Tankar kring skapande energier

Medvetandet och materien 

Något egentligt minne tycks inte alls lagras i hjärnan. Det som tidigare inte räknades med i minnesforskningen är den kvantmekaniska nivån, där processerna interagerar mellan rumstid och utan rumstid. 

Minnet och medvetandet behöver alltså ingen lagring, enligt viss modern hjärnforskning. Däremot behövs ett bra, uppövat medvetande för att leta fram information, och det är dessa processer som hjärnforskningen kartlägger.

Från punkt till punkt uppstår utsträckningen och tiden. Med samma förklaringsgrund kan både partikelfysikens materiebildning (atomisering) och minnets medvetandeprocesser förklaras. Det är nämligen samma identiska och relevanta processer som sker dem emellan.

Medvetandet är en övergripande beskrivning av bland annat processerna för framkallandet av minnet, vilket sker ur varats tidlösa tankeexistens. Tänka, existera, skapa och minnas är egenskaper av samma sak (cogitare, rema, vacatio).

Människans funderingar manar fram anknytningspunkterna i relationerna, som skapar de nya förutsättningarna för tankeprocessen. Det vill säga upptagande av intryck. Uppfattandet och insikten om intrycken kallas perception eller varseblivning. Här sker den mobiliserade processen för nya förändringsbara tankar.  Dessa snabba, mentala processer sker ofta undermedvetet och intuitivt, men är det som bygger upp vår verklighetsuppfattning – perceptgenes.

Tankarna blir unika för var och en i sin respektive egen-

tid. Helt i linje med: ”jag tänker därför finns jag till” – vilket är skillnaden på hjärndöd.

Länkningar till Alltet. Under tankeprocessens undermedvetna, eller medvetna förlopp, skalas de approximativa elementen bort i varierande grad, till förmån för en subjektiv varseblivning eller tankeställning, för att sedan exformeras till en medveten tankeformulering. 

Beroende på den individuella erfarenheten av tankeupprepningar, förkortas och automatiseras sekvenserna i de uppkomna händelseprocesserna, vilket bland annat möjliggör vår spontana reaktions–, uppfattnings- och talförmåga.

Den neurologiska uppfattningen beskriver att varseblivningen uppstår i hjärnstammen genom att en snabb mikroprocess engagerar hjärnbarken. Denna uppfattning ansågs tidigare stå i motsättning till den psykologiska uppfattningen om perceptgenes, men som idag inte längre ses som någon motsättning.

Rumtidslöst minne. Numera är den neurologiska beskrivningen av minneslagring genom molekylära inbyggningar i celler ifrågasatta, i brist på bevis.

Det som inte räknats med i tanke- och minnesprocessen är den kvantmekaniska nivån, där processen interagerar närmast utan rumstid. Det finns emellertid många tydliga kvantmekaniska spår av dessa processer, och som är en vanlig företeelse inom både forskning och medicinsk behandling i dag. Vi mäter dessa processer vid bland annat vanliga medicinska undersökningar. Det handlar helt enkelt om det rumstidlösa minnet genom de kvantmekaniska processerna.

Minnet behöver alltså ingen lagring, enligt viss forskning. Däremot behövs reagenser för sortering och  framplockning av minnet. Det är minnes- eller tankeprocesserna som kan vara mätbara, vilket kan uppfattas som minneslagring i "minnesceller". Det som kallas minnescellen är till sin typ lymfocyter, främst av T-typ eller thymustyp, och kan troligtvis leva i flera år efter kontakten med sitt eget antigen. Denna kontakt möjliggör att minnescellen istället agerar "interface" mellan atomär nivå och kvantmekanisk nivå, utan minneslagring.

Tankeprocessens mätbarhet. Olika forsknings-

metoder har använts för att mäta aktiviteter i hjärnan.

Genom brain mapping har man med PET (positron emission tomography), MRI (magnetic resonance imaging), och RCBF (regional cerebral blood flow) kunnat kartlägga vissa delar av hjärnans mycket avancerade processer.

Forskningen inom minnesprocessen är ganska överens om att detta sker oberoende av minnessystemen och interagerar över hela hjärnbarken. Det lär alltså enligt flera forskningsresultat inte finnas några lagringsutrymmen över huvudtaget i själva hjärnan, eller i något annat utrymme i kroppen.

Det som kan mätas är istället olika programcentra över hela hjärnan där konkreta processer ger sig till känna och blir mätbara vid reagenserna.

Till minnet hör även minnesförlust – amnesi. Glömska eller minnesförlust är paradoxalt nog en del av minnet. Det som glömts är trots allt något. Och detta som "är" kan många gånger plockas fram ur minnet, beroende på angelägenheten och med hjälp av olika behandlingsmetoder.

Det man vill minnas framplockas normalt sett genom medvetandet, med den egna viljan i relation med de associationer som fanns med i sammanhanget.

Dimensionslagarna. Det är med Albert Einsteins allmänna relativitetsteori som krökta rumstiden beskrivs, och som även gäller för andra dimensioner, vilka är mera än fyra, men som inte alltid gäller på kvantmekanisk nivå. Den kvantmekaniska nivån kan alltså i vissa tillstånd vara utan dimensioner eller utsträckningar, allt enligt de matematiska dimensionslagarna och i enlighet med rönen inom kvantfysiken.

Tankemedvetandet, (rema) sker enbart kvantmekaniskt och existerar ”autonomt”, men i relation med den materialiserade världen.

Relationer – punkter. Tingen i sig existerar alltså ”utanför” medvetandet. Och endast med ständigt växelverkande relationskedjor, som människor är länkade med (cogitare). Medvetenhet är att vara vetande med och om relationer, i själens öga (vacatio).

Valfriheten gäller mellan olika relationssystem. Vi bör alltså inte vara några oengagerade åskådare, utan istället vara deltagande i var och ens anknytningspunkter, vilket kan ge oanade möjligheter. Det är så vi gör våra överväganden och val.

Det är i engagemanget mellan mekanisk relation och målmedvetet beteende som utgör skillnaden i den lilla anknytningspunkten, vilket hör ihop med den övriga kvantmekaniska ”apparaten”, eller kosmos. Allt är nämligen holistiskt länkat till Alltet.  

Inom molekylärfysiken har nya upptäcker påvisat att alla molekyler interagerar holistiskt med alltet, det vill säga att molekyler är delaktiga i de fysikaliska processer som en enda verkande enhet – Alltet.

Materialiseringsprocessen – punkt för punkt blir händelser. Hur den grundläggande materialiseringen går till rent fysikaliskt utgår från fysikern och nobelpristagaren Paul Diracs andrakvantiserade, relativistiska teori för växelverkan mellan elektroner och elektromagnetiska fält.

Elektroner och positroner beskrivs som kvanta av diracfältet, medan det elektromagnetiska fältets kvanta är fotonerna.

Alla processer i naturen eller materien orsakas genom kvantmekanisk växelverkan av de fyra fundamentala krafterna: gravitationen, elektromagnetisk växelverkan (inklusive coulumbkraften), samt den starka och den svaga kärnkraften. Samspelet mellan den starka och den elektrosvaga växelverkan formar materiens struktur – fermioner. Och dessa processer sker helt på kvantmekanisk nivå i atomkärnan. All materia upprätthålles på grund av de samverkande och holistiska elementarprocesserna.

Partiklar – atomer – materia. De skapande energiernas materialiseringsprocesser övergår från partiklar till vår tredimensionella värld, med inkluderade naturlagar, först vid atombildningen. Det vill säga att de länkas med naturlagar först på atomär nivå, däremot inte i samma utsträckning på partikelnivå.

Ljuset skapar rummet. Ljusets hastighet är sambandet med fotonernas atomspinn och möjliggör utsträckningen av rummet – en händelse – som sker i en viss punkt i relation med en annan punkt, vilket utgör en viss tidpunkt och därmed rummet. Händelser utgör punkter, och i relationen mellan punkterna uppkommer egenskapen tiden.

Ovanstående process är den elementära  förklaringen till materialiseringsprocessen, men också beskrivningen för tankeprocessen, paradoxalt nog.

Händelser sker bara i relationer, det vill säga med flera punkter inblandade, aldrig ur en enda punkt, det är däremot en omöjlighet – en singularitet.         

Albert Einstein lanserade begreppet egentid, då han i forskningen sökte klargöra och bevisa det som kom att utgöra de två relativitetsteorierna.

I bevisföringen, som grundades på predikatlogisk bevisning, kom Einstein underfund med oerhörda och bisarra upptäckter. Till en början avskräcktes han av dessa upptäckter.

Det handlade bland annat om holistiskt samverkande partiklar på långa avstånd, ja, upp till ljusårs avstånd, men som agerade exakt samtidigt och för samma ändamål (Jmf Korrespondensteorin och Mångvärldsteorin).

En förutsättning för att dessa fenomen ska kunna fungera är att tid och rum inte existerar i vissa kvantprocesser. Och denna teori fick giltighet genom Einstein med flera, i och med den så kallade ERP-teorin. (ERP, Einstein – Rosen – Podolsky).

Paul Dirac, fysiker och nobelpristagare, var helt i klass med Albert Einstein. Dessa vetenskapsmän menade att de först och främst upptäckte kunskaperna helt approximativt.

Albert Einstein tvivlade många gånger på sina egna teorier, som han ansåg vara alltför fantastiska. Men teorierna bevisades senare av bland andra nobelpristagaren Nils Bohr, med många flera. Och i vår tid har kunskapsutvecklingen kommit bra långt. Det finns stor meningsfullhet med den vunna kunskapen, som tillhör människan.

Paul Lindberg  

Senast uppdaterad 2007-08-27