 |
| |
”Rättvisans
ögonblick är nuet, att historien i varje ögonblick är redo
att ställas till doms inför en instans som inte kan
reduceras till historien själv”.
|
Foto:
RLC
|
DEN
KRISTNA HUMANISTEN
Historien
Och
rättvisans transcendens
Vilken
roll har denna vision om historiens utopiska och transcendenta
dimensioner spelat genom tiderna och vilken roll spelar den idag? I
boken Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens
utveckling (Glänta, 2014) följer Jayne Svenungsson, professor vid
Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet,
denna fråga genom nerslag i fem historiska epoker och deras tänkande.
Lars Söderholm: |2015-07-07|
Visionen om det goda
och rättvisa samhället möter vi hos de gammaltestamentliga
profeterna. Oftast är deras profetior ett direkt tilltal till
makten under perioder av vanstyre.
I
första kapitlet beskriver hon den profetiska traditionen.
Profeterna använder inte filosofiska argument när de för Guds
talan, de knyter an till djupt rotade berättelser som uttåget ur
Egypten, hur Gud ger lagen i Sinai.
Gud
finns i historien snarare än i naturen. Den genomgripande idén är
rättvisa, förlossning. Det är väsentligt att det finns en
gudomlig makt och rättvisa som inte nödvändigtvis sammanfaller
med mänsklig makt. Och det är en Gud som står på de svagas och
utsattas sida.
Här
uttrycks idén om en rättvisa som överskriver den befintliga
politiska ordningen. Det centrala är att rättvisan förblir
transcendent i förhållande till varje system. Det handlar om en
dynamisk och transcendent förståelse av rättvisa. Och den kräver
att varje människa i varje ny situation använder sitt omdöme.
Martin
Buber kallar ett sådant förhållningssätt teopolitiskt.
Det handlar om att klargöra bristerna i den rådande ordningen.
Inte om att ge en rådande ordning teologisk sanktion. En teologiskt
sanktionerad politik kallas politisk teologi. Mot detta ställs
alltså teopolitik där all makt är utsatt för granskning och
kritik ur ett större rättviseperspektiv. Detta granskande och
kritiska perspektiv rymmer i sig en förlösande kraft.
Profeternas
insikt om vikten av att förankra budskapet i konkreta och av folket
delade berättelser är en kraftfull metod. – Det är ju dessvärre
möjligt att se hur en sådan metod grovt kan missbrukas som i
Putins Ryssland.
Svenungsson pekar på hur en universalism gradvis växer fram redan
inom den judiska traditionen. Hon tecknar spänningen mellan en
judisk messianism som har en mer utopisk karaktär och den kristna
traditionens tro att Jesus är Messias.
Första
kapitlet i boken ger en mycket genomtänkt och pregnant syn på det
profetiska arvet som upplevs som ytterst relevant även idag.
Andra
kapitlet handlar om Joakim av Floris, abbot i Kalabrien, som
under medeltiden ur den kristna tron utvecklar en framstegstanke.
Kapitel
tre behandlar den romantiska historien. Upplysningens myndiggörande
av människan frigör ett bejakande av människan och hennes föreställningsvärldar.
Här möter oss ett antal av den tidens filosofer med ett spektrum
från föreställningen om ett absolut jag till en insikt om att
jaget inte kan vara sin egen yttersta grund.
Kapitel
fyra har sin utgångspunkt i ett berömt möte på Capri 1994 mellan
filosoferna Jacques Derrida, Eugenio Trías, Gianni Vattimo och
Hans-Georg Gadamer. Tillsammans begrundade de 1900-talets
katastrofer. De fokuserade på Upplysningstidens emancipatoriska arv
och på religionernas visionära potential.
Sista
kapitlet behandlar ett antal nutida politiska tänkare som Alain
Badiou, Slavoj Žižek och Giorgio Agamben.
I boken blir så tydligt hur centralt ett teopolitiskt perspektiv på
historien är. Som Derrida säger, att rättvisa alltid är något
mer än rätt och Agamben att rätten inte är rättvisa utan endast
den port som leder dit. Boken avslutas med ett tänkvärt citat av
Martin Buber ”Att rättvisans ögonblick är nuet, att historien i
varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans
som inte kan reduceras till historien själv”.
denkristnahumanisten
kristenhumanism
|
