 |
| |
Warren
Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass,
de rika, som för kriget och som vinner det”
|
Foto:
RLC
|
DEN
KRISTNA HUMANISTEN/ DEBATT
Bakom
känslorna
"SD
och självrättfärdigheten"
I
den senaste texten på den Kristna Humanistens blogg tar Helene
Egnell upp hur man bemöter Sverigedemokraternas framsteg och lyfter
fram bakomliggande känslor som oron för förändringar som en förklaring.
Det är en klok och viktig text om att försöka förstå och se
djupare mekanismer i oss själva och hos Sd:s sympatisörer.
Anders Wesslund
: |2015-08-17| Jag
saknar dock tankar kring andra centrala känslor; vreden/ilskan
som är kopplade till en central konfliktlinje i samhället som inte
längre syns men som kanske är den starkaste drivkraften i samhällsförändringen
– konflikten om resursfördelningen. En
annan stark känsla rör rädslan/föraktet för den egna svagheten
som vänds mot dem man uppfattar svagare.
Rasism
har djupa rötter i det mänskliga, något som ryms inom oss alla. Rädslan
för förändringar, det främmande, ligger djupt rotat och är
knutet till behovet av trygghet. Trygghet för många idag är en
fast inkomst, en tillhörighet i arbets- eller samhällslivet – något
allt fler saknar. En annan rottråd rör hopp, svek och upplevelsen
av att bli orättvist bemött och behandlad – att det inte är rättvist,
jämlikt oss emellan. Den är knuten till ilskan, den inre vreden.
Den tredje, föraktet för den egna svagheten väcks och förstärks
i mötet med det främmande och blir farlig när man reellt sätt är
svagare och föraktad i andras ögon. Den erfarenheten har ökat hos
många människor i takt med samhällsförsämringarna de senaste
tre decennierna. Rasism börjar inom oss men förstärks av de yttre
strukturerna.
När
Helene beskriver att Sd-sympatisörerna har en ”misstänksamhet
mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen” blir det,
menar jag, en för svag beskrivning av vad som pågått i samhället.
Jag skrev medvetet försämringar för egen del och jag tror att
ilska bättre än misstänksamhet förklarar det upplevda sveket mot
politiska makthavare som många känner. Vad som skett beskrivs mer
drastiskt och målande av den amerikanske miljardären Warren
Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de
rika, som för kriget och som vinner det”. Ja, de rika har vunnit
det krig om världsbild och tillgångar som pågått medan vi i
medelklassen dövats med lite ökad komfort. Och kyrkan har varken
analys eller röst att förstår detta strukturellt. Kyrkan är och
har varit teologiskt tyst inför nyliberalismen där man inte öppet
gett den passivt stöd.
Om
jag går till mig själv, en snart 53-årig vit man i en
heterosexuell familj med två fasta inkomster, har under många år
nu, ja sedan 90-talet säkert, en smygande oro kommit över mig. Jag
har sett ett samhälle förändras, hur en ny kurs lades och hur den
gamla socialdemokratin började skorra falskt. Borgerligheten i all
dess bredd, långt mer än företrädarna för dess partier, utan
den borgerlighet i folkdjupen, också i mig själv tillhörande
mittenskiktet av medelklassen, var nöjd med förändringen, ville
ha den och visade sin avsaknad av både inlevelseförmåga med dem
som drabbades och av intellektuell vilja att se strukturella samband
när globaliseringen (kapitalets frikopplande från
nationalstaterna) tog fart på 1980-90-talen. Vi ville ha det bättre
för egen del, kunna konsumera mer, resa mer, välja dem vi ville
identifiera oss med – uppåt. Vi valde i hög grad bort
organisering i folkrörelser, frikopplade, förförda av möjligheten
till privatkonsumtion och valfrihet – vilket i princip har varit
det enda politiker inom (s) och borgerlighet erbjudit och tävlat om
att ge oss. Men rädslan har smugit sig på, och visst är min oro
över förändringar en rädsla, men inte en rädsla för förändringar
i sig utan för det samhälle och de reaktioner jag förutsåg
skulle växa fram. Och idag är vi där.
I
Helenes text framstår denna rädsla mer som om den rör en
existentiell fråga – för förändringar i allmänhet. Min rädsla
är mer konkret; att vi åter ska få ett Europa som på 30-talet,
också i Sverige. För många Sd-sympatisörer är förändringarna
snarare reella erfarenheter av försämringar än allmän rädsla för
förändringar. Deras rädsla är nog mer att de ser sina möjligheter
till att få det bättre försämras. Och de har skäl att tro det för
de senaste 25-30 åren av nyliberal politik i världen har ökat
samtliga gap inom länder, mellan grupper och mellan länder.
Vad
gjorde många människor i Sverige som förlorade jobben i 90-talets
Sverige, som fick försämrade ersättningar från trygghetsystemen?
De hoppades fortfarande på socialdemokratin fast deras maktskikt
alltmer började tala som makten gör – i två folkomröstningar
om EU och om euron blev deras röst överhetens; densamma som näringslivets
och borgerlighetens. I valet 2006 övergav många (S) och satte sitt
hopp till ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Vad vi sett
sedan dess är hur besvikelsen över grusade förhoppningar på
Alliansen ledde till att dammluckorna öppnades för Sd – och för
många människor att lämna sitt personliga ansvar för vad de säger
och tycker ”om invandringen”. Det var ett sista hopp som gick förlorat.
Det var ett upplevt gigantiskt svek. Man var politiskt hemlös –
och i den bemärkelsen i ett existentiellt tomrum. Det var i denna i
desillusionerade upplevelse man skulle förmedla sina värderingar
till sina egna barn, nästa generation. Och man var förbannade.
Jag
har själv en ilska inom mig. I tjugo yrkesverksamma år och som
pappa har jag sett påtagliga försämringar inom den offentliga
sektorn; sjukvården där jag arbetar och i skolan mina barn gått
i. Jag har sett den systematiska försämringen. Dem jag möter i
mitt arbete inom psykiatrin är långt ner på samhällsstegen, många
arbetslösa, utförsäkrade och med begränsade resurser, både
ekonomiskt och själsligt. Jag har mött min egen tilltagande stress
tillsammans med många av oss som bär upp välfärden. Jag ser de
hunsade, de som nu vill ta revansch mot allt de upplever att de mer
bemedlade sviker dem i. Man vill ha upprättelse, man tar sin strid
genom att sympatisera med Sd och öppnar för samma skrämmande
situation som på 30-talet.
Samma
tidsperiod har individualismens, valfrihetens och framgångens lov förkunnats.
Med lyckliga människor i TV-soffor, reklam och glassiga program och
tidningar trummade man in budskapet om vinnare och förlorare. Det
är klart att många visste vem de själva var. I bästa fall kunde
man som ung komma med i Robinson, Big brother eller Idol, var man
medelklass flyttade man sina barn till rätt skola och såg till att
hjälpa dem med rätt kontakter och krävde att få sina rättigheter
för sina barn tillgodosedda.
Det
har varit en tid då solidariteten som kitt i samhället försvunnit
och den egna vinningen blev till real politik. Den förgiftade
atmosfären och tog sig långt in i varje por och mellanmänsklig
relation. Det blev till vad som idag är vår nutid då många blev
lätta byten för ett neofascistiskt parti, som exploaterat djupt
liggande känslor. Den egna undermedvetna rädslan för att hamna
efter och undermedvetna föraktet för den egna svagheten lade man gärna
på andra, invandrarna, flyktingarna – den nya under- och
arbetarklassen. Men det var ett förakt man redan kände att man
hade från dem lite högre upp på samhällsstegen, från
medelklassen som frikopplade sig och skapade småborgerliga hem
tagna ur de glassiga magasinen i försök att hålla distansen till
dem man inte ville ha att göra med längre ner. Det hade blivit
politiskt legitimt att inte bry sig om andra – och det var den
enorma ansamlingen av rikedom hos de högsta i samhällena, hos ett
folk som sade ja till en vandring högerut och ett (s)-parti vars
toppskikt sedan länge förlorat kontakten med sitt ursprungliga
uppdrag. Här faller det största moraliska ansvaret, på oss som
medvetna om att vi tjänat på utvecklingen samtidigt symboliskt
visat att det är ok att inte vara solidariska (utom när vi själva
via hjälporganisationer får vara goda).
Jag
sympatiserar med Helenes tankar om att sätta sig in i hur Sd:s
sympatisörer känner och i att leta rätt på de egna känslorna.
Dessutom är det hög tid att den inneboende självrättfärdigheten
hos mig själv, medelklass, borgerlighet, toppskikten i samhället,
inom (s) utsätts för en kritisk självreflektion i det offentliga.
Vi behöver ta till oss alla rationella argument som visar på att
ojämlikheten är en politiskt vald inriktning de senaste
decennierna och att all tillgänglig kunskap om samhällen visar att
ojämlika samhällen föder nationalism och främlingsfientlighet.
Det står mig upp i halsen att höra självrättfärdiga företrädare
för den borgerlighet som under åtta år systematiskt i
maktposition förstärkte klyftorna utan att idag anse sig ha något
behov till självkritik. Hur avskyvärt det än är med rasismens åsikter
och att se Sd:s framgångar mår jag sämre av att självkritiken
uteblir. De väletablerades moralism och avsky för Sd-sympatisörenas
åsikter gör dem bara starkare.
Ja,
vi behöver prata om rädslan för förändringarna men också om
ilskan och rädslan för svagheten. Och om hur vi ska ta oss an den
”smolk av egenrättfärdighet”, som Helene skriver om.
Anders
Wesslund är psykolog vid Skellefteå BUP och Umeå Universitet.
Artikeln
är först publicerad i Den Kristna Humanisten:
FÖRBUNDET
KRISTEN HUMANISM
|
