, maskar mm dör, dels läcker åkrarna gifter till omgivningen, inklusive till många vattendrag och till grundvattentäkter. Även livsmedlen vi äter påverkas av gifterna.

För det tredje kan de jordbrukare som inte vill ha någon giftspridning på sin mark ändå drabbas. Franska forskare har nyligen påvisat att kemiska växtskyddsmedel både sprider sig till obesprutade jordar och ackumuleras hos maskar. Det sistnämnda har väckt hypotesen att detta är en av anledningarna till att antalet fåglar har minskat kraftigt i Frankrike de senaste decennierna. Kemikalierna försvinner således inte i en handvändning och de sprids över stora områden med hjälp av vatten och vind.

För det fjärde, så vitt skilda saker som fiskdöd, fågeldöd, döda havsbottnar, negativ boendemiljö på landet när stora slamhögar lagras och sprids (slamplattan i Hallstahammar/Köping) , stora mängder kemiska preparat (som exempelvis mikroplaster) som tillsätts i våra reningsverk för att överhuvudtaget kunna processa avloppsvattnet, de små kvarboendemöjligheterna för låginkomsttagare när vatten och avlopp beslutas trots att man har lika bra eller bättre lösningar än kommunen kan erbjuda samt slutligen att ett elavbrott innebär att allt vatten skulle försvinna i våra kranar och ingen spolning för våra toaletter skulle vara möjlig. Alla dessa är exempel på de negativa effekter och risker som vårt nuvarande VA-system innebär.

Det finns alternativa lösningar

Vi kan också konstatera att det finns alternativa lösningar som kraftigt kan reducera slammängderna i samhället och som kan producera den bästa växtnäringen för ett hållbart jordbrukande. Dessa källsorterande system – som arbetar med naturen – är något som inte minst riksdagens gröna partier borde vara intresserade av. Tyvärr motarbetas flera av dess lösningar idag av både myndigheter och politiker. Även forskningen om alternativen motarbetas. Samtidigt har pandemin uppdagat att vi under en tid inte vetat om vi kan få tag på de livsviktiga kemikalier som krävs i dagens vattenverk, för att vi ska kunna ha tjänligt dricksvatten i våra kranar.

Dricksvatten och mjölk i fara

Slutligen har vi detta med ett av de allra farligaste ämnena som både har uppmärksammats vid våra flygflottiljer och vid framställningen av mjölkprodukter. Vid flygflottiljen F 17 i Kallinge i Blekinge användes ett släckningsskum innehållande PFAS som visat sig vara förödande när det nått det grundvatten som även var kommunens dricksvattenkälla. I ett domstolsutslag framkommer att dricksvatten är en produkt och därmed är det strikt ansvar som gäller för den som tillhandahåller produkten, dvs kommunens vattenverk. De kan således inte skylla på att någon annan förgiftat dricksvattnet. Invånarna har varit utsatta för detta gift under lång tid vilket på sikt kan ge upphov till en rad allvarliga sjukdomar.

Vad avser mjölken, som är ett av baslivsmedlen för barn och unga (vilket berör även foster och spädbarn), spelar kemikaliejordbruket inklusive slamspridningen en stor roll för spridningen av PFAS och andra gifter. Det värsta med detta är att även odlingar som är ekologiskt grundade drabbas, vilket den franska studien ovan visar.

Frågan är hur och vem som tar ansvar för att vrida dessa utmaningar in på nya ekologiska banor? Våra politiker verkar ha lämnat walk over.