Ulf Morgan Svensson: |2021-07-20| Spåren av den pågående pandemin kommer för närvarande ännu flera krav på både ombyggnationer och omvandlingar av fastigheter till nya användningsområden. Även klimatförändringarna börjar bli en faktor att räkna i sammanhanget. Ingen kan längre ignorera det resursslöseri som fortfarande pågår i samhället där nya material hela tiden stoppas in i olika industriprocesser. Till detta kommer hur och var vi handlar som medborgare respektive hur och var vi arbetar. Dessa samlade krafter ritar idag om våra samhällen, en process som bara startat.

Hoten mot bland annat Stockholms utveckling blir synliga när vi granskar hur det omland som ska försörja Stockholm med allt från fossilfri energi, byggmaterial, rent vatten, livsmedel, arbetskraft etcetera själva börjar vackla. Företag inom landet som har svårt att rekrytera kvalificerad arbetskraft, problem med att få finansiering till nödvändiga investeringar (bankerna lägger nu ner lokalkontor på löpande band trots höga vinster), mycket svagt stöd till innovatörer som snarare motarbetas eller helt ignoreras och liknande skeenden. Och i Stockholm växer missnöjet över bostadsmarknaden. Även om det byggs många nya bostäder så har allt flera grupper i samhället inte råd att efterfråga dessa alternativ.

”Stockholmsfiering”

Även om en del av omlandet också har en internationell sida är det central att industri- och näringspolitiken ser till hela landets behov av utvecklingsresurser. För samtidigt som det finns en kraftig ”Stockholmsfiering” – inte minst stora investeringar inom trafiksystem, nya bostadsområden, sjukhus – blir nackdelarna för stadens innevånare allt mera uppenbara. Trots att Stockholm har utvecklats starkt under flera decennier ser vi nu tydliga tecken på en inbromsning. Den begynnande negativa befolkningsstatistiken talar sitt tydliga språk.

När människor flyttar härifrån, färre flyttar in och studenter inte stannar kvar när man väl tagit sin examen – då har vi problem! Frågan är vad som håller på att hända – några exempel på aktuella utmaningar för Stockholm är följande;

Trots att vattnet är lätt att nå i vår huvudstad – och är en stor tillgång för alla oss som bor här – är det lite si och så med vattenkvaliteten. Senast när det kom ett störtregn bräddade våra avlopp. Det vill säga att avloppsvatten släpptes ut utan rening i både i Mälaren och i havet. Ska vi tro klimatforskarna kommer detta problem att accentueras i framtiden. Även dricksvattenförsörjningen kommer att påverkas om denna utveckling fortskrider.

Var ska alla ha råd att bo?

Var ska våra unga vuxna, och alla andra som vill studera och arbeta i Stockholm, ha råd att bo? Även om prisutvecklingen så småningom går in i mer normala gängor är det dyrt att skaffa bostad här. Fler bostäder är en sak – att ha råd att efterfråga är en helt annan. För dem som funderar på att skaffa familj, inte minst med tanke på en förändrad arbetsmarknadssituation efter Corona-pandemin, är beslutet inte längre lika självklart att Stockholm med omnejd är det självklara valet. För samma lönenivåer – distansarbetare går knappast ner i lön – kan man både få mer pengar över till annat och större bostadsyta samtidigt. Inget talar för att denna svåra bostadsekvation kommer att lösas inom Stockholmsregionen de närmaste åren.

Oroligheter i olika närförorter är säkerligen en faktor som påverkar valet av bostadsort men här finns inga enkla samband. Det finns troligen andra faktorer som till exempel nöjeslivets utveckling, vid sidan av boendesituationen, som inte självklart längre talar till Stockholms fördel. En rad musikscener har till exempel tvingats slå igen vilket nog är en viktigare anledning till att unga vuxna inte vill vara kvar här. Där vi bor protesterar många boende när det spelas musik för spontandans. Lite trist eftersom det är just denna kategori människor som både tillför glädje och positiv energi. En stad är både liv och rörelse och en ”scen” där människor träffas och trivs, utmanas och utvecklas. En tråkig stad är ingen framtidsvinnare – frågan är om det är dit Stockholm är på väg?

Hoppet om framtiden

Kanske är det så att miljön, klimatutmaningarna, demografin, hälsan, infrastrukturen etcetera måste genomlysas på ett nytt sätt. Allt hänger ju ihop och frågan är om samhällsplaneringen, en av våra tidigare främsta grenar, inte längre mäktar med att hantera situationen? Kanske är det också så att behovet av demokratisk samverkan och krav på fungerande institutioner blir allt viktigare för hur vi mår i vår stad? Ser vi inget hopp om framtiden, saknar vi upplevelser av förundran samt känner att vi inte lever i ett meningsskapande sammanhang, då är vi riktigt illa ute.

För om allt fler väljer att inte flytta hit, eller alternativt väljer att flytta härifrån borde detta vara en väckarklocka hos våra politiker. När man tar del av Stockholmsregionens bygg- och planprojekt kan man inte komma ifrån tanken att det är byggbolagens och bostadsutvecklarnas framtidsvisioner som styr händelserna i Stockholm snarare än vi medborgare och våra främsta företrädare, politikerna!

Det demokratiska underskottet

Enligt min mening är det demokratiska underskottet och den skeva representationen som är ett av de stora problemen. Att markbrist råder – med allt högre markpriser som innebär att trista, högexploaterade, mörka (vart tog himlen vägen) och trånga bostadskvarter byggs och där småhusbyggnationen i princip upphört – gör inte sakernas tillstånd bättre. Att ha ett andningshål i form av ett fritidshus är snart ett krav för att stå ut (och vilka har råd med det?) – och hur hållbart är det?

Summa summarum; frågan är om när allt fler människor och företag överger Stockholm och att de tendenser vi hittills kunnat skönja bara är början på en negativ utveckling – vad gör vi då? Men å andra sidan; nu är det läge för att övriga Sverige tar ett steg framåt. Det är kanske det som också blir Stockholms räddning.

Ulf Svensson är redaktör för Rikare Liv Civilisation