Svenska Kyrkan

Politiker parasiterar

När Svenska Kyrkan år 2000 skiljdes från staten fanns förhoppningen hos dem, som var troende och engagerade i församlingens verksamheten, att Kyrkan skulle få ett nytt och kraftfullare liv, befriad från statens många gånger halvhjärtade intresse och engagemang.

  Bengt Cedergren:  | 2009–01–10 |  Tillgången på personer, som är villiga att engagera sig i och ställa upp inom kyrkopolitiken visar sig idag vara mer begränsad än den varit någonsin tidigare. Detta har då öppnat möjligheten för dem, som endast är intresserade av att skaffa sig själva en politisk plattform och en
språngbräda inom ett politiskt parti eller har ett behov att få status och makt, att ställa upp på valbar plats i kyrkofullmäktigevalen. 

Exempel finns på att sådana personer, tillhöriga ett politiskt parti, som inom en församling har absolut majoritet, genom bristen på kandidater som anser sig kunna avsätta erforderlig tid, också blir valda till kyrkorådet och t o m till dess ordförande. Då kan de styra eller påverka det mesta, som händer och sker i den dagliga församlingsverksamheten, utan att den andliga dimensionen i kyrkorådets uppgift enligt Kyrkoordningen alls behöver bli uppfylld.

I Kyrkoordningens 

» 2 kap 5 § står att "Kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet och ha ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd." Dessutom stadgas, att "Kyrkorådet leder och samordnar församlingens förvaltning och har tillsyn över nämndernas verksamhet".

» I 2 kap 1 §  beskrivs vad som menas med församlingens grundläggande
uppgift: "Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission."

» I 33 kap 1 § definieras vad som menas med förtroendevalda. Därmed "avses i
denna kyrkoordning de personer som vid kyrkliga val har utsetts till ledamöter, ersättare och ordförande i beslutande och verkställande organ inom Svenska kyrkan". Således är ledamöter av både kyrkofullmäktige och kyrkorådet förtroendevalda.

De personer, som av en eller annan anledning inte helt och fullt vill leva
upp till de krav som Kyrkoordningen ställer på de förtroendevalda, utan
utnyttjar svagheter och brister inom församlingsorganisationen för att
uppnå det som finns på deras egen dolda agenda, är parasiter på församlingen och på Svenska Kyrkan och är, liksom alla parasiter, detta endast för att tillgodose egna behov och intressen.

Givetvis kan man då undra hur detta kan tillåtas ske utan att t ex kyrkoherden eller kyrkofullmäktige reagerar. Kanske borde detta maktmissbruk även nå fram till biskopen. Att inte kyrkofullmäktige reagerar är ganska förklarligt. Kyrkofullmäktige utser ju kyrkorådet och att anmärka på dem man själv utsett är att ge sig själv bakläxa och för att göra det måste det sannolikt ha gått extremt långt.

Kyrkoherden utses väldigt ofta av kyrkorådet, och ett kyrkoråd som vill ha mycket makt ser då i eget intresse – inte i församlingens – till att välja en svag och medgörlig kyrkoherde. Lyckas man inte med det finns rikligt med möjligheter att på olika sätt desavouera eller manipulera kyrkoherdens och/eller övriga svårhanterliga förtroendevaldas/anställdas verksamheter och liv, så att de antingen blir medgörliga eller söker sig någon annanstans.

I riksdags- och kommunalvalen finns goda möjligheter för väljarna att genom media och offentliga debatter få en insyn i de enskilda kandidaternas
uppfattningar och deras starka och svaga sidor. Kyrkofullmäktigevalen är i motsats till nämnda val mycket anonyma. Endast i undantagsfall tar lokalpressen upp kyrkopolitiska frågor på församlingsnivå och de förtroendevaldas eller kandidaternas inställning i dessa frågor. De flesta väljare agerar alltså "blindbock" vid kyrkofullmäktigevalen. 

Sannolikheten talar för att den övervägande majoriteten av väljarna då, för att känna sig någorlunda säkra, röstar på det parti de röstat på i riksdags- eller
kommunalvalen och detta är inte nödvändigtvis det för församlingen bästa.

Detta förhållande gör det då ännu enklare för dem som vill parasitera på
kyrkofullmäktige och kyrkorådet att uppnå sina mål. Kanske vore någon slags
VDN-märkning av kyrkopolitiker på sin plats inför 2009 års kyrkofullmäktigeval?

De politiska partierna kan också utnyttja kyrkofullmäktigevalen för att i
kyrkofullmäktige och kyrkoråd få en plantskola för intresserade medlemmar,
som i dessa anonyma organ ganska riskfritt kan prova på politisk verksamhet. Detsamma gäller säkert även "föredettingar" inom ett parti, som på detta sätt kan få en reträttplats, där de trots allt kan känna att de har ett
visst inflytande och kanske även någon status och makt. Hur engagerade och
intresserade de då är av "församlingens grundläggande uppgift" är i dessa
sammanhang säkert av begränsad betydelse. Också detta utnyttjande av
Svenska Kyrkan är en typ av parasiterande.

Ovanstående innebär givetvis inte att alla kyrkofullmäktige- och kyrkorådsledamöter är "parasiter". Självklart inte, utan långt därifrån! Det finns en mycket stor mängd engagerade och självuppoffrande förtroendevalda i de kyrkliga organen! Frågan är bara hur mycket dessa har att sätta emot när "partipiskan" viner över mötena?

Många av de förtroendevalda, som verkligen är troende och vill se församlingens grundläggande uppgifter realiserade helt och fullt, verkar emellertid litet undfallande när det gäller "parasitangrepp". De har en förlåtande attityd och vill inte ha bråk. Men! Att man betraktar alla medmänniskor som systrar och bröder, behöver inte betyda att man skall acceptera allt vad dessa gör, speciellt inte om man anser att det är till förfång för det man själv tror på!

Hur länge skall det dröja innan något görs för att få rätsida på dessa
förödande företeelser? Den Svenska Kyrkan behöver ägna all tid och kraft åt att bygga upp och befästa sin verksamhet för sitt eget, församlingarnas och medlemmarnas bästa. Denna typ av stridigheter och parasiterande måste snarast och kraftfullt undanröjas! Vi har inom varje församling möjlighet att påbörja förändringsarbetet genom att i kyrkofullmäktigevalen 2009 inte välja av slentrian utan se till att vi får förtroendevalda, som inte bara tänker på sitt eget bästa utan ser till vad som gagnar Kyrkan och Församlingen.