Illustration: RLC

Krönika:

Våra liv som levande konstverk

"Ingen annan kan göra det du gör. Ingen annan det jag gör. Vi är alla skapare, som skapar det omöjliga. Vi genomför alla otroliga trollerinummer med hur vi lever våra liv. Vi är alla magiker."

  Leif Erlingsson |2010-06-25, 22:00|  När jag var liten "visste jag" att "livet är en skola". Att vi är här för att lära. Det var en pusselbit jag hade med mig. En annan pusselbit som jag inte behövde lära i detta livet var att meningen med livet inte är att ha materiell makt – jag tänkte redan som liten att det var meningslöst i sig att vara chef för ett stort företag – att man då bara skulle upptäcka hur meningslöst det i sig var. Så materiell position var aldrig ett mål i mitt liv. Säkert hade jag lärt detta i något annat sammanhang, utanför den aktuella tidslinjen.

När jag tittar tillbaka över mitt liv hittills ser jag hur det är, som att en dirigent har skapat en tidssymfoni. Om man lägger ut hela tidslinjen och ser på den utanför tiden så bildar den en till synes ytterst medveten komposition. 

Jag tänker nu att våra hjärtan, våra drömmar, vår intuition, vår känsla, redan har all intelligens och kunskap – utanför tiden. Det är allvetande kärlek.

Att vi håller på att försöka väcka vårt så kallade medvetande – vårt rationella, logiska så kallade medvetna jag. Att vi håller på att så att säga väcka oss själva ur drömmen.

Men vad är då meningen med livet? – Meningen med livet måste vara att vara närvarande, deltagande, att vara här och nu, i nuet. Jag fick för några år sedan en MYCKET stark impuls att läsa en viss bok jag fann online. Den innehöll ett tema jag aldrig förr mött, trots hundratals böcker lästa i genren: Att det finns vissa händelser som måste tas om hand NU. För de är händelser som påverkar själva rumtiden. 

I boken "Memoirs of a Timelord", som jag laddade hem 2006-08-10 och läste ut på två dagar direkt efter, var det fråga om revor i rumstiden, som tidsherren inte kunde resa tillbaka i tiden och fixa, när det passade honom, eftersom det i så fall inte skulle finnas någon rumstid att resa tillbaka i.

Jag känner starkt att vi har ett ansvar att förhålla oss till det vi ser, att ge adekvat återkoppling till den tid våra så kallade medvetanden, våra rationella jag, just nu så att säga avkodar. 

Som David Icke skrev i ett mail nyligen, "Vad är klockan?  – Vadhelst du avkodar den som". Om vi nu avkodar att vi befinner oss på aktuell tid och plats, då har vi också ansvar för att förhålla oss till den "teater" som spelas upp här och nu. Det är dock helt OK att se mångdimensionellt på det som sker, att välja att inte bara se smalspårigt enligt något visst tankesystem på verkligheten. I själva verket tror jag det är denna tids utmaning, att lämna ideologierna, för att ta in extremt bredbandigt multispektra-symboliskt och på många plan.

När vi ger återkoppling så agerar vi som fungerande neuroner och synapser i den kosmiska hjärnan. Om vi inte agerar jordat utan enbart navelskådar så fanns det ju ingen anledning för oss att vara här och nu. Att leva nu.

Jag funderar mycket på hur vi människors verklighet avgörs av så att säga smalbandigheten eller bredbandigheten samt frekvensspektruminställningen – som kan vara en, få- eller mångfrekvens av olika bandbredd – av hur vi filtrerar vad vi tar in i "vår" verklighet. Om man tänker så här: Universum har oändligt många frekvenser och moduleringar, ja rentav finns det ju roterande polariserade radiosignaler nuförtiden, som en professor Bo Thidé i Växjö laborerar med. 

Om man tänker sig att vi människor är någon slags mottagare för vissa "band", så kan ju olika människor vara olika "bredbandiga" – vissa människor är ju extremt smalspåriga – så kanske det är rätt och riktigt att tänka att olika människor faktiskt iallafall i praktiken lever i olika verkligheter.

När jag ser en film som avsiktligt går "djupt in i fältet" så tar jag in extremt bredbandig multispektra-symboliskt och på många plan, information från den. Varje mottagare av en sådan film har en unik upplevelse. Inte bara "Svensson" har blockeringar i "frekvensspektruminställningen". Jag tror fortfarande att den skiss jag ritade för ett par år sedan (2008-08-29) är mycket intuitiv och insiktsfull angående detta – ja, den medföljande texten från samma tidpunkt vittnar ju ännu om detta, för den med tillräckligt "bredbandigt multispektra-symboliskt inställd mottagare".

Jag omvandlar mig själv och alla jag berör. Och jag påverkas av alla jag låter mig beröras av. Genom att interagera – ju mer mångdimensionellt ju bättre – med mig själv och andra, så omvandlar jag verkligheten. Omskapar verkligheten. En av mina egna viktigaste uppgifter, har det känts som, är att ge mig själv och andra mod att just våga uttrycka våra innerligaste tankar. 

Jag har mer och mer medvetet – först för att jag fick en stark men oförklarlig känsla att jag skulle göra det, men numera helt medvetet – låtit allt jag någonsin lagt ut på Internet finnas kvar där, just för att det ska vara tydligt hur långt in i systemet och hur lurad jag har låtit mig själv vara. Men också för att – inom rimliga gränser – vara helt avklädd och naken vad gäller hur jag har utvecklats.

Hur var det, bara den som kommer som ett litet barn, kan komma in i himmelriket. :)

Det finns ett tal jag höll som mormon för snart 20 år sedan, där jag i dag kan se mig själv göra samma misstag jag i dag ser andra i helt andra sammanhang göra.

Jag ska bespara er referensen, för man behöver nog min livserfarenhet för att rätt tolka och denna artikel är för kort för en sådan utläggning. Men jag förstår i dag varför människor är blinda. För att jag själv har varit det. Och jag förstår frustrationen hos oss som ser och inte förmår kommunicera – för att jag själv har varit en som seende misslyckats kommunicera med. 

För sex år sedan var det min egen tur att vara den seende som misslyckades kommunicera, och jag fann en bra förklaring i begreppet "Sociala fantasisystem". Som jag skrev 2004-07-19:

"Det jag inte förstod, och det jag envist vägrade att acceptera, var det faktum att [N.N.] och hennes vänner var fångade inuti ett socialt fantasisystem som gjorde det kliniskt omöjligt för henne och dem att kritiskt överväga någonting som helst utanför hennes/deras särskilda ramverk. Motsvarande, från mitt utsidesperspektiv, så framstod deras attityder som förryckta, och jag kände att jag inte kunde be om ursäkt för att "försöka väcka upp dem".  

I en artikel i Asia Times den 8 juli 2004 förklarar den kanadensiske psykologen Dr Daniel Burston, att det sociala fantasisystemet blir en källa till lindring och trygghet för en person som är en del av det genom att det formar ett känslomässigt städ-nätverk, som ger sina medlemmar en felaktig känsla av legitimitet. 

Trots att systemet mänskligt att döma är [min översättning] "i grundläggande konflikt med våra grundläggande existentiella och mänskliga behov" [eng.: "fundamentally at odds with our basic existential and human needs"]. Trots att systemet mänskligt att döma BORDE skapa inre konflikt. Men det gör inte det. Istället delar medlemmarna av systemet samma rationalisering och får den på så sätt att framstå som 'realistisk' för medlemmar av en sådan grupp. Vilket skapar det känslomässiga stödnätverket som redan nämnts. 

Källa: "U.S.: Patriotic Pride and Fear", Ritt Goldstein, Asia Times, Tue July 8, 2004.

Läs mer av Leif Erlingsson: 

lege.net/vara-liv-aer-som-levande-konstverk.html   blog.lege.net  FrittForum

Hela lege.net/ (samt tidigare bloggar) är uttryck för mitt livsprojekt, det texten handlar om.