 |
|
Regeringskansliet
– lockande residens för regeringssugna.
|
Foto:
RLC
|
SUPERVALÅRET
2014
Konsten
att samspela
Fyra
partier och en regering
Vilka
partier skulle kunna bilda regering med önskvärd trovärdighet?
S+MP+V+Fi? Eller S+M+FP? Ideologiskt är den förstnämnda varianten mest
realistisk. En sådan association skulle kunna samarbeta
metodiskt, och med sympatier från väljarkåren. Partierna har drivit de frågor och problemlösningar som
Sverige är i behov av. Inte några av riksdagspartierna vill
heller ha med SD att göra – eller ta stöd från dem. Frågan blir då hur
förväntningarna av en ny regering kan ta sig ut?
Paul Lindberg: |2014-07-30| Svaret
på regeringsbildningen får vi först efter valet. Men det
hindrar inte att väljarna före valet kräver utfästelser av
partierna med vilka de samvetsgrant vill regera – ett rimligt krav i en demokrati. Väljarna ska
kunna ta ställning före valet för att kunna påverka regeringsbildningen. Och i så fall, hur kan
det samspelet gestaltas?
Alliansen är som den är – åtta år efter en Moderatdominerad
regering. Och då blir intresset större för en association av
oppositionspartierna.
Hur kan samspelet möjligen komma att formas?
På
samhällsarenan är förutsättningen för en lyckad association ett tydligt
pragmatiskt samspel. Med sensibla vibbar
för de försummade samhällsbehoven, finner vi behoven av en
kvalitativ rehabilitering.
Det gäller försummelsen av det som lett till ungdomsarbetslösheten; den otillräckliga
skolan; det påtvingade skuldberget på grund av ohållbara
banklån, för
exempelvis bostäder; behovet av att ombilda bostadsrätter till hyresrätter, för dem som vill
befrias från påtvingade banklån; den neddragna vård- och
omsorgssektorn;
överproduktionen av motorvägar och försummelsen av kollektiva
samfärdsmedel, som tunnelbana, spårvagn och tåg; det gäller även
den omoraliska vapenexporten. Och därutöver allt det
som resulterat i landets största orättvisa fördelningspolitik sedan 30-talet.
Allt detta och mer därtill visar att M aldrig varit något arbetar- eller medelklassparti,
vilket de
knappast själva
hållit för sanning.
Åtta
år med M gav ett rikligt utfall för främst de allra rikaste, som minst
av alla behövde mer i
plånboken. Mut- och plånbokspolitiken måste nödvändigtvis
ersättas med en solidarisk och rättvis demokratitillväxt.
känsla
och lyhördhet
Samarbete
och samförstånd är den positiva metodiken för en trovärdig
och socialhumanistisk offensiv. Det som behöver fokuseras är den ändamålsenliga demokratitillväxten.
Behovet av att kunna samarbeta associativt är idag av större
betydelse än tidigare, av flera skäl.
Världen,
Europa och Sverige ser inte likadant ut som tidigare. Världen, är
utsatt av en global uppvärmning, med en numera mätbar
klimatförändring, och
det vet världens invånare idag. Men ändå har miljöåtgärderna
varit lika med noll i relation till behoven. Europa, konfronteras av en aggressiv
högerextremism, med avsikten att sabotera en
kvalitativ demokratitillväxt. Sverige, och M-regeringen har under åtta år
inte lyckats ta några nämnvärda initiativ för att ingripa mot det
gigantiska miljöhotet. Det är troligtvis det värsta hotet
mänskligheten stått inför i sin omfattande totalitet.
Den ökade vetskapen om miljöproblemens globala
omfattning tycks mest irritera den industriella tillväxtens
politiska anförare. Som väl är ökar istället näringslivets
mest avancerade spetsteknologi för en hållbar behovsutveckling.
Men tiden är knapp, och möjligheterna att hindra den globala
uppvärmningen minskar dag för dag. Politiker måste göra en
helomvändning, och kasta profitlystnaden på soptippen – ansvaret
för behoven måste nödvändigtvis gå före profiten.
En
ny regering borde därför tydligt och skarpt agera offensivt och värnande.
Och ge järnet för det som
utlovats och som förväntas. Med stor personlighet, borde regeringsmedlemmarna vara samspelta i en kvalitativ och samordnad association.
En sådan regering bör också kunna lägga fast en klar plan för en
tydlig
omdaning för det goda samhället – istället för att bara utgöra ett
kraftlöst förvaltarskap. Det gäller styrkans frimodighet och samspel, som i
harmoni
drar åt samma håll. Men ändå
ett samspel med särpräglade föresatser
och politiska handlingsprogram – som solister i en orkestral synkronisering.
I
RIKTNING MOT DET GODA SAMHÄLLET
Valet
i september kan exempelvis betraktas som två huvudsakliga sakfrågor kring ett väldigt
problemtyngt komplex. Den övergripande globala uppvärmningen. På ena sidan står miljöns beskyddande. På
andra sidan finner vi miljöförnekelsens anhängare. Och mellan dem har vi
den traditionella kontroversen rättvisa mot egoism. Mellanpolitiken tycks f.n. dominera valdebatten, naturligt nog. Det kan ses
som en uppgörelse för eller emot demokratitillväxten.
Det fundamentala problemkomplexet,
som berör framtidens överlevnad, lyser
för närvarande mest med sin frånvaro i denna något andefattiga valrörelse –
supervalåret 2014.
Några
metodiska nyckelord på vägen: samförstånd,
ömsesidig förståelse och försonlighet; enighet och mångfald;
högt till tak och nära till samspel
och konsensus;
samstämd intressegemenskap och medmänskligt samhällsansvar; samverkan, interaktion,
lagspel och ömsesidig växelverkan. Allt för det goda samhällets
skull.
|