 |
|
ÖB,
general Sverker Göranson. |
Foto:
Johan Lindahl/Försvarsmakten
|
SÄKERHET
OCH DEMOKRATI
Rikets
säkerhet
Och
folkets säkerhet
ÖB
Sverker Göranson har under senare tid blivit ansatt av olika krafter i det svenska
samhället genom sina uttalanden om den svenska försvarsförmågan.
Uttalandena har nu lett till att chefsåklagare Thomas Lindstrand
undersöker om ÖB gjort sig skyldig till ett brott genom att i en
Svenska Dagbladsintervju sagt att vi kan försvara oss mot ett begränsat
mål i högst en vecka. Om uttalandet kan anses ha skadat rikets försvar
kan ÖB ha begått ett brott som kan ge upp till två års fängelse.
Ulf Svensson: |2013-01-22| Är
man ÖB i Sverige har man ett arbete som handlar om att försvara vårt
lands integritet. Att en ÖB vill ha tillräckligt med resurser,
vilket enligt hans sätt att se på verkligheten är betydligt mer
än i dag för att nå stipulerade försvarsmål som är tagna i
stor enighet av den svenska riksdagen, kan inte ses som speciellt
anmärkningsvärt. Att Sverige är ett öppet land där folk och försvar
diskuteras i breda folklager är positivt och gör att frågeställningarna
inte bara handlar om antalet bataljoner, antalet flygplan respektive
hur många ”män” som kan ställas till försvarets anspråk. Via
motkrafterna får vi nämligen perspektiven och alternativen.
I en
DN artikel kan man på ett pedagogiskt sätt bland annat följa
utvecklingen av hur antalet stridande armébataljoner,
amfibiebataljoner och stridsledningsbataljoner etc. rasar vilket är
ett mått på försvarsförmågan. Via media vet vi också att i Försvarsmaktens
planer är det framförallt fem områden i landet som i första hand
är föremål för extra omsorger vilka är våra tre storstadsområden
samt Norrbotten och Gotland.
Vår
beredskap var god
När
dåvarande statsministern Per Albin Hansson höll sitt berömda tal
på Skansen i Stockholm den 27 augusti 1939, det vill säga några
dagar före andra världskrigets utbrott, är det många som numera
menar att talet om att ”vår beredskap är god” främst syftade
på livsmedelsförsörjningen av befolkningen. Detta till skillnad
mot första världskriget då det var svår livsmedelsbrist.
Frågan
är hur dagens livsmedelsförsörjning ser ut och utvecklas? Är
detta månne också en fråga vi ska tala tyst om? Faktum är att
Sverige år 1948 hade en nära nog 100 procentig självförsörjning
mot i dag när ett sådant mål saknas. Den svenska livsmedelsförsörjningen
är i dag till 100 procent beroende av att transporter och logistik
fungerar och importen av livsmedel ökar med cirka en procent varje
år av den totala livsmedelkonsumtionen i landet. Vår livsmedelsförsörjning
var således god men frågan är om vi kan säga att detta
fortfarande gäller. Genom just in time transporter kommer våra
butiklokaler att tömmas på några timmar (några lager av färskvaror
existerar inte) och vad som sedan händer kan vi bara spekulera
kring.
Kretsloppen
En
del av problematiken med dagens livsmedelsförsörjning är att också
insatsvarorna i det supereffektiva jordbruket importeras. Inte så sällan
kommer strategiska varor från länder med så kallat demokratiskt
underskott och vid konflikter kan försörjningslinjerna snabbt
komma att avskäras.
Enligt
det så kallade generationsmålet ska vi till 2020 lämna över ett
samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen i
Sverige är lösta utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem
utanför Sveriges gränser. Ett mål som handlar om kretsloppen och där
säger regeringen följande: kretsloppen är resurseffektiva och så
långt som möjligt fria från farliga ämnen.
Följer man
kretsloppsfrågan i den svenska debatten, och dess praktik, blir
slutsatsen att vi är på väg åt fel håll. Starka ekonomiska
krafter vill att vi fortsätter att dumpa slamavfallet från våra
reningsverk ut på våra svenska åkermarker vilket bara ökar
halterna med några av samhällets värsta gifter som kadmium,
arsenik och bly. För vissa av dessa ämnen finns inte ens några gränsvärden
vilket innebär att vi inte bara lämnar över inhemska åkerjordar
som kan bli obrukbara i framtiden. Om man till detta lägger en ökad
livsmedelsimport som kan störas blir framtidsperspektiven
potentiellt dystra. Detta är också ett exempel om rikets och
folkets säkerhet.
Sårbarheten
Faktum
är att sårbarheten ökar på många samhällsområden. Det senaste
hotet, som varit i svang under några år, och som togs upp med
stort allvar på senaste Davosmötet, är resistens. Våra
antibiotika blir alltmindre verksamma och skulle verkningsgraden bli
ännu lägre än i dag så ser experterna ett stort hot mot våra
befolkningar, mot sjukvården och mot hela samhällsekonomin.
Sanningen
är att vi kan gå igenom samhällsområde för samhällsområde och
upptäcka stora brister. Frågan är varför det är på detta sätt
och frågan är om det finns individer, likt vår ÖB, som ser dessa
brister och ryter till?
Om vi ser på vår ÖB
med hans perspektiv så
måste man nog säga att han är en modig, seriöst arbetande högste
tjänsteman inom Försvarsmakten, och som borde vinna stor respekt.
Vi
kan i detta sammanhang också fundera på hur vi behandlar de
individer som slåss för alternativa sätt att se på försvar och
fred. Vi kan också ställa oss frågan om alla de som på ett eller
annat sätt har stort inflytande på vår forskningsinriktning (vad
gör t.ex. medicinetablissemanget åt problemet med resistens – är
det bara professor Otto Cars som vågar ha en mening), (vad gör
kretsloppsetablissemanget åt vårt försörjningssystem och slamfrågan),
(och så vidare). Vi får nog konstatera att vi alla är mer eller
mindre beroende av en rådande ordning, en praxis som är svår att
bryta och där så kallat civilkurage är en bristvara.
En
möjlig slutsats
Frågan
om rikets säkerhet är lika komplex som frågan om hur vi får en
samhällsplanering för en hållbar samhällsutveckling. Vi har ingående
i Rikare Liv granskat konsekvenserna av hur ett bristande mod inom
Svenska Kyrkan fått organisationen att bli helt en politikerstyrd
tummelplats för politikens c- och d lag. När samhällets
medborgare inte får grundläggande information och kunskap om
basala förhållanden är rikets säkerhet i fara. Rikets säkerhet
och medborgarnas inflytande och kunskap om samhällsförhållandenas
teori och praktik är a och o för en säkerhetspolitik värt
namnet!
|
