Stockholms mosaiska församling

Parshat Bereshit 5772

Under nästan tjugo år genomförde jag en improviserad och ovetenskaplig undersökning i Israel på hur människor minns skapelseberättelsen i Toran. Första frågan: Vad minns du om skapelseberättelsens struktur? Andra frågan: Vad minns du om hur kvinnan skapades? Jag skulle säga att ungefär 95 procent svarade på den första frågan med något i stil med: "Låt det finnas liv! Skapelsen pågick i sex dagar, fast jag kommer inte ihåg exakt vilka saker som skapades på vilken dag ..." 

  David Lazar: |2011-11-11|  Och ungefär lika många svarade på den andra frågan med något som: "Åh, det är lätt från Adams revben". De övriga 5 procent hade antingen studerat Bibeln på universitetsnivå eller hade haft en riktigt bra lärare i bibelhistoria i gymnasiet. Och de visste naturligtvis, som jag försökte påpeka under Toraläsningen idag, att de två första kapitlen i Första Moseboken i huvudsak är två separata och helt olika berättelser om hur världen, eller kanske kan man säga, hur mänskligheten, skapades. Tyvärr, även nu på 2000-talet, kommer så många israeler, och jag misstänker även judar i många andra delar av världen, bara ihåg stommen i den första mer jämlika historien och de tämligen chauvinistiska detaljerna i den andra, nästan helt annorlunda skildringen av skapelsen. 

Jag vet att många av er faktiskt vet att det finns två separata berättelser. Detta är något jag har förstått då jag har undervisat och föreläst under det senaste året. Och i så fall måste vi ge beröm till de rabbiner och lärare som har arbetat här i församlingen!

Men varför presenteras dessa två historier oberoende av varandra, den ena efter den andra, precis i början av vad som anses vara det heligaste dokument vi judar har? Är detta inte förvirrande, om inte förbryllande att börja studera böckernas bok på detta sätt?

TVÅ VERSIONER KOMPLETTERAR VARANDRA

Det enklaste svaret kan vara att det i själva verket inte är två separata historier, utan två versioner som kompletterar varandra. Till exempel, redan på 1000-talet i Bulgarien, förklarade Rabbi Tovia ben Eliezer, att den första berättelsen kom till för att presentera konceptet Shabbat och att skapandet av människan i den historien bara nämndes kortfattat, för att i den andra berättelsen berättas mer utförligt. Men naturligtvis, när man går igenom texten, uppmärksammar detaljer i både innehåll och stil, är detta inte övertygande. Tidigare, under Talmudisk tid, var den enda spänningen mellan de båda versionerna av skapelsen den som förklarade skapandet av människan. Enligt en ganska välkänd tradition, var den förste Adam, som nämns i kap 1, antingen en androgyn, eller en varelse med två ansikten, som delades upp i två separata kroppar vid ett senare tillfälle. Detta kan vi gissa, var en ganska kreativ tolkning i en tidig Midrash (Gen Rabbah) av den senare revbenshistorien. 

När man är begränsad av ortodox tro och disciplin kan man bara komma fram till vissa, i förväg godkända svar. Men om man är fri att både ställa frågor och gå dit de kommer att ta dig, kommer man förmodligen fram till att Toran är ett sammansatt dokument. Men eftersom detta verkligen inte hjälper när det kommer till att urskilja Torans pedagogiska och andliga motiv, måste vi ändå fråga oss, varför den sista redigeraren eller utgivaren av Torah lämnade texten i detta skick?

jämställdhetsperspektivET

Det svar man oftast finner i den moderna bibliska forskningsvärlden är att när Toran höll på att redigeras, hade båda versionerna ett eget liv och kunde inte ändras och båda var heliga för åtminstone några inflytelserika grupper, och därför inkluderades. 

Men även om man antar att denna hypotes om hur texten kom till är korrekt, är vi inte skyldiga, eller säkerligen berättigade att fråga om det pedagogiska eller andliga budskapet i den slutgiltiga och fullständiga redigerade texten? 

Mitt svar, som tar upp ett antal olika detaljer är detta:

» När det gäller skapandet av män och kvinnor, har varje version både positiva och negativa (ur min subjektiva synvinkel) aspekter. Medan den första berättelsen är underbar ur en jämställdhetsperspektiv synvinkel i att båda könen skapades i samma ögonblick, är det uttalade syftet med det intima förhållandet mellan de två rent biologisk eller t o m mekanisk – att fylla denna värld med barn! Och medan den andra berättelsen är ganska problematisk ur ett genusperspektiv med kvinnan underordnad mannen, finns det fortfarande en försonande faktor i att intimiteten mellan de två skildras i romantiska termer – "det är inte gott att mannen är ensam"! Både romantik och biologi är viktiga, både jämlikhet och ett erkännande av det faktum att män såg, och många fortfarande ser sig själva som överlägsna kvinnor. Jag är glad att båda budskapen finns med i denna bok!

» Elohim i den första versionen är superorganiserad och strategisk, varje dag innehåller en annan typ av skapande. Det finns en logik och man kan säga en hierarki inbegripen i hur dagarna och deras olika skapelser är ordnad, som slutar med människan i toppen av pyramiden. Däremot i den andra berättelsen, är det som om Adonai Elohim bara snubblar fram i arbetet med att skapa denna värld, utan en riktig plan. Först hör vi om en planet, bara jord och en kommentar om hur jorden var ofruktsam eftersom det varken fanns bevattning eller en trädgårdsmästare. Det är som om Gud kliar sig i huvudet och frågar: "vad är det för fel med den här bilden?" Sedan skapandet, av både regn och människa för att lösa det problemet. Men snart uppstår ett annat problem – återigen, var är planen? Var är strategin? Den här mannen, Adam, är ensam, och det kan inte vara bra. Så Gud skapar möjliga kamrater, också av lera, i form av olika djur. Men det fungerar inte, och slutligen, genom att pröva sig fram får Gud det rätt. Som vanlig professionell, försöker jag alltid arbeta på ett strategiskt och planerat sätt, men som rabbin, vet jag också att livet är rörigt och att fråga "Vad är det för fel med den här bilden och att ett snabbt nyskapande är avgörande för framgång. Jag är glad att båda budskapen finns med i denna bok!

» Elohim är så annorlunda än någon annan gud i någon annan skapelseberättelse genom att skapelsen görs genom tal. Detta är verkligen en teologisk innovation och hjälper att lära oss människor om gåvan vi fått, inte bara talets utan även i vår förmåga att skapa kultur och förbättra (förhoppningsvis) själva skapelsen. Det är på detta sätt som vi skiljer oss från djurvärlden. Men i den andra berättelsen, vare sig det är att Adam bildas av jorden eller Eva från ett revben, finner vi en Gud som skapar med händerna, något mycket mer primitivt än vad vi ser i det första kapitlet, en tanke som ligger närmare våra kroppar och handlingar än till våra sinnen och ord. Men dessa två gåvor är väsentliga för hur vi ser oss själva och de gåvor vi har fått av Gud – å ena sidan, skapade till Guds avbild, å andra sidan levandegöras genom Guds andedräkt. Jag är glad att båda budskapen finns med i denna bok!

MÅNGA DUBBLA BUDSKAP

Det är, föreställer jag mig, många fler dubbla budskap vi kan lära av en nära och noggrann jämförelse av de två första kapitlen i Första Moseboken men för nu har vi gjort ett klargörande.

En sista sak. De av oss som använder denna typ av granskande metod för att studera den bibliska texten anklagas ibland för att förnedra eller inte visa den respekt, genom att göra så. Ingenting, kan enligt mig, vara längre från sanningen. Detta är, tror jag den bästa vägen som vi på fullt allvar kan ära och betrakta vår Tora på. Må vi fortsätta att göra så detta nya Toraläsningsår! 

Shabat Shalom