|
Nobelpristagaren Alva Myrdals varning:
Planetariskt
självmord
”Framtidens
generationer kommer att få läsa i historieböckerna – om det
finns några – att mot slutet av tjugonde århundradet greps människorna
av en oförklarlig lust att målmedvetet arbeta på att förstöra
denna vår planet.”
Alva
Myrdal
för
tjugosex år sedan gavs
boken Vårt hotade hem ut på förlaget Bra Böcker. En antologi med
bidrag av stor kunskap om hotet mot människan som art. Författarna
var goda representanter för vetskapen och insikten om den ohållbara
tillväxtpolitiken som planlöst skulle fördärva planeten Jorden.
Alva
Myrdal och de övriga författarna ville varna, och de togs på
mycket stort allvar. Men allvaret rann med tiden av, och tillväxtfanatikerna
körde över dem som hade insikten och medkänslan för vad som
fordrades av mänskligheten. Nedan utdrag ur Alva Myrdals
artikelbidrag.
”Min
svåra uppgift är att påminna om en verkande självförstörelseprocess
som människor avsiktligt satt i gång, mot bättre vetande.”
”Trender
har tillåtits utveckla sig på grund av försummad genomlysning av
framtida verkningar, av brist på konsekvensanalyser av beslut som
fattas under olika korttidsperspektiv, och på grund av egoistisk
nationell politik i stället för internationellt samarbete.
Den
planetariska misshushållningen kan i stort sägas bero på
kollektiv okunnighet och opportunistisk intressekonkurrens. Hela
raden av rubriker i denna bok vittnar om sådana slags glapp i
styrningen, på det ena området efter det andra, av hur jordens
resurser inte kunnat fredas samtidigt som deras avkastning utnyttjas
– med förgiftning, utarmning och till och med hungersnöd som följd.
Historiskt
sett har man i någon mån kunnat som en ursäkt hävda att vanskötseln
skett av social okunnighet samt traditionell ovana vid samarbete människor
och grupper emellan. Därtill har kommit ett politiskt odlat
misstroende mot planering.
Vid
en sociologisk analys kan uppdagas även en annan, måhända ännu något
mer ´ursäktlig´ orsak till en utveckling mot katastrof. Den
illustreras med övertydlighet av befolkningsexplosionen. Den avhänger
av en brist på insikt om att sammantaget de många enskilda
individerna alldeles privat
fattade beslut har ödesdigra samhälleliga,
rentav globala konsekvenser.
Resultaten
förblir ju inte enstaka, berörda blott individers och familjers
liv, utan de aggregeras och får därför av ingen påräknade fördärvliga
följder. Ansvaret förblir anonymt.
Alla
dessa försummelser och felgrepp som nu hotar med svåra följdverkningar
för naturen och människan själv har till en början utvecklats
ganska långsamt. Farosignalerna har därför inte uppfattats i
tid. De har inte lyst till med skenet av en plötslig blixt.
Eftersom de också följt olika linjer över olika vida fält har
deras iakttagare knappast kommunicerat i någon samordnad utvärdering
av erosion och exploatering av jordens resurser.
För
dessa utvecklingstrender är det svårt att precisera och lokalisera
på vem skuldbördan bör läggas. Därför är det också näst
intill ogörligt att av skadegörarna, på sakområde efter sakområde,
utkräva det konkreta ansvaret och den tillräckliga gottgörelsen.”
många
med alva myrdal var helt
medvetna om de faktiska förhållandena beträffande planeten
Jordens framtid. Forskare och internationella miljöorgan, men också
ideella miljöorganisationer tog fram forskningsunderlag, som blev
bevismaterial och varningssignaler.
Anders
Wijkman (kd) manade bilisterna att köra miljömedvetet, med så
bensinsnåla motorer som möjligt. Han ville att bilar inte
skulle betraktas som status- eller prestigesymboler. Men,
utvecklingen gick åt ett helt annat håll. Livsstilens förbannelse
utvecklades i groteska former, med kraftig ökning av bilismen och
med stadsjeepar och större
kraftigare motorer än någonsin. Varken politiker eller
bilindustrin tog sitt ansvar!
De tog inte sitt ansvar då precis som de inte heller gör i dag!
Jag
själv var med och startade Aktion kollektivtrafik i Stockholm för
att i möjligaste mån mildra innerstaden mot den destruktiva trafikökningen.
Vi räckte inte till för att rädda Stockholm mot den utveckling
som vi nu befinner oss i.
Trängselskatter är som en droppe i havet!
de
ansvariga måste tänka om.
Vi vet i dag vilka som bär ansvaret till den uppkomna katastrofen mänskligheten
står inför. Men det är inte speciellt fruktbart att ställa dem
mot väggen. Det skulle heller inte bli särskilt framgångsrikt.
Ansvaret
ligger hos dem som framöver inte vill ställa in sig i leden för
en överlevnadsutveckling. De bär skuld och måste synliggöras.
De får ta ett personligt moraliskt och juridiskt ansvar inför de kommande generationerna som också vill ha ett gott och rikt liv.
Men
ett rikare liv måste med absolut sanning se ut på ett annat sätt
än det vi har sett hitintills!
Paul
Lindberg
Uppdaterad
2008-06-11 |
