Skolan och ansvaret

Stävja mobbningen!

Vad gör vi när skolan misslyckas med att stävja mobbning? Rubriker om skolans misslyckande återkommer och har varit frekventa de senaste månaderna. Att skolan i så hög grad styrs av politiker är en gåta, men när de har chansen att verkligen göra skillnad (de säger själva att ”politik är att vilja”) är de förvånansvärt tysta eller uttrycker oro …

  Kent Lagerquist: |2010-09-22| Hur graderar du själv mobbning (kränkande behandling och trakasserier) av barn i skolan? Jämför med t ex döda/skadade i trafiken, alkoholism, olika brott eller läkare som begår ett misstag i sitt arbete.

Det är svårt att ställa eländen i samhället mot varandra, men jag sätter mobbning bland topp tre. Det handlar om chanslösa barn och ungdomar som ofrivilligt får en hemsk tillvaro med ofta livslånga efterverkningar – det är så grymt och vanligt att jag blir matt.

Till detta ska läggas att även utövarna och de som passivt åser mobbningen mår dåligt. Det går inte någon spårlöst förbi – inte ens lärarna klarar sig. Det är ju så mycket som står och faller med denna företeelse; förutsättningarna för att ta till sig utbildningen, allmänt dålig stämning istället för värme och medmänsklighet, mörka och otrevliga tankar istället för vänliga och glada, raserat självförtroende och så vidare. Allt detta medför konsekvenser som är fundamentala för den fortsatta livsresan.

Vi svenskar är trygghetsivrare i så många fall, men när det gäller våra barns skolmiljö tillåter vi att denna, för att spetsa till det, är minerad och att allt fler minor läggs ut år för år. Det är klart att allt fler barn, utan egen förskyllan, blir skadade – alltid mentalt men ofta också fysiskt. Mobbningen har alltjämt fortsatt medan fokus till exempel lagts på nya betygsystem hit och dit.

Mitt budskap är nu att vi måste frysa all förändring i skolan tills mobbningen är minimerad. All kraft måste inriktas på att få stopp på denna. Om vi inte vänder trenden nu säger det mycket om våra prioriteringar och vårt samhälle. Är den värdegrund skolan vilar på bara teori? What goes around comes around! Vi får det samhälle vi ger barnen och idag mår allt fler väldigt dåligt.

Vad gäller eländen lägger vi massor av tid och pengar på vägar och bilsäkerhet. När får vi mobbningssäkra skolor? Brott beivras och läkare kan anmälas i fastställd ordning. Alkoholism har uppmärksammats och bemötts på många olika sätt även om 0-nivån synes omöjlig. Men mobbning får vi aldrig ge upp innan 0-nivån har uppnåtts. Lagar och årliga planer mot mobbning finns sedan några år – men effekterna uteblir tydligen. Papperstigrar?

Mobbning beivras om den utsatta parten stämmer skolans huvudman (kommun eller friskolas ägare). Hur många (före detta) utsatta elever/familjer orkar det, med eller utan stöd i lagen? Inte många – fram till i dag har skadestånd på totalt 6,5 miljoner utdömts vid 78 mobbningsfall. Detta syns säkerligen inte i en enda skolbudget. Det är alltså ekonomiskt och på annat sätt ganska ofarligt att mobbning förekommer. Den enda risken är dålig reklam. Resultatet är att så kallade likställdhetsplaner tas fram och den mobbning som sker tystas ner. Det är mer lönsamt att skydda skolan än eleverna!

Återstår enskilda rektorers och lärares goda vilja – möjligen pådrivna och stöttade av föräldrarna till drabbade barn, men kanske lika ofta motarbetade av andra föräldrar. Den skolpersonal som modigt kämpar för eleverna är vi tacksamma för, men det räcker ju inte när vi lever i ett allvarligt systemfel. 

Ansvarsfrågan är central

Jag menar att:

» skolans uppbyggnad orsakar en stor del av mobbningen genom att sammanföra barn i en skapad miljö som varken föräldrarna eller barnen har valt. Om de hade kunna välja fritt hur utbildningen ska genomföras skulle mycket vara annorlunda (även friskolorna uppvisar stora likheter).

»  skolplikten gör att möjligheter saknas för elever/föräldrar att komma ifrån en outhärdlig situation. Det enda valet för den utsatte att komma undan verkar vara att skolka eller flytta.

»  mobbningen startar ofta i skolan, där också en stor del av den sker, även om den fortsätter utanför skoltid, ofta numera med olika elektroniska hjälpmedel. Det är alltså skolan som måste uppmärksamma och hantera förekommande mobbning – det finns inga ursäkter.

När det alltså är skolan/skolformen i sig som möjliggör mobbningen är det också skolan som ensamt bär ansvaret. Och om skolans ansvar är givet så är frågan vad detta ansvar ska utmynna i när mobbning sker – och än värre vid upprepade tillfällen.

Föräldrar har ansvar ropar många, för allt kan ju inte vara skolans ansvar!

Föräldrarnas ansvar är att barnet blir varmhjärtat och aldrig medvetet gör någon annan illa. Skolplikt råder och förekomst av mobbning i en skola är inget en förälder styr eller har insyn i. De måste därför få veta när det sker (oberoende barnets roll) och vara en resurs för att mota alla dessa tendenser.

Utan information kan föräldrarna inte ta sitt fulla ansvar och barnet får skador som de inte ens är medvetna om. Att inte informera föräldrarna är därför allvarligt.

»  Föräldrarna till de som mobbar har ett stort ansvar och behöver sannolikt hjälp för att få stopp på detta. Bakomliggande orsaker och drivkrafter måste fram. En upprepning är efter denna uppmärksamhet ytterst allvarlig och i detta läge duger sannolikt inte frivilliga insatser längre, utan nu måste samhällets resurser in för att hjälpa familjen ifråga.

»  Föräldrarna till mobbade barn måste bidra till att barnet inte skuldbeläggs eller skuldbelägger sig självt. De kan behöva hjälp för att stötta barnet (och sig själva) efter traumat/chocken.

»  Föräldrar till de ”tysta” som varken mobbat eller hjälpt den mobbade måste också agera. Själv anser jag att en värdegrund som bygger på medmänsklighet borde lyftas fram – men för att det ska få liv måste vi själva föregå med gott exempel.

Och alla barn har inte föräldrar som kan fungera som förebilder och stöd. Då måste skolan initiera det stöd som behövs. Det är skolan och ansvariga lärare som har (borde ha) den bästa kunskapen om läget på hemmaplan och det stöd en viss elev behöver för det dagliga skolarbetet. Det måste inte vara skolan som ska leverera stödet, men de har ansvaret för att initiera och följa upp.

Det har talats om mobbning i decennier nu. Det finns mobbningsfria skolor i landet, men enligt en nyligen utförd utredning verkar de höra till de få goda exemplen (se länk nedan). Med ett enda mobbningsfall per skola och år blir nästan 8 000 skadade barn och familjer – varje år!

När det gäller mobbning gäller 0-tolernas i den nya lagen. Våra barn har inte tid att vänta på ytterligare forskning (40 MSEK satsas) som skolminister Jan Björklund, som ett svar på skolinspektionens rapport om trakasserier och kränkningar i skolan:

Nog pratat – vad gör vi?

Det finns ett systemfel. Mobbning ska inte gå att dölja och en skola som inte är fri från mobbning ska drabbas ekonomiskt (se lösningar nedan). Den enbart proaktiva tiden är förbi, nu måste även reaktiva åtgärder sättas in. Lagstöd finns och om vi inte årligen närmar oss 0-nivån återstår bara drastiska och kostsamma åtgärder där vi måste erbjuda alternativa former där eleven själv ska kunna välja en anpassad studieform. T ex enskild hemutbildning med personligt stöd.

Vem tar på sig ansvaret för denna boll?

Politikerna? Ja, men bara om tillräckligt många trycker på. Rapporter och rubriker i media räcker inte.
Skolpersonalen? Ja, men de mäktar ju bevisligen inte med dagens system. Och ska systemet ändras måste initiativet tydligen komma från annat håll – ingen av skolans aktörer har bidragit märkbart.

Huvudmännen för skolorna? Ja, men bara om det är ekonomiskt försvarbart. Ge dem incitament!

Föräldrarna? Ja, genom att sätta ner foten och skapa tryck på de ansvariga, dvs skolpersonal och skolans huvudmän. Alla som värnar om barnen i Sverige måste agera och skapa detta tryck!

Lösningar?

På skolnivå finns det goda exempel – kopiera/anpassa och realisera, det kan bara bli bättre. Det viktiga är att, ovanför skolnivån, skapa ett system som ger stöd för det som stävjar mobbning och samtidigt inte medger någon som helst mobbning utan kännbara konsekvenser.

Några tankar dryftas nedan, men fler tankar behövs. Alla förslag sammanställs och prioriteras.

Transparens – nuläget ska exponeras

»  Antalet incidenter ska redovisas öppet baserat på tvingande rapportering. Helst måste det också anges på skolans hemsida på föreskriven plats (eller länkas till centrala resultat).

» Frånvaron i procent per skola redovisas öppet på samma sätt. Idealt uppdelad på skolk och annan frånvaro, men trots att det finns en gråzon här säger den totala siffran säger ändå mycket.

» Årliga öppna enkäter (till elever, föräldrar och skolpersonal) om de hyser förtroende för skolans bevakning av och åtgärder för olika former av mobbning/kränkningar. Den genomförs lämpligen på webben utan möjlighet för skolan att påverka publicering. Något för skolinspektionen - att både genomföra och ha som underlag för inspektion?

» Varje skola måste budgetera för mobbning. T ex ett fast belopp för varje incident/fall multiplicerat med antalet föregående år. Det enda sättet att komma ner till noll är att inte ha några mobbningsfall. Och självklart ska denna siffra redovisas öppet som ovan.

Åtagande från skolan

» Rutinerna vid mobbning måste vara tydliga och välkända för alla – lärare, elever, föräldrar.

» Vid varje incident måste berörda föräldrar informeras omgående.

» Rapport ska upprättas vid varje incident (och godkännas av de berörda). Och jag menar varje gång! Vem ska bedöma om den är allvarlig eller inte? Del i ett mönster eller inte? Var istället tacksam över att det kom upp till ytan. Processen är viktigare än rapportskrivandet, men detta måste få ta tid och kraft – precis som all kvalitetsstyrning.

Incidentrapporten anger åtgärder som vidtagits respektive inte vidtagits (enligt en checklista som ska uppfylla vissa minikrav). En uppföljningsrapport upprättas sedan varje vecka tills berörda parter godkänner att ”ärendet” kan avslutas – dvs att en ny stabil situation har skapats och där en upprepning bedöms som osannolik.
Här anges också åtgärder som realiseras om mobbning trots allt upprepas. Dessa åtgärder ska omöjliggöra mobbning inom aktuell skola och de får inte drabba den utsatta parten om denne inte godkänt detta. Detta ska bedömas av en opartisk tredje part.

·         Mobbning förekommer i första hand när vuxna inte finns på plats. Alltså måste skolpersonal med ansvar för att identifiera mobbning ha som en arbetsuppgift att vara på plats där eleverna finns – både i skolan och på Internets olika kanaler.

o        Mentorer eller motsvarande ska ha koll på vad som händer med ”sina” elever. Vid egen sjukdom tar någon annan över – men ansvaret kvarstår.

·         Barnen själva kan aldrig ges ett ansvar. De kan finnas med som så kallade kamratstödjare, men det får aldrig stå och falla med deras insatser. Den utbildning som dessa ofta får borde istället läggas in under ett nytt ämne; Självkunskap – se nedan.

·         Det är speciellt allvarligt om skolpersonal inte agerar när de ser mobbning eller om en elev av annat skäl känner sig mobbad/trakasserad av skolpersonalen. Detta faller dock utanför denna ram eftersom detta borde vara ett polisiärt ärende och inte hanteras som mobbning.

Ekonomi och skadestånd

·         Varje incidentrapport kostar ett årligt fastställt belopp för exempelvis

o   den centrala administration som uppstår

o   de neutrala parter som bistår i processen och ger stöd till berörda familjer

o  allokering av en riskpeng till skadestånd och/eller alternativa studieformer som måste levereras som en del av en lösning

·         Det ska vara tjänstefel att inte ta upp en incident med de berörda föräldrarna – och att inte säkerställa att rapportering sker vid varje incident. Gäller både rektorer och lärare.
Huvudmannens ansvar måste vara solklart. Allt kan inte delegeras.

·         Vem som helst ska kunna anmäla skolan – inte bara den utsatta parten (alla drabbas av att mobbning förekommer).

Övrigt

·         Introducera ett ämne som kan kallas självkunskap – dvs kunskap om hur vi människor fungerar. Varför vi gör saker, varför vi mår på ett visst sätt, där alla får uppleva hur olika situationer känns och påverkar. Flertalet av oss kan väldigt lite om detta ämne. Vi behöver dessa kunskaper för att inse vårt personliga ansvar och få konkreta verktyg för att medvetet utveckla oss själva. Detta om något borde vara ett kärnämne. Detta torde också vara av intresse för många föräldrar – kanske tillsammans med barnen.

Täby, 2010-09-22
Kent Lagerquist