Foto och montage: Paul Lindberg

Göran Persson och ritualerna

Om beteendet i kyrkan

Vi uppträder och framträder på en rad olika livsarenor under vår jordavandring. Vad som är lämpligt varierar. En del av våra beteenden bygger på gamla traditioner, som vi inte gärna ruckar, på medan vi på andra livsområden mycket väl kan tänka oss förändringar. Men vem bestämmer vad som är lämpligt, mindre lämpligt eller direkt olämpligt.

har funderat på detta när jag tagit del av Göran Perssons tankar i samband med hans nyutkomna memoarer. Och det är inte skilsmässan mellan kyrkan och staten som jag direkt tänker på utan hur en politiker resonerar kring vårt kulturarv, och vilka olika innebörder av beslutsfattandet som uttalas, respektive inte uttalas.  

Upptakten är följande. År 2000 skildes kyrkan och staten åt. Nu skulle kyrkan börja en ny vandring på egna ben och bli ett samfund bland andra. Dock var det ingen skilsmässa mellan kyrkofolket och politikerna utan tvärtom, politikerna skulle  få ett ökat inflytande över kyrkan. Nu skulle till exempel kyrkorådets ordförande vara en politiker och inte som tidigare kyrkoherden.

På riksplanet är Kyrkomötet det högsta beslutande organet, och enligt ledande politiker borde en politiker eller en civil tjänsteman vara den främste företrädaren, inte ärkebiskopen. Då, först då, skulle kyrkan bli demokratiskt fullbordad.  

ritualer. Oberoende var i samhället vi riktar vårt sökarljus kan vi konstatera att vi ordnar tillvaron på skilda sätt så att den ska fungerar. Till skolan ska vi komma i tid, ha med oss rätt saker och vara uppmärksamma på vad vår lärare har för uppgifter för oss att ta tag i. I det sociala livet finns etikettsregler för vad som är lämpligt att göra respektive inte göra och etikettsböcker säljs i massupplagor. I föreningssammanhang finns sammanträdesteknik som grund för ordning och reda.

Ritualer finns också i kyrkans värld. Dessa ser lite olika ut mellan olika delar av landet, men också mellan olika kyrkor inom ett stift. I kyrkliga sammanhang talas om liturgi, det vill säga gudstjänst eller gudstjänstceremoni. Ceremonierna ser som sagt olika ut och det som Göran Persson inte gillar är det högkyrkliga; ”Det är korstecken, det är fridshälsningar, det stänks vatten, det gås i processioner, och det smyckas och pyntas.” Enligt samma artikel är Göran Perssons ideal enkelheten; ”Samma frikyrka som jag fostrades till att misstro är i den meningen i allt högre grad mitt kyrkliga ideal.”

politiska ritualer. Men det är som sagt inte bara inom kyrkans värld som det finns ritualer och ceremonier. Även inom politiken finns ritualer. Det sjöngs, det lyfts händer, man går i demonstrationståg, man håller brandtal, det hålls omröstningar, det voteras, det uttalas invektiv från talarstolar visavi sina motståndare, som några exempel.

Visst, alla i ett demokratiskt samhälle har rätt att uttala sig om sina ideal. Det är en del av demokratins kärna. Men frågan är om vad Göran Persson och den socialdemokratiska rörelsen skulle tycka om rörelsens ritualer ansågs obsoleta, något antikvariskt, en slags kvarleva från en svunnen tid.

Antagligen skulle man säga att det får ni gärna tycka men vi tycker att det är upp till oss att besluta vad som är ändamålsenligt och vad som inte är det. Man kanske också skulle säga att; det har inte ni med att göra, sköt ert och strunta i att lägga er i något ni inte förstår.

Det skulle också verka vara en rimlig ståndpunkt.

Frågan är då om vad som händer när politiker försöker påverka de ritualer och den gemenskap i samhället, som näst efter staten samlar flest medlemmar i samhället, nämligen svenska kyrkan. Kan kyrkans folk säga att; det får ni gärna tycka men anser vi att vill vi gå i processioner så gör vi det, vill vi ha fridshälsningar så gör vi det. Är detta en rimlig hållning från svenska kyrkans medlemmar och ämbetsbärare?

The Winner Takes It All. Det skulle mycket väl vara en rimlig reaktion från kyrkfolket att säga till politikerna att inom kyrkan så har vi gjort på detta sätt och detta vill vi fortsätta med.

Man kunde dessutom upplysa politikerna om: att visst lägger vi till traditioner och ritualer som är mer tidstypiska och anpassade till det samhälle som vi just nu lever i.

Man kunde också understryka att vi vill nå ut med vårt budskap och då måste vi bli duktigare på detta i en värld där kommersialismens krafter växt sig allt starkare. Formerna förändras ständigt endast budskapet kärna håller vi fast vid inom kyrkans värld. 

Men här kommer en hake i resonemanget som är svår att gå förbi. Tänk om ett dominerande parti i kyrkofullmäktige, som ju utser kyrkorådet, absolut inte vill att det ska vara några fridshälsningar i ”vår kyrka” vad händer egentligen då? Jo, då kan kyrkopolitikerna besluta om att detta vill vi inte ha i vår församling och den präst som går emot detta beslut kan då få avgå om man inte följer detta beslut.

Antagligen åberopar man samarbetsproblem i det officiella beslutet, eftersom man inte är så insatta i det religiösa livets frågor.

Hälften av alla kyrkopolitiker är ju inte troende, och det är ju ofta dessa som sitter i maktpositioner vilket är den ordning som oftast gäller i våra storstadsområden. 

det samhälleliga rättesnöret. Frågan är således om vem som borde bestämma vad i vårt samhälle. På mig verkar det som om våra politiker är omnipotenta. Det vill säga att när de väl lärt sig att det är dom som bestämmer verkar det inte finnas gränser för vad man ska bestämma om. Politikerna verkar tro att deras mandat är gränslösa och deras ord och tankar lag. Endast valförluster och brakförluster verkar sätta stopp för deras maktambitioner.    

det framtida kyrkobesöket. Varför högmässa klockan 11 en söndag? Varför kalla det ”högmässa”. Vadå ”hög” och ”mässa”. Alla ska vara välkomna och då måste alla förstå vad som händer, ungefär som på ett politiskt möte. Dock är antalet aktiva medlemmar i våra politiska partier rekordlågt, vilket borde mana till eftertanke.

Göran Persson tar i sammanhanget upp händelser som vi alla kan hamna i och som vi alla försöker hitta någon plats, eller något ställe, där vi kan vara med våra tankar. Vara tillsammans med andra människor och bara vara. Detta ställe är uppenbarligen inte någon samhällsinstitution vilken som helst, eller förening eller liknande, utan just kyrkan. Här ska vi samlas när det går ordentligt snett och vi inte har någon vi kan ställa till svars.

Visst, det är till kyrkan vi går med våra frågor, våra undringar och vår sorg när det ofattbara händer. Det är bra. Men, är det detta kristendomen handlar om, att vara ett ställe dit man går när man inte har något annat ställe att ta vägen. En slags funktion som vi tar till när allt annat fint vi byggt upp i vårt samhälle krackelerar?

I artikeln ”Svenska Kyrkan 2050” har jag försökt dra ut några möjliga scenarier hur vi kan se på svenska kyrkan, framtidens kyrkobesök och vad kristendomen egentligen står för i dag och i morgon.

Ulf Svensson

  Uppdaterad 2008-02-17