Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

När spekulationsekonomin visar sitt rätta ansikte, då är det försent, då kraschar ekonomin för alla.	Foto: RLC

LEDARE:

Låntagandets förbannelse

Med skulder är man inte fri

Kapitaliseringen av större delen av världen resulterade i en grandios konsumtionsutveckling – en global världshandel som aldrig tidigare skådats. Konsumtionsglädjen – i den rika världen – fick världsekonomin att gå i taket. Allt och alla skulle värderas ur ett marknadsperspektiv. Kapitalismen gjorde medelklassen uppbunden av omfattande banklån för det plutokratiska maktsystemets upprätthållande. Att låna sig ur personliga besvärligheter blev modellen, även för nationalstaterna, när hela länder krisade på grund av överbelåning. Man ville låna, på grund av att man lånat för mycket. Följderna kan komma att förändra världsordningen på djupet. Hur då?

 Paul Lindberg: |2012-08-08| Framför oss expanderar en global ekonomikris – en hotande depression. Vi ser tydliga tecken att ekonomikrisen redan gjort sitt intåg, vilket i grunden är en demokratikris. Och med den nuvarande spekulationsekonomin destabiliseras stora delar av Europa. Istället för en sund demokratisk ekonomiutveckling för Europa, så har europaarbetet fastnat i en förbannelsens krishärdar. Gruset i maskineriet utgörs av girig spekulation a la nyliberalism. Denna ståndpunkt uttalas av en mängd nationalekonomer, samhällsvetare och ideologer – både från höger, vänster och mitten. Kapitalismen är i kris, milt sagt. Men det går att ändra på utvecklingen, genom en välbetänkt och ofrånkomlig avkapitalisering. 

Det finns idag ingen, med en god vilja, som påstår att den fria företagsamheten ska tas bort, eller ersättas av enbart samhällelig företagsamhet, vare sig bland socialister, ickesocialister eller några andra samhällskrafter. Alla vet att företagsamheten är basen för försörjning och välfärd. Men en ändamålsenlig blandekonomi, som inte är kapitaliserad, gynnar ekonomisk stabilitet och kan vara motorn för en långsiktig utveckling av en realiserbar samhällsuthållighet.

LÅNA OCH SHOPPA

Erbjudanden om ypperliga banklån till allmänheten står i dagens läge återigen som spön i backen. Och varför inte cyniskt låna, när alla andra gör det. Om det blir en världsekonomisk härdsmälta, så blir ju alla drabbade, tycks många tänka – och det är väl den enda jämlikhet som kapitalism kan erbjuda människorna. 

Hur ofta har inte samhällsmedborgarna tvingats betala kapitalismens krishantering. De fattiga i världen förlorar visserligen minst på en världsdepression – de får nämligen behålla sin fattigdom. Medan medelklassen med hela sin uppsättning av obetalda kapitalvaror, står kvar i skuld till långivarbankerna. 

Idag lagstiftar Europa för att dämpa krishärden, men några långsiktiga och grundläggande åtgärder är utom synhåll. Bra förslag är att privatlånen förses med en mer realistisk insats, men som föreslås med en alldeles för låg nivå. Motståndarna till insats för privatlån menar att det kan drabba tillväxtekonomin. Dessa ståndpunkter har manglats och genererat förslag om balansåtgärder för lånereglering kontra tillväxtbehov. Många menar att detta är ett adekvat förhållningssätt för regleringen av samhällsekonomin.

En sådan reglering visar på hur skralt och svajig den spekulationskapitalistiska nationalekonomin fungerar. Krishärdarna ska enligt den nuvarande regleringsapparaten puffa på procentenheter uppåt eller nedåt, eller regleras med en gaspedal för att kunna sakta in eller trycka på full gas efter behov. Detta är illusionism och okunskap, och saknar allt som kan kallas en problemlösning.

MILTON FRIEDMAN – UPPHOVSMANNEN

Ideologin bakom den högtravande globaliseringen av världsekonomin var ekonomipristagaren Milton Friedman, professor vid University of Chicago. Det anmärkningsvärda hos denne konservative ekonom var som rådgivare åt en rad mycket konservativa presidenter och republikanska ledare, men även rådgivare åt vissa diktaturer runt om i världen. Den mest ökände bland dessa var militärdiktatorn Augusto Pinochet, som genom en militärkupp gjorde sig till diktator i Chile. Flera av Pinochets ekonomiadministratörer hade utbildats av Friedman, och de kallades därefter allmänt som Chicago Boys.

Friedman är känd som upphovsman till begreppet nyliberalism. Han vurmade för den fria världsmarknaden, som han menade skulle underminera central politisk kontroll, och han eftersträvade mindre parlamentariskt inflytande, för att istället öka ekonomiseringen med ett totalt marknadsinflytande över samhället. Han ansåg att "Pinochets militärjunta ledde till en mer ekonomisk demokrati", eftersom det utvecklades till en plutokratisk statsbildning. Faktum är att de stater som följde Friedman blint kraschade totalt. Det kan vi se runt om i världen, och även här i Europa. 

Friedman var närmast fanatisk i sin hållning för marknadsekonomi och motståndare till alla former av samhällsstyrning, eller samhällsinflytande över nationalekonomin. Hans bidrag till världspolitiken gällde monetarism (motståndet mot stabiliseringspolitik) och nyliberalism, som resulterade till den så kallade högervågen, med följderna av att västvärlden tvingade fram social nedrustning, och med kraven på ökade arbetsinsatser, högre pensionsålder och nedmontering av social samhällsomsorg, för att istället ersättas av individuella försäkringar för vårdgivande av privatföretag. Hans politiska åsikter fick ett förödande genomslag i hela världen. 

EMU, Europeiska monetära unionen – Tillväxt- och stabiliseringspakten – uppkom i Friedmans kölvatten, är det ekonomiska och överstatliga maktorgan för EU, som tvingar Friedmans idéer att hålla sig kvar som maktfaktor. EMU liknar paradoxalt nog det f.d. sovjetiska och hierarkiska planekonomiska ledningssystemet. Skillnader finns naturligtvis, men det som överensstämmer handlar om en oundviklig, ekonomisk samhällsplan, som inga maktsystem tycks klara sig utan. 

Trots EMU, eller på grund av den, så fallerar EU:s ekonomiska system i en grandios parad av kriser efter kriser, den ena efter den andra, vilket säkert beror på att det i verkligheten inte finns någon reellt fungerande och allomfattande ekonomivetenskap. Den globala världsekonomin och nationalekonomierna bygger idag sin existens på lösan sand, nyliberalism med 1700-tals ideologin laizzes faire, låt-gå-ekonomi, i enlighet med Friedmans anda.

ETT FEDERALARE EUROPA?

Drömmarna om EU har sett olika ut och inställningen till europasamarbetet har värderats olika. Det blev definitivt inte någon framgång för alla Europas invånare. EU blev framförallt en marknadsplats för en ensidig marknadspolitik i Friedmans anda, och den politiken ledde till Europas ekonomikris av idag. Maktetablissemanget tvingade fram den nyliberala nyordningen av Europa, vilket har fått sina negativa följder. Det blev en berg-o-dalbana med både framgångar, men också med orättvisor och en medveten urskiljning mellan de som har och de som inte har. Egoism blev dess ideologi.

Bör EU monteras ned? Absolut inte! Men EU måste på sikt förändras i grunden, så att de mänskliga behoven och de humanitära värdena prioriteras och realiseras fullt ut. EU måste bli demokratiskt! För en sådan utveckling krävs det att ideologisk egoism avvecklas med ersättningen av en ny socialhumanistisk ekologism, för en hållbar samhällsutveckling för alla människor och inom alla områden. 

Bör EU bli federalare, och kan nationalstaterna få större politiskt självbestämmande? Här finns en mångfald med stor spännvidd mellan ståndpunkterna. 

Min personliga hållning har varit en motvilja gentemot de destruktiva krafter som exempelvis Berlusconi, som kunnat få misskreditera en bra idé som EU, för att sedan fördärva sitt eget lands ekonomi. Jag vill heller inte att antisemitiska och rasistiska rörelser ska få fördärva EU, jag vill inte att det ekonomiska spekulationen ska kunna få härja fritt. 

Främlingshat och rasism måste kriminaliseras, och inte som nu låtas växa och ta plats i parlamenten. De som hävdar rasismens rättigheter, tillhör rasismens försvarare, och gör sig själva ansvariga som stödkrafter till denna politiska avart. Avslöja istället dessa talförare, vilka i realiteten verkar för främlingshatets växande organisering.

När det gäller Europas nyliberala följder så utgör Grekland ett av de värsta exemplen på finansspekulation, då grekiska centralbanken lånade upp pengar, för att sedan låna ut dem till affärsbankerna, som i sin tur lånade ut dem till affärsföretag och privatpersoner. Men dessa pengar investerades i första hand inte i Grekland. Avgörande mycket av lånepengarna fördes över till andra finansföretag och banker runt Europa, för att säkra dem på grund av den grekiska ekonomikrisen.

Grekiska politiker sökte hjälp från EU för att spåra och hämta tillbaka dessa bortfifflade pengar. EU ställde aldrig upp med någon polisiär hjälp, som borde ha varit självklart. Kraven ställs däremot mot grekiska centralbanken och därmed mot det grekiska folket, som inte alls är skyldiga till dessa skulder.

Så länge dessa orättvisor förekommer i EU, så finns heller knappast några möjligheter att ro skutan i land. Och bakom dessa orättvisor står i grunden fortfarande mörkermän som Chicago Boys, faktiskt. Och deras kollegor  finns idag som bakomliggande spindlar, vilka drar i näten för att få den järnhårda viljan genomförd. Dessa maktspindlar regerar över alla finansinstitutioner med inflytande, och som bestämmer världens och nationalstaternas öden. De bestämmer över vilka nationer som ska krascha, för att därefter ställas in i leden för en övergripar global världsekonomi – den plutokratiska världsordningen.

"FÖRBUNDSSTATEN NORDEN"

Om EU fortsätter i sin nuvarande handlingsförlamande linje, utan att kunna lösa orsakerna till Europas kriser, så kommer det sannolikt att leda till andra drastiska lösningar av framtidsproblematiken. Antingen görs EU starkare, med centralare finansstyrning, med risker för ett autokratiskt ledarskap. Det skulle visserligen kunna förändra bankernas nuvarande sätt att låna och låna ut pengar hur som helst, så som på ett spelcasino. Men denna drastiska utveckling skulle bara vara ett hopplöst försök att nödtorftigt upprätthålla den nuvarande finansmarknaden, och mer komma att liknas vid en förfärlig von-oben-diktatur. Redan idag planeras en sådan diktatur bland EU:s korridorpolitiker.

Ett annat parallellt scenario som har fått ett visst gehör gäller – under förutsättning om euron faller – valutorna i de nordiska länderna, som kan ersätta euron, som en förstärkt och gemensam nordisk valuta, vilket leder till valutaunionen "Förbundsstaten Norden". 

Denna plan ska ses som en seriös avancerad beredskapsplan, utvecklad av Nordiska Rådet 2010. Forskningen bakom denna plan visar att Nordens länder skulle stå betydligt starkare utanför valutasamarbetet av idag. Och detta är en klok planering – ett motsatsförhållande till Friedmans nyliberalism. 

Norden har erfarit ett tidigare ekonomiskt samarbete, NORDEK, vilket lades i malpåse då EU blev en realitet. När EU aktualiserades för Nordens länder, blev många politiker oroliga i fall Norden skulle kunna klara sig utanför EU-gemenskapen. Detta trots att forskningen redan då menade att förutsättningar för Norden att stå utanför skulle utgöra en större möjlighet för en god nationalekonomi och ett gott välstånd. Norge är ett bra exempel, och detta oavsett oljetillgångarna. Vad det gäller valutasamarbetet så har de länder som aldrig gick med i euro-samarbetet klarat sig betydligt bättre än euroländerna. 

Den politiska plattformen för ett ställningstagande för en beredskapsplan som "Förbundsstaten Norden", handhas av Nordiska Rådet tillsammans med de berörda ländernas parlamentariska institutioner. Där råder redan en sådan debatt. Den bakomliggande tanken är alltså om euro-samarbetet krackelerar, så anses det idag vara allra bäst med ett nordiskt valutasamarbete. Detta är en så länge en beredskapsdiskussion "om" eurovalutan kollapsar. Men den livlinan är utan tvekan intressant.