Foto RLC

Privatisering Impopulärt redan på 1600-talet

Gamla erfarenheter blir som nya

Privatisering och utförsäljning av våra gemensamma tillgångar är ingen ny företeelse. Nu säljs sjukhus, skolor, statliga företag m.m. ut på löpande band. Ofta till underpris. Då - på 1600-talet - var det indrivning av skatter som privatiserades. Resultatet blev allmänt missnöje - och inga ekonomiska vinster för staten. Ett resultat som känns bekant också idag.

  Ingemar Siby: |2011-01-29| I avhandlingen “Statsmakt till salu” har Mats Hallenberg trängt ned i arkiven och lyft upp erfarenheterna till ytan igen. Under Gustav Adolfs regeringstid lades många av kronans ekonomiska verksamheter ut på entreprenad. Att företag som bergs- och järnbruk arrenderades ut är mindre konstigt, men att skatte- och tullinkomster lades ut på hugade spekulanter, får nog de flesta att höja på ögonbrynen.

Kortvarigt experiment

Experimentet blev kortvarigt. Redan efter 15 år (1635) av stegrande protester avskaffades systemet och ersattes av det gamla med statligt avlönade fogdar. Utarrendering av järn- och bergsbruk blev dock kvar ytterligare en tid, eftersom statsledningen behövde importera kunnande från kontinenten för att kunna utveckla järnproduktionen.

Ett av G II A:s farfar Gustav Vasas innovationer var att införa ett väl fungerande skatteindrivningssystem: Fogdar. Ett system som skattebetalarna accepterat bl.a. för att de kunde påverka det och att de såg – genom deltagande i riksdagen vad pengarna användes till. Varför då överge detta efter mindre än ett sekel?

En anledningen var att statsledningen trodde att privatisering var effektivare och billigare. En annan var penningflödet till staten borde bli jämnare och mer lättberäknat. Intresset från köpmän, f.d. fogdar och kapitalstarka personer var stort de första åren. Arrendatorernas vinster verkar ha varit stora. Det dröjde dock inte länge innan protesterna började strömma in till statsledningen.

Fusk

Arrendatorernas vinstintresse drev dem att överutnyttja sin position på alla till buds stående medel. De fuskade med mått och vikt, felberäknade penningvärden, undervärderade varorna, använde hot, beviljade inga uppskov och var allmänt oflexibla.

Protesterna kom först och mest från bönderna, men med tiden steg missnöjet även bland borgare, präster och t.o.m. adeln. Den ökande proteststormen tvingade kronan att inrätta en organisation för att kontrollera arrendatorerna. En organisation som åt upp kostnadsfördelarna med arrendesystemet för staten. Det räckte dock inte för minska missnöjet.

Arrendatorernas indrivningsmetoder var nämligen inte enda skälet impopuläriteten.

Skattebetalarna kunde helt enkelt inte acceptera att enskilda personer gjorde vinst på indrivningen av skatter. Skatter skulle gå till det gemensamma, dvs vid den tiden främst försvar av riket och allmänheten. En värdering som är giltig än idag.

Folk lärde sig protestera

Koncentrationen var en annan anledning. När arrendesystemet infördes 1620, var kronans målsättning att ha så många arrendatorer som möjligt, dvs små geografiska områden. Ganska snart slog snart storskalighetsfördelar igenom, eftersom skatterna i huvudsak betalades med naturaprodukter. När systemet avskaffades var antalet arrendatorer få och områdena stora. Avståndet mellan skattearrendatorn och skattebetalarna blev stort.

Experimentet fick bestående konsekvenser både för allmogen och staten. Den kontrollorganisation, som inrättades för att hålla ordning på arrendatorerna, blev grunden till länsstyrelserna, som inrättades i samma veva som arrendesystemet avskaffades.

En större konsekvens var att allmogens självkänsla gentemot kronan stärktes. Skattebetalarna kom under protesternas gång att lära sig att använda alla till bud stående lagliga medel för att hävda sin rätt. Framförallt med skrivelser till kunglig majt. och riksdag och stämningar och överklaganden till domstol. Detta medförde stor arbetsbelastning och ökade kostnader för dessa instanser. Experimentet blev en ordentlig skolning för framförallt bönderna att driva sina krav. 

Bestående välfärdsvärderingar

Nyligen publicerade Stefan Svallfors vid Umeå universitet en undersökning av välfärdssamhällets populäritet. Och nu, som på 1600-talet, är folk villiga att betala skatt – om det går till det allmänna bästa. Inte heller vill folk att privata personer och organisationer skall göra vinster på välfärdstjänster. Värderingar som inte har ändrats nämnvärt under de 30 år undersökningarna genomförts – och inte heller under 400 år!

När partiernas valprogram helt förbiser detta faktum, är det ett bevis på hur stor distansen blivit mellan väljare och valda. Det visar också hur effektiv näringslivets lobbyverksamhet mot politikerna varit de senaste 30 åren.

Ingemar Siby är humanekolog och frilansdebattör