Cogito: avsatta partiledare

Partiledarbyten i 1800-talspartier

De många partiledare som avsatts efter valet 2010 är inte bara en intern fråga för vissa partier, utan ett fenomen som visar ett djupare demokratiskt problem. Vilka partier berikar egentligen den representativa demokratin idag? Att Kristdemokraterna blir det fjärde partiet efter riksdagsvalet i höstas som sparkar en motvillig partiledare är knappast en vild gissning. Om Göran Hägglund får vandra samma väg som Mona Sahlin, Lars Ohly och Maud Olofsson är det ingen sensation och på sätt och vis inte heller något som föranleder grön kommentar. 

 Per Gahrton: |2011-10-05| Partiers interna maktstrider må vara deras egen huvudvärk och knappast något som en grön tankesmedja bör ägna tankemöda. Om det inte var så att det tycks finnas ett system i galenskapen, som handlar om mycket mer än interna partiproblem.

I grund och botten handlar det om den representativa demokratins förmåga att representera de relevanta konflikterna och åsiktsskillnaderna i samhället. Det är ingen tillfällighet att skepsis mot representativ demokrati och drömmar om ”direktdemokrati” historiskt har utgjort en grundbult i grönt tänkande. ”Tänk globalt, handla lokalt” är en grön favoritfras. Det har varit lätt att hitta skräckexempel på hur representanterna i den representativa demokratin har blivit företrädare för snäva makt- eller egenintressen istället för att vidarebefordra sina väljares synpunkter in i beslutssystemet. Att den sortens ”representativ demokrati” ofta har visat sig oförmögen att lösa grundläggande sociala, ekonomiska och, inte minst, ekologiska problem, är inte förvånande. Den gröna misstron har alltså varit välgrundad.  

det gröna demokratibegreppet

Och ändå, som bl a visas av Henrik Hallgren i hans läsvärda översikt av grönt tänkande som utkom häromåret (Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism, Recito 2009), finns det ingen möjlighet att komma förbi representativ demokrati i en värld som står inför enorma globala utmaningar. Ett skäl är att lokal ”direktdemokrati” inte kan fatta beslut med tillräckligt omfattande räckvidd. Ett annat är att det gröna demokratibegreppet kräver att också grupper som inte själva kan delta i besluten måste representeras vid beslutsfattandet, däribland kommande generationer, djur och natur och nu levande människor som påverkas av beslut som fattats i en annan del av världen än i deras eget lokalsamhälle.

En grundbult i representativ demokrati är oundvikligen politiska partier. Den gröna – och demokratiska – knäckfrågan blir då: Vilka partier behövs för att representativ demokrati skall bli mer verklighet än sken? Det enkla svaret är förstås att det avgörs av väljarna i ett demokratiskt val. De partier som blir invalda i beslutsförsamlingar ”behövs”, de andra inte.

Men så enkelt är det inte. Mängder av faktorer utöver väljarnas omedelbara preferenser avgör vilka partier som bli invalda, t ex valsystem, massmedier, pengar. En ofta förbisedd faktor är det som sociologin kallar ”kulturell kvarleva”, vilket betyder en organisation som lever kvar långt efter det att orsaken till dess bildande har försvunnit, dels av allmänna tröghetsskäl, dels för att organisationen blivit ett självändamål för en viss grupp potentater.  

BEHOVET AV 2000-TALSPARTIER

De många partiledare som avsatts efter valet 2010 är inte bara en intern fråga för vissa partier, utan ett fenomen som aktualiserar ett djupare demokratiskt problem: Vilka partier behövs i Sverige för att demokratin skall vara verkligt representativ och dessutom förmögen att lösa våra grundläggande samexistens- och framtidsproblem?

Behövs verkligen alla de partier som förtvivlat försöker förlänga sina liv? Finns det kanske andra partier, såväl befintliga som tänkbara, som skulle berika den representativa demokratin mer än partiledarbyten i 1800-talspartier? Skulle inte riksdagen må väl av några 2000-talspartier som gör att nya folkrörelser och konfliktmönster får sin rättmätiga andel i den representativa demokratin?

Per Gahrton är tidigare språkrör för Miljöpartiet de gröna. Denna ledarartikel finns publicerad på 

miljösmedjan Cogito.

www.cogito.nu