 |
|
Man
prackar på människor en lösning som de inte har beställt,
som de inte vill ha och som de inte behöver.
|
Foto:
RLC
|
DET
NIONDE BUDORDET
Medmänniskans
glädje
När
hon fått en bra bostad
Ulf
Morgan Svensson: Det slog mig att glädjen håller på att ebba
ut hos hundratusentals husägare i stort sett alla Sveriges 290
kommuner. Många som skaffat sig ett hus eller enklare fritidshus,
och som har ett enskilt avlopp, har mött glädjedödare i form av
kommunala VA-inspektörer.
Ulf
Morgan Svensson: |2021-03-26| Påsken är
tiden när vi firar Jesus återuppståndelse. Det är en tid när
den kristna etiken blir extra närvarande; det dubbla kärleksbudet,
den gyllene regeln och de tio budorden som är kärnan i det vi
avser med kristna värden. Budorden delar vi med judendomen och
islam. Ett av budorden – det nionde – är det som följt med mig
flera år utan att jag tänkt på det explicit. Det lyder; ”Du
skall inte ha begär till din nästas hus.” Enligt Svenska kyrkan
ska det tolkas som följer: ”Dela din medmänniskas glädje över
att hon har fått en bra bostad.”
VA-inspektörer
har dömt ut fullt fungerande VA-lösningar, ofta utan att ens
undersöka systemets funktionalitet. Med andra ord, fullt
funktionsdugliga avloppsanläggningar har dömts ut trots att det är
ett bättre alternativ än det kommunerna erbjuder. Nu finns
dessutom forskning som visar att så är fallet. Det sker genom tvångsanslutning
– via höga vitesbelopp utan rimlig chans för fastighetsägarna
att överklaga kommunens domslut. Hur är detta möjligt?
VA-industrin
– med Svenskt Vatten i spetsen
I
Sverige finns starka bransch- och lobbyorganisationer inom VA-området – med
Svenskt Vatten i spetsen – som strävat efter att få en så nära
myndighetsstatus som möjligt. Tillsammans med kommunerna, som i många
fall inte har kunskaper att stå emot VA-industrin, har 600 000
till 700 000 fastighetsägare hamnat i ett läge där man hotas
av tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. Då många har små
inkomster eller pensioner blir kvarboendealternativet ofta helt omöjligt.
Många i den grupp som redan lever på små marginaler, har blivit
tvingade att sälja. Detta i en tid när hemester har uppmuntrats
och charterresan hamnat i skamvrån på grund av tilltagande
klimatkris. En välfärdsförlust av det riktigt stora slaget för
de på nedre steget av samhällsstegen.
Kostnaderna
för anslutning till det kommunala VA-näten börjar på mellan 100
000 och 200 000 kronor upp till en miljon i våra storstadsområden.
Dessutom aviseras att de väl tilltagna årliga VA-avgifterna måste
fördubblas om inte hela det svenska VA-systemet ska braka samman.
Detta ska jämföras med om fastighetsägaren själv fortsätter att
underhålla sitt eget system, till en bråkdel av de kommunala
avgifterna. Och jämfört med de som har en komposteringstoalett där
växtnäringen kan säljas och ge ägaren en intäkt är
naturligtvis steget ännu längre.
En
ekonomisk praktskandal
Utifrån
att den svenska sociala rekreationspolitiken, där drygt ett 20-tal
primära rekreationsområden pekades ut som lämpliga för statliga
insatser som alla medborgare skulle ha råd att besöka, havererade
redan under 1980-talet, är det som händer nu en praktskandal
ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Man prackar på människor
en lösning som de inte har beställt, som de inte vill ha och som
de inte behöver. En del kallar detta för en kriminell handling från
kommunernas sida – likt den som många oseriösa företag har
gjort bruk av. Men frågan är varför kommunerna driver på för
att få med så många fastighetsägare som möjligt i sina egna
alternativ, då det redan är forskningsmässigt fastslaget att det
är betydligt sämre för miljön? Socialt och ekonomiskt har det ju
redan havererat!
Kanske
vändning trots allt
En
rad utredningar har undersökt dessa frågor och bland
riksdagspartierna börjar långsamt nya fakta att väga över till
fastighetsägarnas och miljöns favör. I närtid ska en ny
proposition läggas fram kring just dessa frågor. VA-industrin har
ännu inte gjort någon färdplan inom regeringsinitiativet
fossilfritt Sverige. Inte märkligt, hade man gjort det hade man
varit tvungna att visa upp alla CO2 utsläpp som uppkommer vid grävning,
sprängning, allt material som ska till i form av rörledningar,
pumpstationer, reningsverk med mera.
Sedan
pumpar man runt ofantliga mängder vatten vilket renderar åtskillig
energianvändning. Till detta ska läggas att man tar runt 110
miljarder liter rent dricksvatten årligen – vårt kanske
viktigaste livsmedel, blandar detta med vår bästa växtnäring
(urin och fekalier), blandar in allt annat avlopp från samhället
inklusive alla gifter samt i slutändan använder enorma mängder
kemikalier för att få ordning på ”avloppssoppan” när det
till slut nått reningsverket.
Medicinrester
passerar reningsverken
Tyvärr
fungerar detta inte så bra, den senaste skandalen rör alla
medicinrester som bara passerar reningsverken och förgiftar sjöar
och hav. Slutligen läggs allt förgiftat slam på åkermarken där
vi ska odla våra giftfria livsmedel. Redan idag finns flera
kretsloppslösningar, giftfria alternativ som funnits på marknaden
över ett halvt sekel. Frågan är varför staten och kommunerna
negligerar dessa?
Ja,
Sverige är ett sekulärt samhälle där budorden blivit något
slitna och luddiga i kanten. Men vi kan ana nya budord, som
exempelvis hållbar utveckling. Detta begrepp innefattar ekonomiska,
sociala och miljömässiga aspekter. Oavsett vilken innebörd av
begreppet hållbar utveckling vi avser, så håller kommunerna och
VA-industrin inte måttet. Hur länge ska vi leva med denna extremt
otidsenliga ordning?
|