Oljan sinar och bilismen ökar

Konsumism till skada

Den kommande bristen på olja har flutit upp i många människors medvetande och behandlas i många media med allvar. Det är inte längre någon som avfärdar "peakoil" som någon form av domedagspredikan från knäppskallar – utan man förstår att en stadigt ökande konsumtion av olja i världen möter en oljeproduktion som nu inte längre kan hålla jämna steg med efterfrågan, och därför ökar priset.

  i enbart kina startar cirka 30.000 nya bilar per dygn! Men denna obalans leder förr eller senare till brist på olja och då börjar de verkliga problemen. I bästa fall kommer oljan under denna allt besvärligare och för överskådlig framtid rådande bristperiod att delas broderligt av alla folk och nationer. Detta är osannolikt, och det är tyvärr troligt att de militärt starkaste nationerna anser sig tvingade att roffa åt sig den olja man behöver med vapenmakt.

Både första och andra världskriget handlade om makten över resurser, t ex kolonier samt om ideologier. Dagens situation med kampen om den sista oljan och samtidigt kriget mot terrorismen och militant islamism är kanske ännu mer allvarlig än situationen innan de två tidigare krigen?

vid ett större krig, eller världskrig, är det troligt att vi liksom många andra länder inte får någon olja alls eller alldeles otillräckligt med olja. En sådan utveckling måste tyvärr befaras och kan kallas "Stopoil". I jämförelse med detta scenario känns "peakoil" mer uthärdlig, med årtionden med fallande oljeproduktion, kanske tre till fem procent per år.

Det största felet vi gör idag är att tro att nuvarande oljebaserade samhälle kommer att bestå i framtiden på det hela taget, medan vi kommer att byta oljan mot etanol och alternativa bränslen.

Det finns flera orsaker till att vi inte skall tro på detta: Det går inte att framställa någon form av alternativ energi som kan driva vår persontransportapparat och maskinpark av livsviktiga entreprenadmaskiner/jordbruksmaskiner (t ex grävskopor, schaktmaskiner, dumprar, gruvfordon, traktorer, skördetröskor, långtradare etc). Dels får vi problem med volymerna, dels så blir energinettot litet om det överhuvud taget går ihop – vare sig vi gör etanol av råvaror från jordbruket eller skogen?

flyget får stora svårigheter. Enbart för att lyfta upp ett medelstort trafikflygplan till marschhöjd går det åt ca 1.000 liter flygbensin, motsvarande kanske 1.500 liter etanol. Det sker cirka 100.000 starter inrikes, och ca 100.000 starter utrikes varje år i Sverige.

Enligt professor Nils Tiberg går det åt cirka 2.500 kilo potatis för att framställa en tankning av en bil (ca 50 liter ). Dvs varje plan behöver cirka 75 ton potatis vid en start. Vid en odling under oljebrist/konstgödselbrist kan vi kanske räkna med avkastning vid cirka 15 ton per hektar. Varje start behöver alltså avkastningen från 5 ha odlingsmark. 200.000 starter behöver cirka 1 miljon hektar potatisodling per år – enbart för att lyfta upp planen till marschhöjd. Detta är cirka en tredjedel av den svenska åkerarealen. Sedan tillkommer potatis för själva flygresan. Hur skall vi dessutom framställa livsmedel och drivmedel för fordon på marken?

Idag när jag ser ett flygplan upplever jag att denna tunga koloss, att få den upp i luften, strider mot varje sans och måtta när det gäller energiprincipen och alternativ flödande energi.

Evolutionen skulle aldrig kunna framställa denna koloss om man inte gick den parentetiska omvägen över människan och oljan. Det är antagligen bara en kort period framåt som vi kan glädjas åt trafikflyget.

Samtidigt framstår en fågel som optimal – ungefär så måste en "apparat" se ut som skall drivas med flödande alternativ energi. Men en jumbojet är ett giftermål mellan en stor tung metallkoloss och oljan, detta märkliga och oersättliga energikoncentrat som moder jord låtit framställa under årmiljoner när hon samlat ihop solenergi (alternativ energi) under långa tidsrymder, för att sedan förbrukas av oss under ett ögonblick av mänsklighetens historia.

ekologen folke gunther pekar på den kanske viktigaste och avgörande skillnaden mellan en fågel och en häst jämfört med ett flygplan och en traktor: Ett flygplan och en traktor måste tillverkas genom ett omfattande system av delmoment och delkonstruktioner som kräver fossil energi, t ex muttrar, däck, kugghjul och svetselektroder.

När flygplanet och traktorn är uttjänta blir det ett besvärligt avfall som måste tas om hand. Många delar av en ny traktor kan inte göras av gammalt material, t ex från batteriet där bly inte är rent nog för att göra ett nytt.

Men fågeln och hästen skapar själva en ny "apparat" genom fortplantning, medan avfallet (kött m m) blir välkomna resurser för både människor, djur och växter. Detta kallas uthållighet.

Med detta vill jag säga att inte vetenskapen kanske, men dess tillämpning i tekniska konstruktioner bara är möjlig tillsammans med olja.

Tänk er att vi kommer till en ännu icke upptäckt kontinent –  ungefär som när Columbus fann Amerika. Där fanns allt, mineraltillgångar i berggrunden osv. Men det fanns inte gas, olja eller kol – det vill säga fossil energi. Trots att vi hade utmärkta ritningar på vindkraftverk, etanolfabriker, råfosfatgruvor, kärnkraftverk och vattenkraftverk skulle vi inte kunna bygga något av detta?

Det som skiljer Polhems vattenhjul, väderkvarnar och stånggångar från våra vattengeneratorer, vindkraftverk, solceller och kraftledningar är oljan och kolet. Denna fossila energi har möjligtgjort gruvbrytning, metallurgi, kraftfulla apparater och transportmedel byggda av metall.

 Alltså den storskaliga användningen av metaller är otänkbar utan fossil kol, olja eller gas, framför allt för framställningen, men också för drift och underhåll av alla föremål.

med minskande tillgång på fossil energi ställs vi efter en tid inför en rad svåra frågor:

Hur stor bebyggd byggnadsyta kan vi värma upp och underhålla? Måste vi överge delar av vårt byggnadsbestånd? Skall vi omedelbar införa stränga förbud till exploatering av åkermark och skogsmark? Skall ny lokalisering av byggnation och företag ske längs järnvägsnätet och inte vid vägnätet – där delar måste överges genom svårigheter med underhåll, asfalt, gasol, entreprenadmaskiner – men inte minst genom uteblivna möjligheter till biltransporter?

Skall vi överhuvud taget bygga mer och i stället koncentrera oss på underhåll av de byggnader vi redan har. Vi bör utgå ifrån att alla viktiga delar i vår tekniska infrastruktur måste ersättas efter 50 – 100 år, exempelvis vattenledningar, avloppsledningar, broar, elektriska ledningar – inte minst för järnvägen, gasledningar, asfalterade vägar, dräneringar, muddrade farleder etc etc.

Bör vi agera på något visst sätt medan vi fortfarande har olja och full slagkraft i vår industri – t ex bygga vindkraftverk i stället för Volvobilar i Torslanda och bygga om viktiga broar?

Gunnar Lindgren

Civilingenjör och lektor på Musikhögskolan. Vunnit en rad miljöpriser,

bl.a. från Cancer och Allergifondens miljömedicinska pris på 250.000

kronor. Samt en rad priser från olika institutioner och organisationer.

 Uppdaterad 2008-02-16

Med modernt kunnande och en god vilja

Tillbaka till naturen

I tidningen Miljömagasinet finns följande ledare av Hans Sternlycke. Han beskriver hur staden som boplats för människor blir mycket problemfylld när oljebristen har tagit sitt järngrepp om oss.

återvinn landet. Vi människor har alltid varit beroende av marken och vattnet för vår överlevnad. Där det fanns mat kunde vi slå oss ner. Vi var tvungna att sprida ut oss över ytan och kunde inte koncentrera oss i stora städer. Åkern lämnades obebyggd. Fram till nyligen.

Nu sväller storstadsregionerna ut över den goda jorden. Områdena därutanför töms på människor. Sly växer in över åkrarna. Det kan ske tack vare den billiga energin. Den har möjligjort mekanisering, konstgödsel och långa transporter. Men oljesamhället går mot sitt slut. Då blir de stora städerna dinosaurier dömda att dö. Vi måste åter sprida oss dit där maten finns. Vi måste återvinna landet.

Vi har dock skaffat oss en hel del teknisk kunskap som kan göra övergången mjukare och behöver inte ända tillbaka till stenåldern. Då måste vi ha förstånd att börja förändringen nu och göra den på naturens villkor. Det går inte vänta på någon ny fantastisk teknik eller energikälla.

fusionskraften är, om den är möjlig, minst lika farlig för oss människor som dagens kärnkraft. Den skulle sprida stora mängder radioaktivt tritium. Fusionsreaktorn solen räcker som energikälla om vi tar tillvara dess energi. Solvärme, solel, vindkraft, vågkraft och växtkraft.

Att konstgödsla åker och skog för att få större skörd finns inte energi för, och det föröder marken. Genmanipulering, giftbesprutning och konstgödsel är återvändsgränder som vi måste ut ur. 

Att igen odla ekologiskt krävs för jordens långsiktiga bördighet, och för vår hälsas skull. De näringsämnen vi släpper ifrån oss kan inte spolas i avloppet. De måste tillbaka till åkern. När mer av åkern behövs för mat är det inte rimligt att odla bränslen på den.

Massbilismen kan inte räddas av etanol. Den kräver mer energi att ta fram än vad man får ut av den. Luftföroreningarna blir fortsatt höga och förbränningsmotorn är alltför ineffektiv. Där den använder en fjärdedel av tillgänglig energi utnyttjar elmotorn nio tiondelar. Och det effektivaste sättet att överföra elen till den är via tråd.

tåget, spårvagnen och spårtaxin är framtidens transportmedel på längre sträckor. De ödelägger inte så mycket mark som bilen. Bilismen tar idag halva stadsytan för gator, p-platser och skyddszoner. Dubbel yta är fyrdubblat transportavstånd. Med spårburen trafik kan vi i de flesta fall gå eller cykla dit vi skall. Till fördel för vår hälsa och trivsel.

Om vi tänker oss att en tomt för ett småhus kräver 500 kvadratmeter inklusive kommunikationsutrymmen så skulle inom lagom promenadavstånd på en kilometer, eller tio minuter i tid, kunna rymma 8.000 lägenheter och 16.000 människor. En lagom liten småstad inom vilken man inte behöver någon bil och med landet inom räckhåll. På tio minuters cykelavstånd kan man nå tre kilometer och ut.

I storstadsområdet hade varje sådan tomt varit värd en miljon kronor. Om man säger halva priset här och investerade det beloppet i dubbelspårig järnväg skulle det kanske räcka till 15 mil järnväg och med ett snabbt tåg kunde man åka den sträckan till en storstad på en timme. Man kunde bo i en lantligare och lugnare omgivning och ändå ha nära till storstaden för att roa sig, studera eller arbeta, om det behövs. Men troligast kommer arbetstillfällena att följa med ut till landsorten.

I stället för att bygga på nya områden i ett redan framtidsomöjligt storstadsområde är det alltså kostnadseffektivare att bygga en snabb järnväg med nya samhällen och att förtäta i orterna efter den. Med mindre bilbehov och med bilpool för de gånger man behöver blir det överblivna parkeringsytor att förtäta på. 

Genom att bygga snabba järnvägar och sprida befolkningen längre ut ut från storstaden kan man tvärtom rädda en del av investeringarna där och göra den till ett nav för ett område med större befolkning än som kunde rymmas inom ett utbyggt storstadsområde.

samtidigt kommer människorna närmare maten, den kan bli närodlad och inte hitfraktad från andra kontinenter, kretsloppen kan slutas, direkt kontakt kan ordnas mellan bonden och konsumenten till lönsamhet för bägge. Lägre pris för konsumenten och bättre betalning för bonden.

Inom cykelavstånd från stationen kan byggas ekobyar runt en gård där bonden kontraktsodlar för invånarna och där barnen kan växa upp på landet. Av växtresterna kan innan de återgår till jorden rötas biogas för att ge nog med bränsle.

Varför skall vi trängas i dyra, bullriga, hälsofarliga och stressande storstäder när vi kan flytta ut på landet och må bra? Låt oss återvinna landet!
Hans Sternlycke
Gunnar Lindgren

Uppdaterad 2008-02-16