Anders Wijkman: |2020-02-18| När historiker i framtiden ska besvara frågan vilka aktörer eller faktorer som var de största hindren mot att reducera utsläppen av växthusgaser på 2000-talet är kandidaterna många: Motviljan mot överstatliga beslut hos länder som USA och Kina, oviljan hos politiska ledare som Donald Trump och Jair Bolsonaro att samarbeta internationellt, försöken av konventionella ekonomer som William Nordhaus att nedvärdera riskerna, oenigheten mellan rika och fattiga länder kring ansvaret för de historiska utsläppen eller de ständiga försöken att sätta käppar i hjulet i förhandlingarna från oljeproducerande länder som Saudiarabien.

En särskild plats måste dock reserveras för de stora olje, gas- och kolföretagen för den skamliga roll som de spelat och spelar. Först genom att mörklägga egna forskningsdata som tidigt visade riskerna med ökande utsläpp av koldioxid. Därefter genom att satsa hundratals miljoner dollar årligen på lobbying i parlament världen över, inte minst den amerikanska kongressen, för att torpedera eller försena lagstiftning som syftar till att begränsa utsläppen.

Bolagens ovilja

Men den verkliga skandalen i dag är bolagens ovilja att diversifiera sin verksamhet och styra över nya investeringar i energiproduktion till förnybar energi. I stället fortsätter företagen att pumpa in hundratals miljarder dollar i ny olje- och gasproduktion. Det är ett gigantiskt svek mot framtiden.

Kolföretagen är i en klass för sig. Kolet bör stanna i marken och varje nyöppnad kolgruva – som nyligen i Australien – är ett brott mot framtiden. Kolföretagen skiljer sig dock i allmänhet åt från olje- och gasföretagen i så måtto att deras vinstmarginaler är små. Många kolföretag har därtill gått i konkurs de senaste åren och branschens framtid är skakig i många länder.

Läs mer: Björn Wiman: De skiter i klimatet – det är demokratin de vill skada.

Investeringar i nya olje- och gasfyndigheter

De olje- och gasproducerande företagen däremot har hittills haft mycket god lönsamhet. Det gör att företag som BP, Shell, Chevron och Exxon Mobil varje år satsar tiotals miljarder dollar på ny energiutvinning. Av dessa är det för närvarande i snitt bara en dryg procent som hamnar i alternativ till olja och gas. I Exxon Mobils fall är det ännu mindre, de facto bara 1/5 av denna procent, som satsas på förnybar energi (Carbon Disclosure Project). I stället hamnar pengarna i utvecklandet av nya olje- och gasfyndigheter. Ändå vet vi att redan de olje- och gasfält som är under produktion i världen innehåller flera gånger mer olja och gas än vad som kan användas för att klara Parisavtalets mål. Ytterligare investeringar innebär att branschen låser sig än mer fast i fossilekonomin. Resultatet kan bara bli en katastrof för klimatet eller att stora delar av investeringarna blir strandade (förlorade) tillgångar.

Fortsatt utvinning av olja och gas 

BP myntade begreppet ”Beyond Petroleum” för tjugo år sedan. De hade då en framsynt chef, Lord John Browne. Men cheferna som kommit efter, bland dem svenske Carl-Henrik Svanberg, har satsat allt krut på fortsatt utvinning av olja och gas. Jag kommer ihåg ett uttalande av Svanberg för en del år sedan där han beskrev det som att BP skulle ”go back to its roots”. BP gjorde visserligen ett uttalande nyligen där de lovar nollutsläpp från bolagets verksamhet till 2050, men hur det ska gå till är oklart.

Men cheferna som kommit efter, bland dem svenske Carl-Henrik Svanberg, har satsat allt krut på fortsatt utvinning av olja och gas

Några få företag i oljebranschen har tagit små steg i riktning mot att diversifiera, som Total, Shell och Equinor, men deras satsningar utanför det fossila är fortfarande blygsamma. Equinor – som bytt namn från Statoil för att just markera ändrat fokus i verksamheten – har dock långt kvar. Företaget har visserligen gjort bra satsningar inom havsbaserad vindkraft men engagemanget i olja och gas är fortsatt dominerande.

Oljefälten är bra för Equinors aktieägare

Företaget Equinor är dessutom ledande i det nya oljefältet Johan Sverdrup, som invigdes i mitten av januari. Fältet sägs innehålla reserver på 2,7 miljarder fat olja och väntas ge sammanlagda intäkter på minst 100 miljarder dollar.

Equinors ledning sade i ett uttalande ”att Johan Sverdrup är bra för Equinors aktieägare, för Norge men också för klimatutsläppen”. Det senare påståendet grundas i att Equinor har elektrifierat själva oljeutvinningen. Det drar ned utsläppen med några få procent. Men de dominerande utsläppen sker när oljan används. Som en miljöföreträdare i Norge uttryckte det: ”Equinors uttalande är detsamma som en tobaksproducent som skryter med att ingen av bolagets anställda röker samtidigt som man kraftigt ökar cigarettförsäljningen.”

Även Lundin Petroleum är djupt engagerat i norska vatten. Företaget har nyligen tagit beslut att ändra sitt namn till Lundin Energi. Motivet är att visa att man tar klimatfrågan på allvar och ämnar satsa även på annat än fossilenergi. Senast 2030 vill man vara klimatneutrala i sin utvinning av olja, främst genom att tillföra grön el till sina oljeplattformar. Men som för Equinor gäller att den helt dominerande klimatpåverkan kommer vid användningen av oljan.

Banker pumpar in pengar i olika oljeprojekt

Parallellt fortsätter de stora bankerna att pumpa in pengar i olika fossila projekt. Sammanlagt har nära 2.000 miljarder dollar gått till nya olje-, gas- och kolprojekt sedan Parisavtalet slöts (Fossil fuel finance report card, 2019). I toppen bland bankerna ligger, föga förvånande, JP Morgan Chase.

Diskussioner pågår dock om finansbranschens roll i klimatomställningen. Ett växande antal banker och finansiella företag har gått ur både kol, olja och gas. Men ännu fortsätter en stor majoritet att stötta fossilföretagen och försvårar därmed omställningen till ett fossilfritt energisystem. 

En sak är klar. Om företag som BP, Shell, Chevron, Exxon Mobil, Equinor, Aramco med flera inte fortsatte att satsa stort på ny utvinning skulle kreditgivningen till det fossila vara avsevärt lägre (dock görs stora investeringar fortsatt av de oljeproducerande staterna).

Ingen kan kräva att fossilföretagen ska sluta sälja olja och gas från en dag till en annan. Det mesta av utvecklingen i världen skulle stanna av. Nära 80 procent av världens energiförsörjning är fortfarande fossila bränslen. Vad man däremot måste kräva, givet situationens allvar, är att olje- och gasföretagen tar snabba steg för att diversifiera sin verksamhet och hjälpa till med energiomställningen. Företag som BP, Exxon Mobil och Chevron är energiföretag och bör naturligtvis hjälpa till att utveckla alternativa energikällor, precis som elföretagen tvingats göra.

För att klara Parisavtalets mål

För att klara Parisavtalets mål skulle de årliga investeringarna globalt i förnybar energi behöva minst tredubblas. Om olje- och gasföretagen satsade sina investeringsmedel i förnybart i stället för i olja och gas skulle de i ett slag kunna öka investeringarna i sol, vind, geotermisk energi och klimatsmart bioenergi med nära 50 procent. Det skulle ge momentum åt en bransch som måste lyfta kraftigt om vi ska ha en chans hejda uppvärmningen under 2 grader. 

Man kan spekulera i varför diversifieringen inte har blivit av. Kommentarer från folk i branschen pekar på framför allt tre orsaker. Dels att företagen krasst spekulerar i att tuffa politiska åtgärder dröjer i de flesta länder och att de därför kan se fram emot en växande marknad många decennier framöver. Dels att det är girigheten som styr. Lönsamheten att sälja olja och gas har varit mycket hög, vilket lett till god avkastning för aktieägarna och höga löner till folk som jobbar i företagen. Lönsamheten i elsektorn har varit betydligt lägre och därmed mindre lockande. Slutligen handlar det om att kulturen i företagen inte passar för annat än olja och gas. Om så är fallet skulle man kunna avstå från att själva driva sol- och vindenergianläggningar och begränsa sig till att vara delägare.

Murdochpressen och medierna

Ytterligare en faktor som spelar in är naturligtvis de krafter som gör sitt bästa för att spela ned klimatfrågans betydelse, som de oljeproducerande länderna och ekonomer med William Nordhaus i spetsen. Men därtill kommer delar av medierna, som Murdochpressen och, i Sverige, ledarsidan i Svenska Dagbladet. SvD ger sedan flera år tillbaka brett utrymme åt Björn Lomborg, som gång på gång hävdar att sol och vind ännu är för dyra att satsa på – en gratispassning till olje- och gasföretagen.

Förr eller senare kommer olje- och gasföretagen att tvingas tänka om. Oron för strandade tillgångar växer i finansbranschen och en ”tipping point”, då en majoritet av finansiella institutioner går helt ur det fossila, behöver inte ligga långt borta. Samtidigt är det knappt om tid.

Olje- och gasföretagen skulle kunna lämna viktiga bidrag till omställningen men ägnar sig mest åt motsatsen. Ansvaret vilar tungt både på dem som äger och dem som driver dem. Saken blir inte bättre av att många av företagen enligt en analys av Influence Map fortsätter att årligen satsa stora pengar på politisk lobbying för att försena tuffa åtgärder mot utsläppen.

Anders Wijkman är författare, debattör och styrelseordförande i den EU-finansierade organisationen EIT Climate-KIC.

what-is-climate-kic

EIT Climate-KIC

EIT Climate-KIC är ett europeiskt kunskaps- och innovationssamhälle som arbetar för ett välmående, inkluderande, klimatmotståndande samhälle som bygger på en cirkulär ekonomi med noll kol.

Att hålla den globala temperaturökningen under 2˚C kräver en aldrig tidigare skådad förändring: ny social dynamik, sätt att göra affärer, kapitalflöden, beslutsfattande, ekonomiska modeller och nya levnadssätt. Ingen organisation kan lösa klimatförändringar på egen hand.