Foto: RLC

Ekumenik

Paulus och ekumeniken

Hos Paulus hittar man hans egen definition av den kyrka han ville bygga. Han liknade den kristna församlingen vid en människokropp, en kropp som är ”harmoniskt skapad för samarbete”. Den uppfattningen delas av hela kristenheten. Det är en bra liknelse. Men vad menade egentligen Paulus med den liknelsen?

  Paul Lindberg: |2010-08-05| Petrus uppmanade sina systrar och bröder att de alla var likasinnade – kvinnor som män. Men den ståndpunkten fick Petrus efter det att Jesus hade läxat upp honom på grund av hans tidigare bedrövliga kvinnosyn. Dålig kvinnosyn var allmänt förhärskande på den tiden – ja, till och med ända fram till vår tid.

I Tomasevangeliet kan vi nämligen läsa, i den allra sista logion, nr 114, om Petrus nedsättande syn på kvinnan, och hur Jesus därför driver med Petrus, på grund av hans hopplösa fördomar. Jesus ironiserar och menar, att då får väl kvinnan göras till man, så att hon duger för att bli godkänd och jämställd.

En del har uppfattat dessa ord bokstavligt, att kvinnan måste bli man, men här handlar det om Jesus förmåga att ironisera. Jesus menar helt enkelt att kvinnan och mannen helt klart ska vara jämlika och jämställda. Petrus gör därefter bättring och en helomvändning, han blir övertygad, och den som sedan sprider Tomasevangeliet, som är Jesus välsignade ord för livet.

MÅNGFALD OCH SYNKRETISM

Under Paulus verksamma år var arvet efter Jesus någonting alldeles nytt. Paulus kom i en aggressiv konflikt med Jesus arvtagare. Det var med bland andra Jakob och Petrus. Paulus och arvtagarna till Jesus hade olika synpunkter och ståndpunkter om det mesta. Om detta kan vi läsa i Apostlagärningarna.

Enligt Jesus är Petrus den symboliska klippan, som den nya Jesusrörelsen skulle byggas på. Och efter Jesus ska anhängarna förlita sig på den rättfärdige Jakob – han som är gjord för himlen. Detta blir Jesus successionsordning.

Jesus nämner ingenting om Paulus, eftersom de inte var vänner, och Paulus var den som dessutom hade förföljt och låtit mörda många av Jesusanhängarna.

Hos Jesus finns en stor vidsynthet för människornas olikheter och mångfald. Under Jesus levnad var det stor turbulens bland Gudssökarna, i sökandet efter tröst och hjälp från Gud.

I konflikten med sadducéer och fariséer visar Jesus helt klart att han inte underordnar sig deras hierarkiska auktoritet. Ingen självutnämnd rörelse kunde rubba Jesus, istället utvecklades människornas tro allra bäst genom att kunna lära av varandra, utan att behöva förringa sin egen tro. För då är man både modig, orädd och trygg i sin tro.

Jesus visualiserar i hela sin gärning att det är den självtänkande människan som uppenbaras hos Gud. Människan underställs aldrig Gud, istället möjliggörs den sökande och lyhörde genom Guds lockelser. Dessa förklaringar ges av Jesus, och förstås av dem som tar till sig Gudskänningens lockelser.

RELIGIONSBLANDNINGEN UNDER JESU TIDEVARV

Jesus insåg realiteten av människornas mångfald och trosuppfattningar. Paulus däremot agerade hårdnackat mot oliktänkande. Enligt honom skulle alla underkastas hans definitioner och hans synpunkter: ”Vilken del har en troende med en icketroende?” Han syftar på kroppsdel, och tillhör man inte samma kropp så lämnar man dem som man inte tillhör. ”Gå ut från dem”, skriver Paulus.

Paulus ville på det bestämdaste inte ha något samarbete med andra troendesamfund än den han själv ville bygga. Paulus utgick från att han själv utgjorde den sanna kristna byggstenen, trots Jesus successionsordning, och allt det Jesus predikat. Att samarbeta, eller tolerera andra rörelser skulle bara skada Paulus bygge och det skulle bara leda till problem för den kristnes tro. 

Paulus ville helt enkelt inte att medlemmarna skulle kunna påverkas av andra än honom själv. Precis som föräldrar i en organisation som inte tillåter sina barn att leka med barn utanför sin egen organisation, för att skydda barnen från felaktig påverkan. Denna ståndpunkt är ren egoism.

Paulus ståndpunkter står mycket långt från Jesus kärleksfulla omdöme. Han menade på fullaste allvar att kristna skulle avskiljas från andra religioner, för att skyddas mot påverkan av andra sedvänjor, enligt Paulus själv.

Jesus exemplariska föredömlighet gällde något helt annat än det Paulus påtvingar sina anhängare. Jesus utgår från verkligheten, och de människor som fanns runt honom i Palestina, och dem umgicks han med, och till dem förmedlade han sina värdefulla ord. Han gjorde inte skillnad på jude eller grek, eller man och kvinna.

KUNSKAP OCH URSKILJNING

När man gör skillnad på dem man inte vill dela tiden med, måste man utgå från andra värderingar än människors olika religionstillhörighet. Mångfalden kan ge den lyhörde stor meningsfullhet, och lära sig kunskapen om hur vi ska förhålla oss till varandra inför en kommande uppståndelse. Paulus har alltså inte alls samma ståndpunkter som Jesus! Tvärtom.

När olika religiösa organisationer är fientligt inställda mot mångfalden, så måste man själv först och främst hålla tålamodets låga uppe för att hitta försoning, och därefter föregå med de goda exemplen för att hitta lösningar. 

Inga trossamfund borde utgå från att vara Guds utvalda, för sådana organisationer finns inte. Men var och en har den möjligheten i sitt sökande. Först efter en möjlig uppståndelse får var och en se vad Gud hittar bland sina skatter.

När Jesus utsattes av både sadducéer och fariséer med fientlighet, så visste han vad de stod för. Han visste att dessa rörelser inte tolererade att deras anhängare skulle kunna bli påverkade. Denna rädsla för påverkan utgjorde ett hot mot dem själva.

Dessa organisationer finns inte längre, medan Jesus levande ord görs allt mer levande, för dem med öppna ögon och öron. Jesus förstod på djupet varför de handlade som de gjorde. Jesus varnade sina anhängare med att se upp för sadducéer och fariséer, eftersom deras agerande och lära uteslöt samarbete över deras egna introverta blockeringar.

Att inte alla trosuppfattningar kan förenas är säkert en realitet, men det hindrar inte att man försöker riva hinder som står i vägen.

Sökandet efter legitimitet kring ståndpunkten att utesluta samarbeta i en ekumenisk anda, hittar man i det totalitära och auktoritära, med den egocentriska bedömningen om företräde av att vara Guds utvalda. Men det är både falskt och förkastligt.