Svenska kyrkan

Länge leve Kyrkan!

Svenska kyrkan är död! Länge leva Kyrkan! Som före detta ”prästman” i Hedvig Eleonora Församling har jag med stigande förvåning följt utvecklingen inom församlingen. Det som just nu utspelar sig i Hedvig Eleonora Församling kommer nämligen att bli svårslaget.

  vi har en ordförande för kyrkorådet som är icke troende och som tog uppdraget under förutsättning att hon slapp gå i kyrkan; en medarbetare som haft svårigheter med åttonde budet; en auktoriserad revisor som tolkar kyrkoordningen på sitt eget vis och som är upphandlad av ordförande; en sparkad kyrkoherde där det nu föreligger en fjärde version om varför hon sparkas och en biskop som verkar vara trött på hela historien.

Det senaste ryktet säger nämligen att det var biskopen som rekommenderade kyrkoherden att säga upp säg själv trots att biskopen inte har några som helst befogenheter, mandat eller anledningar att överhuvudtaget ha med detta ärende att göra. Frågan är varför det som sker i Hedvig församling sker och på vilket sätt detta är kopplat till Svenska Kyrkan och dess framtid.

upptakten är följande. År 2000 skiljdes kyrkan och staten åt. Nu skulle Svenska Kyrkan börja en ny vandring, på egna ben, och bli ett samfund bland andra. Dock var det ingen skilsmässa mellan kyrkofolket och politikerna utan tvärtom skulle förtroendevalda få ett ännu större inflytande över kyrkan.

Dom som verkligen var aktiva i församlingen, lekmännen, kvinnor och män som är troende och aktiva församlingsbor, skulle få mer inflytande för att styra den kyrka de var engagerade i. Vi skulle få mer av lekmannainflytande. Men frågan är vad som hände.

Nu för tiden skall till exempel kyrkorådets ordförande vara en politiker och inte som tidigare under kyrkohistorien kyrkoherden. På riksplanet är Kyrkomötet det högsta beslutande organet och enligt ledande politiker borde en politiker eller en civil tjänsteman vara den främste företrädaren, inte ärkebiskopen. Då, först då, skulle kyrkan bli demokratiskt fullbordad.

i hedvig eleonora församling har vi alltså en grupp ”yrkespolitiker” i ledningen som inte aktivt deltar i verksamheten i församlingen och har stora svårigheter att kommunicera vad man vill.

Exempelvis saknas en grundläggande analys av vad man vill göra och betyda för olika grupper inom församlingen, detta trots att en sådan analys är förberedd. Det vill säga grundläggande uppgifter där kyrkopolitikerna ska känna av behov, önskemål och krav bland församlingsmedlemmarna eftersom kyrkopolitikerna är deras representanter in i den kyrkliga gemenskapen. Vad man ägnar sig åt i stället är höjt i dunkel.

Inför svenska kyrkans framtid  kan man bli orolig med tanke på det som händer i Hedvig Eleonora. Är tanken att ”andlighetsomsorgen” ska bli en ny kommunal eller landstingskommunal angelägenhet vid sidan av äldreomsorgen, barnomsorgen och den sociala omsorgen och därmed än mer politiserad?

Kommer partiprogrammen att bli lika viktiga styrdokument som bibeln och övriga teologiska texter för Svenska Kyrkans styrning? Jag ryser inför detta perspektiv och ser helt andra vägar för att värna kyrkan och den kyrkliga gemenskapen.

Varför inte låta församlingsborna själva utse sina representanter utan att blanda in de politiska partierna? För mig framstår det som en betydligt naturligare ordning vilket också bättre markerar skilsmässan mellan kyrkan och staten.

I min enfald trodde jag att en skilsmässa innebar att politiken skulle ut och andligheten in.

min slutsats: byt ut Svenska Kyrkan, som måste betraktas som en obsolet företeelse, bort med politikerna och tala hellre om Kyrkan som en andlig gemenskap. En Kyrka som samlar flest svenskar, vid sidan av den gemenskap som omfattas av Moder Sveas alla omsorger. Och som är till för andlig reflektion och gemenskap, meningsskapande aktiviteter och i sann kristen anda utvecklar mer av djävlar och anamma för dem som lider i vårt samhälle och som vill värna hel(ig)heten.

Ulf Svensson

Uppdaterad 2008-04-16