 |
| . |
Även
när det handlar om kärlek måste regelverket och
rättigheterna respekteras, Karl-Petter Thorvaldsson.
|
Foto:
Amnesty |
AMNESTY
M.FL.
Rättigheterna
måste respekteras
Ett uttalande om gruvor och
urfolksrätten, 20 januari 2022, från Amnesty Sverige, Amnesty
Sápmi, Civil Rights Defenders, Fältbiologerna och
Naturskyddsföreningen Norrbotten.
Anna
Johansson, m.fl: |2022-01-17|
Det här med kärlek är ju
väldigt subjektivt. Kärlek är sällan något vi som arbetar med
mänskliga rättigheter och miljö har anledning att kommentera, än
mindre ifrågasätta. Alla har vi rätt att älska vad och vem vi
vill. Men när Sveriges nya näringsminister, Karl-Petter
Thorwaldsson, en av sina första dagar på jobbet, utbrister att han
– och hela socialdemokratin, låter han förstå – ÄLSKAR
gruvor, ja då höjs ett och annat ögonbryn i
människorätts-Sverige. Och där måste vi kliva in i debatten.
För när föremålet för de heta känslorna är gruvindustrin, och
när mineralfyndigheterna återfinns i Sápmi, finns ett
urfolksrättsligt regelverk som måste följas.
Den
19 januari, gick tiden ut för samebyarna att yttra sig om
järnmalmsgruvan i Gállok, och inom ett par veckor förväntas
regeringen fatta beslut. Om gruvan i Gállok blir verklighet kommer
den att skära av renbetesmarkerna för Jåhkågasska och Sirges
samebyar och sannolikt omöjliggöra renskötseln i området. Då
förstör den stora delar av den samiska kulturen där. Även andra
samebyar skulle påverkas starkt. Och det är anledningen till att
vi påminner om urfolksrättens existens och relevans just nu.
Trycket
på samebyarna bara ökar
Men
urfolksrätten är också central för grafitfyndigheten i Vittangi
där en gruva allvarligt skulle påverka renskötseln för inte
färre än fem samebyar. Och för den planerade nickelgruvan i
Vapsten där de tänkta dagbrotten skulle skada lavbetesmarken och
skära av centrala flyttvägar för renarna. Även många andra
gruvprocesser pågår i Sápmi, inte minst i Kiruna/Malmfälten där
trycket på samebyarna bara ökar. Sverige har fått internationell
kritik, om och om igen, för kränkningar av de internationellt
bindande urfolksrättsliga förpliktelserna. Kränkningar sker i
synnerhet i samband med naturresursutvinning – framförallt men
inte enbart kopplad till gruvnäringen – på samiska traditionella
marker, avgörande för samisk kultur och samiska näringar.
Det
handlar inte om ett “intresse” – rennäringen – som kan
vägas mot andra “intressen” – arbetstillfällen,
mineralutvinning, ekonomi, vilket regeringen och myndigheterna ofta
hävdar i gruvärenden. Det handlar om att respektera Sveriges
urfolks grundläggande mänskliga rättigheter. Inte minst gäller
det att ta på allvar urfolksrättens krav på fritt och informerat
förhandssamtycke, FPIC, såväl i minerallagstiftningen som i
gruvpraktiken. FPIC är inte detsamma som ett veto, vilket den
svenska regeringen återkommande hävdat. Men det är en princip som
innebär att samiskt inflytande måste säkras genom hela processen,
och om ett beslut ska fattas som går emot de samiska rättigheterna
måste detta motiveras mycket, mycket väl för att vara
urfolksrättsligt godtagbart. Gäller det stora och oåterkalleliga
ingrepp på traditionell mark som allvarligt hotar urfolkets kultur,
ja då, enligt FN:s expertorgan EMRIP, kan FPIC innebära att
ingreppet inte får ske.
Urfolksrättigheter
och miljö påverkas av utvinningsindustrin
FN:s
dåvarande särskilda rapportör för urfolksfrågor, James Anaya,
publicerade 2011 en rapport om hur såväl urfolksrättigheter som
miljö påverkas av utvinningsindustrin. I rapporten konstaterar han
att kränkningar av urfolks rätt till mark, kultur och
självbestämmande kränks regelmässigt över hela världen till
följd av gruvindustrin och annan naturresursutvinning. Han uttalar
att krafttag måste tas för att skärpa regelverken, övervaka att
de följs och, inte minst, ge urfolken mycket större inflytande
över processer där utvinning av naturresurser planeras.
FN-rapportörens slutsatser och rekommendationer bör studeras
noggrant av en minister som säger sig älska gruvor.
Det
borde räcka med att internationella experter och
människorättsorgan om och om igen riktar kritik mot Sverige och
med emfas understryker att den svenska tolkningen av urfolksrätten
inte håller, i synnerhet inte i fråga om mineralutvinning. Men
även inhemska auktoriteter konstaterar samma sak.
"Allmän
folkrättslig princip”
I
den uppmärksammade Girjasdomen från januari 2020 uttalade Högsta
domstolen att “vid tillämpningen av nationell lagstiftning [ska]
vederbörlig hänsyn tas till urfolks sedvänjor och sedvanerätt”.
Detta följer av artikel 8.1 i ILO:s konvention nr 169 som, även om
den inte ratificerats av Sverige, “i denna del [får] anses ge
uttryck för en allmän folkrättslig princip”.
Högsta
Domstolen, HD, underströk också att Sverige i sin lagtillämpning
måste ta hänsyn till FN:s deklaration om urfolks rättigheter.
Detta betyder, enligt domstolen, att om det utgör en
förutsättning för vidmakthållandet av den samiska kulturen kan
det vara nödvändigt att tillförsäkra samiska grupper fortsatt
tillgång till mark som de traditionellt har brukat.
I
Gállok, Vittangi, Vapsten och flera andra områden i Sápmi är
fortsatt tillgång till de aktuella renbetesmarkerna en sådan
förutsättning.
Sveriges
regering har inte hängt med
Det
har gått 14 år sedan 2007 när den svenska regeringen inför FN
utfärdade sin röstförklaring om att kollektiva rättigheter
alltid underordnas individuella rättigheter och att FPIC aldrig
innebär kollektiv vetorätt. Under den tiden har urfolksrätten
utvecklats. Det har FN understrukit gång på gång. Och det har
Sveriges högsta domstol begripit. Nu är frågan: hur mycket har
Sveriges regering hängt med i svängarna?
Ett
obestritt faktum, i alla gruvärenden, är att när de berörda
markerna ligger i Sápmi måste de urfolksrättsliga principerna,
inte minst den om FPIC, genomsyra tillämpningen av minerallagen,
miljöbalken och andra relevanta regelverk. Nu ligger ett
beslutsunderlag om gruvan i Gállok på bordet. Du behöver inte
älska urfolksfrågorna, Karl-Petter Thorwaldsson. Men visa oss att
vi kan lita på att du respekterar det folkrättsliga regelverket.
Anna
Johansson, t.f generalsekreterare Amnesty International Sverige
Johanna
Westeson, sakkunnig i diskrimineringsfrågor Amnesty
International Sverige
Erik
Törnlund, ordförande Amnesty Sápmi
John
Stauffer, chefsjurist Civil Rights Defenders
Leo
Rudberg, ordförande Fältbiologerna
Marcus
Lidström, ordförande Naturskyddsföreningen Norrbotten |
