Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	Intuitivt inser vi alla att en kontinuerligt expanderande ekonomi inte i längden kan rymmas på en ändlig planet.	FOTO: Corel

COGITO/LEDARE

Tillväxten och miljön

Fortfarande osams

Det kommer emellanåt nya rapporter som påstås visa att det är möjligt att uppnå en ekologiskt hållbar utveckling och samtidigt ha tillväxt i ekonomin. En rapport av det slaget som rönt stor uppmärksamhet är ”The new climate economy report: Better growth, better climate” som lanserades i september. Tidigare miljöminister Lena Ek sägs vara initiativtagare till rapporten som författats av åtta världsledande forskningsinstitut, däribland Stockholm Environment Institute (SEI). 

  Mikael Malmaeus: |2014-11-18| Rapportens huvudbudskap liknar Stern-rapportens från 2006, nämligen att det är ekonomiskt klokare att investera i en klimatomställning nu än att vänta och betala notan för en klimatkatastrof senare. Det är svårt att invända mot denna viktiga slutsats, men för att övertyga världens makthavare – får man förmoda – så har budskapet förpackats i en tidstypiskt tillväxtvurmande kostym. Vi behöver inte välja, påstås det. Klimatomställningen ger både tillväxt och gröna jobb.

Att ifrågasätta tillväxten i ekonomin är fortfarande provocerande för många, och taktiken att försöka rädda miljön utan att hota de ekonomiska intressena syftar förmodligen till att lättare vinna de första delsegrarna på vägen mot en hållbar utveckling. Men att kompromissa med budskapet är trots allt problematiskt, eftersom vägen mot en verkligt hållbar ekonomi är svår att finna om inte kartan överensstämmer med verkligheten. Intuitivt inser vi alla att en kontinuerligt expanderande ekonomi inte i längden kan rymmas på en ändlig planet. Bevisbördan för den som påstår motsatsen borde vara enorm. I praktiken blåses varje antydan till belägg för att vi slipper välja mellan tillväxt och miljö upp till en närmast orubblig sanning, som det krävs mer än Sisyfos tålamod för att rucka på.

I fallet med ”The new climate economy” så är den förmenta slutsatsen att tillväxt och miljö kan samsas minst sagt djärv. Vad rapporten främst gör är att jämföra kostnader för klimatåtgärder (koldioxidskatter, energiomställning och effektivisering) med världens samlade BNP. Och eftersom världens BNP är svindlande stor och växande blir naturligtvis kostnaderna förhållandevis små, faktiskt inte mer än 1,7 procent av BNP år 2030. Därmed nås den förväntade BNP-nivån 6 till 12 månader senare än utan klimatåtgärder, men detta är ändå på gott eftersom kostnader för klimatrelaterade skador blir mindre. Hur realistiska dessa kostnadsberäkningar är kan man naturligtvis ha synpunkter på, och att målet är en koldioxidhalt i atmosfären på 450 ppm är knappast ambitiöst nog om farliga klimatförändringar ska undvikas. Men framför allt så innehåller rapporten över huvud taget ingen analys av själva tillväxten: Varifrån ska den komma? Vilka resurser ska exploateras? Det tillhör inte alls rapportens frågeställningar.

Det finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser. Skärskådar man de studier som finns upptäcker man tvärtom alltid att helt centrala komponenter saknas. När Sverige påstås bryta sambandet mellan tillväxt och miljöpåverkan gäller det bara den inhemska produktionen, trots att vi till stor del lever av varor och livsmedel som producerats utanför landets gränser. Diskussionen gäller i allmänhet enbart klimatpåverkan, precis som i ”The new climate economy”, trots att storleken på våra ekologiska fotavtryck passerat flera andra planetära gränser såsom övergödning och förlust av biologisk mångfald. För att öka produktionen av förnybar energi i syfte att minska koldioxidutsläppen krävs exempelvis ett ökat uttag av biomassa ur våra ekosystem vilket riskerar att slå hårt mot den biologiska mångfalden.

Inom nationalekonomin finns en tradition att studera effektiviteten i resursutnyttjandet som kan sägas härröra från en studie från 1956 av Moses Abramowitz med titeln ”Resource and output trends in the United States since 1870” . I studien kommer Abramowitz fram till att BNP ökat mer än användningen av de två produktionsfaktorerna arbete och kapital, och drar slutsatsen att den största delen av tillväxten härrör från förbättrad effektivitet i resursutnyttjandet (”produktivitet”). Samma resultat återkommer i en lång rad studier liksom i den officiella tillväxtbokföring som i Sverige redovisas av SCB och Konjunkturinstitutet. Även denna statistik brukar anföras som argument för att tillväxt kan ske utan ökad resursanvändning. Som ett exempel på detta skriver Per Gudmundson i en ledare i Svenska Dagbladet i förra veckan att ”tillväxt innebär snarare effektivare nyttjande av och bättre omsorg om begränsade resurser” och att tillväxten alltså inte medför någon rovdrift på naturen.

Man skulle önska att ett sådant påstående styrktes med ett enda exempel på någon resurs som vi utnyttjar mindre av idag tack vare den ekonomiska tillväxten. Möjligen skulle det kunna gälla arbete men det var ju aldrig meningen eftersom ett av tillväxtens huvudsyften är att skapa jobb. Men varken Abramowitz eller tillväxtbokföringen påvisar något minskat resursutnyttjande i absoluta termer. I själva verket ökar kapitalanvändningen dramatiskt i ekonomin, även om BNP i vissa fall ökar ännu mer. Men framför allt så är arbete och kapital bara en delmängd av alla de resurser som används i produktionen, så dessa studier visar egentligen inte alls på någon frikoppling mellan tillväxt och miljöpåverkan – varken absolut eller relativ.

Den goda nyheten är att frikoppling snarare verkar föreligga när det gäller sambandet mellan tillväxt och välfärd – åtminstone i världens rika länder, däribland Sverige. Att BNP här hemma ökat mer än 100 procent i reala termer sedan 1980 har knappast bidragit till bättre vård, skola och omsorg – det har snarare varit tal om nedskärningar i välfärden. Likaså har arbetslösheten mer än fördubblats under samma period. BNP är framför allt ett mått på kostnaden för de varor och tjänster som produceras inom ett land, medan nyttan måste mätas på annat sätt. Det finns verkligen goda möjligheter att förbättra välfärden och skapa meningsfull sysselsättning åt människor den dag vi inser att ökad materiell produktion inte är det främsta medlet för att åstadkomma detta. Så i grunden finns det mycket som är sant av det som framförs i ”The new climate economy”: 

Vi kan verkligen få det bättre samtidigt som vi rör oss mot en hållbar ekonomi – men det handlar i så fall om utveckling, inte om ekonomisk tillväxt.  

Artikeln publicerad på Tankesmedjan Cogito