 |
|
NEURON
är ett svenskt förarlöst krigsprojekt som bekostas av sex
länder, med miljardrullning som följd. |
COGITO
Försvarspolitiken
Planerar
S ett högerangrepp?
Det
var förstås väntat att det förr eller senare skulle komma en
motreaktion från traditionalister, inte minst borgerliga
reservofficerare, mot omvandlingen av det jättelika svenska
kallakrigsförsvaret till
ett så
kallat insatsförsvar. Extra lök på laxen för en del har förstås
varit att mycket av reformarbetet har
genomförts
av moderaterna tillsammans med – miljöpartiet. Det gäller inte
minst avskaffandet av
den
allmänna värnplikten 2009.
Per
Gahrton |2013-02-18|
Ett konkret resultat är att militärutgifterna
har sjunkit som andel av BNP från 2,5 procent på 1980-talet
till omkring 1,2 procent idag, vilket är ett ganska bra förverkligande
av de klassiska MP-kravet på
nedskärning
av militärutgifterna med 10 procent om året. Betyder det att det ur
grön synvinkel är bra idag? Betyder det att den gamle försvarsministern
Anders Björck och andra som hävdar att Sverige ligger vidöppet för rysk
invasion har rätt? Svaret är
nej i
båda fallen.
Faktum är att försvarsbudgeten uppgår till drygt 40
miljarder kronor. Varje svensk betalar nästan
5000
SEK till militären. I Utrikespolitiska Institutets tabell över försvarskostnader
per capita ligger
Sverige
som nr 6 i Europa, som nr 16 i hela världen. Varje ryss betalar 2,5
gånger mindre, ca 2000
SEK. I
Svt1 Debatt den 14/2 försökte Anders Widman (FP) ta poäng på att
Ryssland har drygt 140
miljoner
innevånare varför det skulle vara naturligt att per capitautgiften
där blir lägre även om
Putinregimen
upprustar. Men Ryssland har mer än trettio gånger så stort
territorium som Sverige.
Om man
tänker tanken – tydligen främmande för Widman – att Ryssland
inte har militär enbart för
att
angripa Sverige, utan för att skydda sig mot hot längs sina enorma
gränser – vore det då inte
rimligt
med en högre percapitakostnad? Skräckbilden om ryskt invasionshot
är förstås bara en saga, effektivt krossad av eniga
försvarsberedningar
och nu senast av SvD:s Moskvakorrespondent Jan Blomgren som häromdagen
konstaterade
att ”hotet från Ryssland är betydligt överdrivet” (12/2).
Det
enda som borde förvåna när ÖB säger att Sverige kan försvara
sig bara en vecka mot ett
invasionsförsök
från en supermakt är att han tror att det går så länge! Det har
ju rått bred enighet
om att
det inte är meningen att kunna försvara landet mot en invasion
eftersom det inte finns något
invasionshot.
Men om invasionshotet ska dammas av – då räcker det inte med
ytterligare några
miljarder.
Nej, då krävs förstås en flerdubbling av militärbudgeten, upp
till 150-200 miljarder.
Är det
vad
Folkpartiet nu vill? Meningen med det nuvarande insatsförsvaret är
att Sverige ska bidra till världsfreden med insatser
vid
konflikter på hela jordklotet. Men det som ur grön synvinkel vore
rimligt, skulle naturligtvis
i första
hand vara icke-militära insatser. Erfarenheterna från Afghanistan
borde få alla gröna att motsätta
sig liknande åtgärder i framtiden. Det är inte meningen att
insatsförsvaret skall användas
som stöd
för USA:s eller EU:s maktpolitiska ambitioner.
Skall vi överhuvudtaget
skicka militärer
utomlands
skall det vara för FN-ledd fredsbevaring, inte för NATO-ledd
krigföring. Därutöver
borde säkerhetspolitik handla om skydd mot alla de icke-militära
hoten, vilket Miljöpartiet
tagit
upp i en partimotion (2012/13:Fö263), där åtgärder skissas mot
terrorism, organiserad
brottslighet, cyberhot, klimatförändringen, pandemier, mm.
Det är sådant den försvars-
och säkerhetspolitiska debatten borde handla om.
Då kan man också
diskutera
om det inte hade varit bättre att omvandla den militära värnplikten
för män till en allmän
samhällstjänstplikt
för alla ungdomar. Det fanns det ingen politisk majoritet för när
den militära
värnplikten avskaffades i ett oheligt samarbete mellan gröna fredsaktivister
och Anders Borgs
räknenissar.
Men samhällstjänstidén är i grunden alltför god och grön för
att helt överges.
Att FP-ledarens utspel om fler miljarder till
militären är partitaktik för att stjäla traditionella
högerväljare
från Moderaterna är ganska genomskinligt.
Planerar
S försvarspolitiskt högerangrepp?
Värre är att
Socialdemokraterna börjar låta
på
samma sätt. De har ju medverkat till den groteska miljardrullningen
för att skaffa ett fyrtiotal
nya
”svenska” krigsflygplan, något som de flesta inser är en ren
statssubvention till en trängd
industribransch
med många medlemmar i den nye S-ledarens gamla fackförbund.
Intressant är att C:s
militärhök
Staffan Danielsson vid försvarsdebatten i riksdagen i december
(2012) och
S-företrädaren Peter
Hultquist
föll i varandras armar och betygade hur eniga S och Alliansen är i
sin militaristiska grundsyn. Planerar S ett försvarspolitiskt
angrepp mot Borg&Reinfeldt från höger? Har S-partiet glömt
eller
sprungit
ifrån allt de skrev ihop sig om med MP och S och presenterade i Sälen
i januari 2010?
Då
konstaterade
de rödgröna gemensamt:
”Det militära försvaret – Försvarsmakten
och dess stödmyndigheter – har under de senaste två
decennierna
genomgått en kraftig omstöpning. Nödvändiga, men många gånger
smärtsamma,
minskningar
i storlek har gått hand i hand med utvecklande av nya förmågor
och ökad kvalitet.
Samtidigt
har också den internationella dimensionen gått från att vara en
perifer sidouppgift till att
bli en
av huvuduppgifterna för det militära försvaret. En rödgrön försvarspolitik
innebär en fortsatt
reformering
av det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett
insatsförsvar. Vi rödgröna vill därför ha ett militärt försvar
där antalet heltidsanställda yrkessoldater är
fortsatt
lågt. Istället bör den allra största delen av
insatsorganisationen bemannas med frivilliga,
kontrakterade
soldater. Vi bedömer att detta, utöver att säkra ett inflöde av
civil kompetens och
kunskap
till försvaret, innebär minskade kostnader.”
Där fastslogs alltså:
1. Reformeringen bort från invasionsförsvar skall fortsätta. 2.
Det skall inte finnas
någon
militär värnplikt, allt vapenbruk ska bygga på frivillighet. 3.
Det hela skall leda till minskade
kostnader.
Dessa
grundbultar måste vara det minsta ett grönt parti kan acceptera för
att medverka till att
göra
en S-ledare till statsminister. Någon ökning av militärutgifterna,
någon återgång till 50-
talsförsvar
med militär värnplikt, kan det inte bli tal om. Men gärna öppen
diskussion om en allmän
samhällstjänst
och ett omfattande åtgärdsprogram för att minska sårbarhet och möta
icke-militära
hot
mot vår välfärd och överlevnad.
Artikeln
är ledarartikel från Tankesmedjan Cogito.
|
