Ny bok av Owe Wikström

Längtan efter något mer

Människan är en längtande varelse på jakt efter sin förlorade hemvist, skriver Owe Wikström i sin nya bok. Denna längtan kan visa sig i smärtsamt vemod, i bitterljuva känslor genom vacker musik eller naturupplevelser. En längtan som närvaron av en frånvaro.

förmågan att ge vägledande formuleringar som faktiskt blir meningsfulla svar på "den stora frågan". Svaret han ger är: det är livet i sig som är meningen! Ett svar som passar troende som icketroende, och som passar den filosofiska materialism och filosofisk idealism, men som även går ihop med den naturvetenskapliga världsbilden – universell.

Hos många människor finns ett ständigt och malande sökande. Många vet inte riktigt vad de söker, en skavande tomhet blir kännbar. Tillvaron kan vara uppfylld av ett jagande efter lycka, i sökandet efter tillfredsställelse och konsumtionsbehov, för att fylla tomheten, men som många gånger bara blir ett jagande efter luft och tomhet.

Owe Wikström är professor i religionspsykologi, präst, och enligt min mening en mycket fin författare. Hans behagliga skrivsätt och träffsäkra människosyn blir vägledande för många av oss som söker och får vägledning genom stor kunnighet och visdom, i det lågmälda formatet. Det är, tror jag, Owes signum.

Den stora frågan om livets mening, har också ett stort intresse hos människorna. Böcker kring detta ämne är ofta storsäljare, och dagligen kommer frågan upp i medier av alla slag.

Owe ger exempel på storsäljande böcker kring den stora frågan: Herman Hesses Siddharta eller Paulo Coelhos Alkemisten, som beskriver ledan och sökandet efter livets mening. 

Livets resa handlar ofta om att bli till medan vi passerar jordelivet, och det är vad en rad berömda författare tagit upp i sina ämnesval.

Owe skriver: "Insikten om att vi lever ytligt och i stället vill rota våra liv i något mer väsentligt gör att vi vill gå åt ett annat håll: söka en djupare källa. Inte utan skäl är Hesses och Coelhos böcker storsäljare. Inte utan skäl kan vi se pilgrimsfärdernas förnyade popularitet. Kanske väcker de gensvar hos människor vars känsla av tomhet har blivit så påtaglig att de längtar efter en andlig vägledning, något som kan återförtrolla en alltför banal tillvaro."

Vemodet kan förändra oss – mig själv exempelvis. Hur upphöjt kan inte ett vemodigt musikstycke kännas, som en fullträff i själen. 

Vemod, sentimentala känslor, som en lockande påminnelse av något som saknas, är realiteter för de allra flesta.

Shostakovichs Romance. Eller cellisten Kennedys tolkningar av Massenets Méditation, och The Doors The Unknown Soldier. Men det allra vemodigaste och vackraste jag känner till är ändå Hahns L´Heure exquise, inspelat av Mischa Maisky (cello) och Daria Hovora (piano). Vemodigt och andligt sublimt, som i sfärernas musik.

Paul Lindberg

Uppdaterad 2008-09-18