Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	Man prackar på människor en lösning som de inte har beställt, som de inte vill ha och som de inte behöver.	Foto: RLC

DET NIONDE BUDORDET

Medmänniskans  glädje

När hon fått en bra bostad

Ulf Morgan Svensson: Det slog mig att glädjen håller på att ebba ut hos hundratusentals husägare i stort sett alla Sveriges 290 kommuner. Många som skaffat sig ett hus eller enklare fritidshus, och som har ett enskilt avlopp, har mött glädjedödare i form av kommunala VA-inspektörer.

Ulf Morgan Svensson: |2021-03-26| Påsken är tiden när vi firar Jesus återuppståndelse. Det är en tid när den kristna etiken blir extra närvarande; det dubbla kärleksbudet, den gyllene regeln och de tio budorden som är kärnan i det vi avser med kristna värden. Budorden delar vi med judendomen och islam. Ett av budorden – det nionde – är det som följt med mig flera år utan att jag tänkt på det explicit. Det lyder; ”Du skall inte ha begär till din nästas hus.” Enligt Svenska kyrkan ska det tolkas som följer: ”Dela din medmänniskas glädje över att hon har fått en bra bostad.”

VA-inspektörer har dömt ut fullt fungerande VA-lösningar, ofta utan att ens undersöka systemets funktionalitet. Med andra ord, fullt funktionsdugliga avloppsanläggningar har dömts ut trots att det är ett bättre alternativ än det kommunerna erbjuder. Nu finns dessutom forskning som visar att så är fallet. Det sker genom tvångsanslutning – via höga vitesbelopp utan rimlig chans för fastighetsägarna att överklaga kommunens domslut. Hur är detta möjligt?

VA-industrin – med Svenskt Vatten i spetsen

I Sverige finns starka bransch- och lobbyorganisationer inom VA-området – med Svenskt Vatten i spetsen – som strävat efter att få en så nära myndighetsstatus som möjligt. Tillsammans med kommunerna, som i många fall inte har kunskaper att stå emot VA-industrin, har 600 000 till 700 000 fastighetsägare hamnat i ett läge där man hotas av tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. Då många har små inkomster eller pensioner blir kvarboendealternativet ofta helt omöjligt. Många i den grupp som redan lever på små marginaler, har blivit tvingade att sälja. Detta i en tid när hemester har uppmuntrats och charterresan hamnat i skamvrån på grund av tilltagande klimatkris. En välfärdsförlust av det riktigt stora slaget för de på nedre steget av samhällsstegen.

Kostnaderna för anslutning till det kommunala VA-näten börjar på mellan 100 000 och 200 000 kronor upp till en miljon i våra storstadsområden. Dessutom aviseras att de väl tilltagna årliga VA-avgifterna måste fördubblas om inte hela det svenska VA-systemet ska braka samman. Detta ska jämföras med om fastighetsägaren själv fortsätter att underhålla sitt eget system, till en bråkdel av de kommunala avgifterna. Och jämfört med de som har en komposteringstoalett där växtnäringen kan säljas och ge ägaren en intäkt är naturligtvis steget ännu längre.

En ekonomisk praktskandal

Utifrån att den svenska sociala rekreationspolitiken, där drygt ett 20-tal primära rekreationsområden pekades ut som lämpliga för statliga insatser som alla medborgare skulle ha råd att besöka, havererade redan under 1980-talet, är det som händer nu en praktskandal ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Man prackar på människor en lösning som de inte har beställt, som de inte vill ha och som de inte behöver. En del kallar detta för en kriminell handling från kommunernas sida – likt den som många oseriösa företag har gjort bruk av. Men frågan är varför kommunerna driver på för att få med så många fastighetsägare som möjligt i sina egna alternativ, då det redan är forskningsmässigt fastslaget att det är betydligt sämre för miljön? Socialt och ekonomiskt har det ju redan havererat!

Kanske vändning trots allt

En rad utredningar har undersökt dessa frågor och bland riksdagspartierna börjar långsamt nya fakta att väga över till fastighetsägarnas och miljöns favör. I närtid ska en ny proposition läggas fram kring just dessa frågor. VA-industrin har ännu inte gjort någon färdplan inom regeringsinitiativet fossilfritt Sverige. Inte märkligt, hade man gjort det hade man varit tvungna att visa upp alla CO2 utsläpp som uppkommer vid grävning, sprängning, allt material som ska till i form av rörledningar, pumpstationer, reningsverk med mera.

Sedan pumpar man runt ofantliga mängder vatten vilket renderar åtskillig energianvändning. Till detta ska läggas att man tar runt 110 miljarder liter rent dricksvatten årligen – vårt kanske viktigaste livsmedel, blandar detta med vår bästa växtnäring (urin och fekalier), blandar in allt annat avlopp från samhället inklusive alla gifter samt i slutändan använder enorma mängder kemikalier för att få ordning på ”avloppssoppan” när det till slut nått reningsverket.

Medicinrester passerar reningsverken

Tyvärr fungerar detta inte så bra, den senaste skandalen rör alla medicinrester som bara passerar reningsverken och förgiftar sjöar och hav. Slutligen läggs allt förgiftat slam på åkermarken där vi ska odla våra giftfria livsmedel. Redan idag finns flera kretsloppslösningar, giftfria alternativ som funnits på marknaden över ett halvt sekel. Frågan är varför staten och kommunerna negligerar dessa?

Ja, Sverige är ett sekulärt samhälle där budorden blivit något slitna och luddiga i kanten. Men vi kan ana nya budord, som exempelvis hållbar utveckling. Detta begrepp innefattar ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Oavsett vilken innebörd av begreppet hållbar utveckling vi avser, så håller kommunerna och VA-industrin inte måttet. Hur länge ska vi leva med denna extremt otidsenliga ordning?