Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

Peter Weideryd är ordförande för socialdemokratiska kristna som driver demokratisk religionsdialog.	Foto: RLC

SEMINARIUM OM intensifierad dialog 

Mänskliga rättigheter

Religion och demokrati

I en av de mest lästa amerikanska böckerna under efterkrigstiden beskriver Paul Blanshard det nya hotet mot den amerikanska demokratin. Det består av en växande grupp, hängivna religiösa, vars religion inte handlar så mycket om spiritualitet som en reaktionär politisk ideologi, fjärran från amerikanska politiska värden. De företräds av fundamentalistiska kvinnor med täckta huvuden, som utövar en extrem social kontroll.

 Peter Weideryd: |2013-02-07| Gruppen vägleds av religiösa ledare i sina demokratiskt efterblivna ursprungsländer. De är inte intresserade av att assimileras eller integreras, utan vill skapa parallella samhällen och därifrån söka nå fler anhängare. De förökar sig som kaniner, motarbetar preventivmedel och kvinnors rätt. De vill låta sina egna religiösa lagar förändra det amerikanska samhället och ytterst erövra presidentämbetet. Det är nödvändigt för den ansvarskännande amerikanen att organisera ett motstånd mot detta nya hot mot jämlikhet, demokrati och sekulära värderingar.

Elva år efter att boken kommit ut och tryckts i 26 upplagor lyckades en person ur denna religion för första gången bli vald till amerikansk president. Han hette John F Kennedy.

Det är den kanadensiske journalisten Doug Saunders som i sin bok The Myth of the Muslim Tide lyfter fram Blanshards American Freedom and Catholic Power och påminner om att varje demografisk förändring kan uppfattas som ett demokratiskt eller existentiellt hot, och inte bara av Sverigedemokrater.

Det har det senaste århundradet drabbat judar och armenier på religiösa grunder, eller kurder och tutsier på etniska, för att nämna några etnocentriska övergrepp som inte stannat vid fördomar, hot och trakasserier, utan gått så långt att vi tvingats benämna dem folkmord.

Men rädslan för det annorlunda kan ta sig många uttryck, ibland så självklara att vi inte märker det förrän efteråt eller när det är för sent.

Utgångspunkten för regeringens initiativ till intensifierad dialog med trossamfunden vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter är självklart den som Saunders berör i sin bok. Oron för nya kulturers möte med vår västerländska demokrati.

Jag jobbar till vardags med demokrati och mänskliga rättigheter i norra Irak och har ägnat rätt stor del av mitt liv de senaste 20 åren åt fred, demokrati och mänskliga rättigheter i muslimska länder och sammanhang.

Jag är den första att tillstå att det är en viktig diskussion. Det begås många övergrepp i religionens namn och religion används alltför ofta som ett försvar av hierarkiska och patriarkala strukturer.

Men det finns, som Saunders lyfter fram, också utrymme för misstag och missförstånd från de europeiska majoritetssamhällena och regeringar i mötet med denna i sammanhanget nya religion. Låt mig nämna två exempel – ett från den tidigare regeringen och ett från den nuvarande.

Det palestinska valet 2006 vanns av det islamistiska Hamas. Trots att valet var fritt och rättvist vägrade först Israel och USA, sedan också grannländerna och EU, däribland Sverige, att erkänna valresultatet och det kom att isolera både den valda regeringen och senare även den samlingsregering som den palestinske presidenten försökte rädda situationen med.

De flesta som agerade för en isolering av Hamas hade egna skäl. Ett besegrat Fatah ville försöka hänga sig kvar vid makten. Israel hade maktpolitiska skäl att försvaga sin politiska motståndare. Jordanien och Egypten fruktade framväxande islamister i sina egna länder och USA sökte sortera in aktörer i det krig mot terrorism man inlett efter 11 september 2001. Endast EU, och däribland den svenska regeringen, gick emot sina egna demokratiska principer utan egna intressen.

Jag arbetade som utrikespolitisk chef för Kyrkornas Världsråd vid denna tid och stod fri att ha dialog med företrädare för Hamas. Det var då en mycket brokig och omogen samling, en del extremister, men också många välvilliga pragmatiker, om än oerfarna. Min bedömning var att om Europa valt att följa sina egna demokratiska principer, och inlett dialog och samarbete, så hade de demokratiska krafterna kunnat växa till och marginalisera extremisterna.

Men med isolering blev det precis tvärtom. Extremisterna fick tolkningsföreträde. Vi fick ett palestinskt inbördeskrig och en isolering av Gaza. Först för några månader sedan, efter det senaste kriget mellan Israel och Gaza, fick Hamas ett erkännande av både Israel och stora delar av omvärlden. Men då är det ett Hamas utan någon som helst demokratisk legitimitet och utvecklingspotential som erkänns. Och i mellantiden har vi haft 7 år av krig, splittring och isolering.

Det enda positiva är att erfarenheten har fått omvärlden att agera med större eftertänksamhet efter det muslimska brödraskapets valseger i Egypten. Vi som tror på demokrati behöver lära oss att ta folkviljan på allvar och vara beredda på dialog även med dem som tycker annorlunda och stå upp för mänskliga rättigheter i den dialogen. Där ingår den Allmänna förklaringens Artikel 21 om varje människas rätt att vara delaktig i sitt lands regering.

Vi måste också inse att islamismen rymmer allt från extrema individer, som behöver bli föremål för polisiära och rättsliga åtgärder, till pragmatiska demokrater som närmast måste beskrivas som muslimska länders motsvarighet till Europas kristdemokrater.

Vi är många, som inspirerade av vår tro, vill engagera oss politiskt. De flesta av oss föredrar att göra det i ett sekulärt parti, snarare än ett parti som har en specifik religion som utgångspunkt, intressebas och begränsning. Men precis som vi i Europa kommit att acceptera och uppskatta den kristdemokratiska traditionen i vårt demokratiska samtal, bör vi söka ett fungerande förhållningssätt till islamismen. Brott från individer måste beivras, men vi måste vara varsamma med att terroriststämpla rörelser med brett folkligt stöd.

Mitt andra exempel är inomsvenskt. Sedan jag, för snart 20 år sedan, började föra en mer organiserad dialog med muslimska organisationer i Sverige har jag förstått vikten av att vi får en svensk imamutbildning, på samma självklara sätt som vi har svenska utbildningar för präster och pastorer. Därför blev jag glad när Utbildningsministern för några år sedan tillsatte en utredning om detta och dessutom gav statsvetaren och folkbildaren Erik Amnå uppdraget att leda den.

Men i presentation valde Utbildningsministern att lyfta fram att detta var ett sätt att motverka extremism.

Efter det var det hopplöst att få någon seriös muslim att säga något positivt till utredaren om en svensk imamutbildning. Vem orkar se på sig själv som en korrigeringsbehövande extremist?

Istället för att angripa frågan ur ett positivt religionsfrihetsperspektiv, valde regeringen se på muslimerna som ett hot som måste tämjas. Och som man ropar får man svar. Och vi tvingas vänta ännu en tid på en svensk imamutbildning. Och den självklara bieffekt, som Utbildningsministern gjorde till huvudfråga, hamnar också i väntrummet.

All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt, konstaterade en gång Esias Tegner, biskop i Växjö. Det skadar inte att påminna oss om i globalisering och växande mångreligiositet. Förutsättningen för att fungerade samspel är öppenhet, dialog och integritet. Integritet kommer ur samma latinska stam som integration. Integrer betyder intakt – att lämna någon oförstörd.

Sverige har en tradition av religiös intolerans. Efter reformationen 1593 var det förbjudet att vara katolik. Drottning Kristina fick abdikera för att kunna leva ut sin tro och den franske ambassadören hade unik dispens för att kunna leva som katolik i Stockholm.

När frikyrkorörelsen växte sig stark efter det första baptistiska dopet 1848 var det framför allt för att utmana frånvaron av religionsfrihet, vilket riktades mot den lutherska hegemonin. Men det dröjde drygt 100 år, ända till 1951, innan man med den nya religionsfrihetslagen fick gehör för sina krav och kunde nyansera den svenska religiösa normen. Innan dess var det t ex nödvändigt för folkhögskollärare att vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Protestantisk frikyrklighet och katolska bekännare har successivt erövrat sina platser i samhället, även om man alltjämt kämpar mot vissa fördomar. De ortodoxa bekännarna saknar goda gudstjänst- och samlingslokaler på många håll i landet, men känner sig i huvudsak välkomna i Sverige. De största bekymren finns hos de muslimska och judiska grupperna.

1938 införde Riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga Europa gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd och försvårar och fördyrar påtagligt livet för båda judar och muslimer.

Riksdagens ledamöter är medvetna om att det går att kombinera religiös slakt med moderna krav på djurskydd,  t ex med bedövning omedelbart efter slaktsnitt. Man vet också att traditionell kosher- och halal-slakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar eller kräftor. Men man är av politiska skäl inte beredd att utmana en latent islamofobi, som så länge frågan inte öppet diskuteras gör gemensam sak med en välmenande djurrättsopinion.

Att nio miljoner svenskar gör anspråk på att utgöra norm för 17 miljoner judar och en miljard muslimer i världen är pretentiöst för de flesta internationella betraktare, vilket gör att frågan på sikt kan få en lösning med hjälp av EU eller Europarådskonventioner. Men det vore så mycket större om lösningen kunde komma inifrån, t ex som ett solidaritetskrav från de kristna samfunden.

Den muslimska gruppen diskrimineras på olika sätt i vardagen. De hindras från att skicka pengar till släktingar eller ifrågasätts om de vill be på arbetet. De nekas traditionell klädsel, även på offentliga arbetsplatser och trots glasklara regler och domstolsutslag. De har svårare att få jobb och diskrimineras i skolan.

Samtidigt som Sverige, i jämförelse med många andra Europiska länder, står starkt vad gäller rättigheter för nya svenskar, i allt från medborgarskap till försörjningstrygghet, finns det en förhållandevis liten acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden.

Detta är en konsekvens av den långt drivna svenska sekulariseringen, och synen att religion enbart ska ses som en privat angelägenhet. Majoritetskulturen, i form av julfirande eller söndagsledighet, har blivit norm utan att vi längre funderar över dess religiösa rötter. Det gör det svårare för muslimer att få respekt för behovet att helga vilodagen på fredag eller fira slutet av ramadan.

Det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett fungerande mångreligiöst samhälle, men det behöver fördjupas, söka bättre förstå vad religion är och bli mindre lomhört i relation till minoritetskulturerna. Det behövs en insikt om att de aspekter i religion som handlar om riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Det är samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt.

På den här punkten behöver USA och Europa lära av varandra. Båda är sekulära samhällen, men tydlig åtskillnad mellan religion och stat. Men av helt olika anledningar. I Europa, inspirerat av franska revolutionen, skiljdes kyrka och stat för att skydda staten mot otillbörligt inflytande från den mäktiga kyrkan. I USA, som byggdes upp av religiösa migranter som flydde det trångsynta Europa, handlade det om att skydda kyrkan från staten. Båda koncepten har tjänat väl det syfte de skapades för. Den europiska demokratin har utvecklats i integritet och det amerikanska samhället, trots perioder av intolerans i folkdjupen, har utvecklat en stark religionsfrihet.

Däremot har amerikansk politik varit känslig, även undfallande, gentemot religiös lobby. Det var ett begränsat bekymmer när de viktigaste organiserade kyrkorna var progressiva, under uppbyggnaden av FN och under civil rights rörelsen. Men idag, när den kristna högern är bäst organiserad, lyser svagheterna igenom.

 Och Europa har i mötet med det mångreligiösa visat prov på oroande inskränkningar, med slöjförbud i länder som Frankrike, Belgien och Holland eller minaretförbud i Schweiz.

Självklart finns det i Sverige, liksom i de flesta kulturer, en önskan att skydda våra egna lösningar för yttre tryck och påverkan därför att vi är stolta och trygga med dem. Detta skapar en politisk terräng som kan locka politiska företrädare till genvägar. Sverigedemokraterna gör det öppet, andra omedvetet och utan att egentligen vilja det.

Det har skapats en för religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna mycket besvärlig allians mellan rasism, okunnighet om religion och ett ängsligt värnande om svenska lösningar. Det reser krav på att religionsfriheten måste begränsas, inte sällan på sätt som står i direkt strid med de mänskliga rättigheter vi så omsorgsfullt byggt upp efter erfarenheterna från Andra världskriget.

Självklart kan det uppstå situationer då religionsfriheten måste hanteras under ansvar för att inte kollidera med värden som jämställdhet, liv, hälsa eller demokrati. Ännu självklarare är att vi aldrig kan acceptera att någon individ eller grupp förtrycks eller kränks i religionens namn, vilket framför allt ställer stora krav på religiösa ledare. Därför måste vi diskutera ambivalensen till mänskliga rättigheter hos religion.

Å ena sidan är mänskliga rättigheter att se som en modern kodifiering av den grundläggande etiken som vi hittar i alla världsreligioner. Det var också kyrkorna, framför allt i USA, som var den viktigaste lobbygruppen inför arbetet med den Allmänna förklaringen. Religionerna står i många sammanhang upp som den viktigaste garanten för att ge utsatta människor rätten till hälsa, mat och utbildning.

Men å andra sidan hamnar religiösa ledare emellanåt på fel sida. Katolska kyrkan har tappat mycket trovärdighet vad gäller barns och kvinnors rätt. Även en del svenska imamer tycks ha missat fundamentala insikter i jämställdhet. Ryska ortodoxa kyrkan söker distansera sig gentemot den Allmänna förklaringen, som man betraktar som alltför västerländsk. Och vi har otaliga exempel på religiösa ledare som fastnat i nationalism i sin omvärldsreflektion.

En av de svåraste frågorna tycks vara homosexuellas rättigheter. Det insåg jag under min tid som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd. Här behöver vi få till ett samtal som tydliggör att mänskliga rättigheter är en odelbar helhet. Vi måste förstå att om vi underminerar en grupps rättigheter, begår vi våld på hela tanken och idén. Men hur får vi till detta samtal? Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, tillhör förmodligen de mest vidsynta och viger idag homosexuella par.

Den förändringen föregicks av ett genomgripande teologiskt arbete, som dessvärre Svenska kyrkan valde att hålla i huvudsak internt. Istället framstod det för omvärlden som att Kyrkomötets politiska församling hastigt svängde i frågan när Riksdagen beslöt att ändra lagstiftning, och att man gjorde det för att kunna behålla vigselrätten.

Detta är naturligtvis djupt olyckligt, och ett svek inte minst mot homosexuella i andra samfund. Vi som tar oss igenom frågor har ett ansvar att bistå också andra. Låt mig ta ett exempel från den politiska organisation som jag är ordförande för – Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

För några år sedan, när vi alltjämt var kristna socialdemokrater, antog vår kongress ett Manifest för en kristen vänster. Ett radikalt dokument, som på några sidor sammanfattade vad vi politiskt stod för. Inför valet 2010 kom några muslimska medlemmar och bad att få göra ett liknande manifest för muslimska socialdemokrater. Jag sa självklart, men föreslog att de skulle skriva ett eget, nytt och oberoende dokument. Annars finns risken att vi drabbas av en detaljanalys av vad som skiljer kristna och muslimer. Men man envisades. Det kristna manfestet var så bra, att det bara var små redigeringar som behövdes.

Efter en tid kom de tillbaka. Det fanns några skrivningar, framför allt om religionsfriheten, som var tydligare än i det kristna manifestet. Men man hade också bestämt sig för att inte ha med meningarna om homosexuella rättigheter, som i det kristna manifestet var tydliga och långtgående. Man hade fastnat i detta kontroversiella och helt enkelt konstaterat att man inte var färdig med den frågan. Då var det enklare att inte säga något.

Jag hamnade i ett dilemma. Om vi återremitterar skulle dokumentet inte bli klart till valet, och hela poängen gå förlorad. Om vi kristna skriver in vad vi tycker att också muslimer ska tycka, begår vi våld på deras integritet. Om vi stoppar dokumentet hindrar vi muslimer att ta den politiska plats vi så innerligt önskar.

Jag bestämde mig för att släppa igenom dokumentet, väl medveten om att jag skulle få kritik. Och det fick jag. Svenska Dagbladets ledare läste de två manifesten och försökte slå mynt av att Broderskapsrörelsen säljer ut de homosexuella för att få muslimska röster. Många blev arga och besvikna på mig. Inte minst HBT-sossarna, som vi tidigare gjort gemensam kamp med för att förändra partiet i den här frågan.

Men jag valde att försvara muslimernas rätt att göra sin resa med denna fråga. Försökte förklara att det tagit många årtionden för kristna. Att muslimer i vår rörelse självklart inte kan uttrycka sig mot homosexuella rätt, men att de måste ha rätt att vara tysta till dess de vet hur de ska argumentera hem frågan i sina egna sammanhang,

Det var medialt en svår position att försvara, och när mina muslimska vänner såg att jag stod upp för deras rätt i en fråga där jag själv och rörelsen majoritet inte hade några problem, blev det fart också på dem. De konstaterade att det finns homosexuella muslimer som behöver stöd. De gick med på att sitta ned med HBT-sossarna för att diskutera erfarenheter av diskriminering. Och på tre veckor kom de igenom en fråga som vi slitet med i tre decennier.

Skillnaden mellan en destruktiv och en konstruktiv roll för religion i relation till demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna beskrivas som två olika sätt att förhålla sig till sanning. Att söka sanning eller ängsligt värna den sanning man erövrat som något absolut och oföränderligt.

Om vi ser på sanning som något absolut, som vi ängsligt måste försvara, tenderar vi att dela upp världen i trogna och kättare. Vi kan uppleva andra religioner eller trosuppfattningar som hot och riskerar att hamna på fel sida i kampen för mänskliga rättigheter. Sanningsvärnande är i grunden odemokratiskt.

Men om vi ser på sanning som något bara Gud fullt äger. Och vår uppgift som troende är att söka den sanning som till delar förmodligen alltid kommer att vara fördold. Då blir dialog med andra ett positivt bidrag i vårt sökande, liksom värnandet om mänskliga rättigheter. Ett sådant sökande är demokratins syster.

Ett seminarium av det här slaget, när företrädare från olika religioner och samfund kommer samman i dialog, är i sig en övning i sanningssökande. Det hjälper oss att se de gemensamma värdena, men också hur vi kan stötta varandra.

Min yngsta dotter, som är fem år, har hjälpt mig att förstå vikten av en sökande hållning. Hennes mor är armenisk ortodox och Leonie, som allt fler i dagens värld, växer upp med två hemländer, två religioner, tre levande språk och ett stort antal flaggor.

Min fru och jag har under senare år arbetat med de religiösa ledarna på Cypern och religionens roll i den konflikten. I samband med Ramadan 2011, så besökte min dotter, då fyra år, tillsammans med sin mor och mormorsmor, moskén Hala Sultan Tekke utanför Larnaca. 

Det är en av de viktigaste moskéerna i Europa, byggd på den plats där profetens Muhammeds faster ligger begravd. Den övergavs som gudstjänstplats när Cypernkonflikten började och hamnade på fel sida när Cypern delades. Vi har hjälpt en imam och muslimerna att komma tillbaka och göra det som varit ett museum levande igen. 

Jag var själv på resa vid besöket och när jag kom tillbaka frågade jag Leonie hur hon upplevt moskén. Hennes referens är i första hand den armenisk ortodoxa gudstjänsten, som är lite mer teatralisk än den lutherska. Om hon jämför med att gå i kyrkan, vad såg hon då? Hon funderade en stund. Och de första hon sa var: The door is the same. Sedan hade hon ett antal observationer. Man fick ta av sig skorna, vilket hon uppskattade. Det var en fin matta. Man stod på knä när man bad och så var gudstjänsten på ett annat språk. Men det första som slog henne var att dörren till Guds hus är densamma.

The door is the same.

Anförande av Peter Weiderud om Religion, Demokrati och Mänskliga rättigheter, Folkets Hus, Stockholm, 6

februari 2013. Sidan uppdaterades senast: 2013-02-07 07:06