Zhou-dynastin, Kina 1040-300 f.kr.

Legalism och makten

Ett bra styrelseskick blir liktydigt med det som gagnar dem som härskar. Bland undersåtarna behövs bara billig arbetskraft och dem som går härskarnas ärenden. Det legala bestäms av dem som erövrat makten och skapat lagarna, och sedan  behåller makten med alla till buds stående medel.

diskuterar om andra system leder ofelbart till oordning. Böcker och lärare behövs inte, ty ämbetsmän kan föra sina kunskaper vidare till dem som står under dem. Och på så sätt kom man fram till en totalitär stat för en härskarklass och dess lierade. Till och med försedd med de prydliga ekvationer som diktaturer älskar så högt: "Straff ger makt, makt ger styrka, styrka ger vördnad, vördnad ger dygd. Dygden har sitt ursprung i straff," förkunnar Shangs bok.

Denna doktrin föll härskarna i smaken. Det var alltså statsmannen Shang Yang som saluförde sin filosofi som gick ut på en hänsynslös effektivetet – det optimala arbetsutnyttjandet. Han välkomnades av härskarklassen som omedelbart realiserade hans idéer, först genom organiserad plundring och förslavning av det egna folket, sedan erövringen av grannfolken. Det hela blev så omfattande att Kina fick gränserna som det än idag har. "Världen har blivit ett enat rike – mittens rike", enligt tidens historiker.

Perioden som följer kan närmast liknas vid en kejserlig, byråkratisk slavsamhälle grundat på militärdiktatur.

Byråkratin och regelverken växer

Maktens ämbetsmannaklass byråkratiseras mer och mer för att kunna utnyttja folket så effektivt som möjligt. Om någon gjorde fel i sina sysslor straffades de hårt, i enlighet med regelverkens proportionerliga straffskalor.

Shih Huang Ti blev kejsare år 246 f.kr. som då hade en lång erfarenhet av legalismens hårda styre. Kejsarens ledande minister Li Ssu var legalismens värsting. Han inledde en omorganisation av den kinesiska världen. Han centraliserade alla de högsta potentaterna i riket till huvudstaden Peking

Det byggdes ämbetspalats som aldrig tidigare skådats. Det var fråga om 120 000 adliga familjer som skulle utgöra den centrala ledningen för hela riket. Alla familjerna finns upptecknade.

Förvaltningarna fick tentakler som växte med ökad verkställande makt överallt och ingen kunde komma undan.

Mest beryktat och som kommit till kännedom till vår tid är den stora bokbränningen och morden på 460 konfucianska lärda. Därefter fortsatte klappjakten på lärda och andliga ledare.

BOKFÖRBUD OCH ÖKAD UTSUGNING

Legalisterna förklarade att det inte längre behövdes några böcker förutom den kejserliga lagen och reglerna som ger den rätta kunskapen. Det är dessa regler som gett upphovet till benämningen legalism.

Undantagna böcker förutom lagen var av praktiska skäl i medicin, jordbruk och spådomskonst.

Andra dekret genomfördes, alla i syfte att höja produktionen och öka effektiviteten för skatteindrivning. Det hade blivit många som skulle leva på det som bönderna tvingades arbeta ihop.

Allting standardiserades maximalt: tegelpannans storlek, hjulens bredd och diameter, husens placering i rätta väderstreck, kökens placering och inventarier. För detta fordrades stora mängder av kontrollanter. En del av dessa standardiseringar kan verka vara oskyldiga och föredömliga. Men i Kina tog galenskapen över, det blev ett genomorganiserat kaos.

Ett genomgripande system av tvångsarbete infördes, enligt vilket bönderna måste arbeta en månad i sänder på offentliga projekt. Liknande tvångsarbete har förekommit över hela världen, men i Kina tog den organiserade byråkratin för stora växlar som omöjliggjorde en fortsatt utveckling.

Administrerandet av dessa system, och med ständiga kontroller av hela folket, ledde till ytterligare behov av byråkrater, som hela tiden skapade nya regelverk, som skulle kontrollera efterlevnaden av den förra byråkratins kontrollapparat.

Det blev ett obeskrivligt kaos. Ingen kunde eller vågade protestera. Vansinnet var självgenererande – beroendeförhållandena av böndernas produktion hade blivit för stort.

MITTENS RIKE BRYTER SAMMAN

Kärrorna fastnade i hjulspåren som ingen kunde ändra reglerna på. Besattheten går kanske att förklara med att byråkratin och överklassen blev alldeles för stor i förhållande till den producerande delen, och byråkratin och överklassen ville hänga kvar "där uppe". Alltför många blev beroende av systemet och sina försörjningar via skatteindrivningen.

Skattenivån kompenserades ideligen för den privilegierade överklassen i takt med det försämrade läget. Men systemet klappade ändå ihop, och hela dynastin med den.

Som sagt, besattheten var total. Allt reglerades, och ämbetsmännens hattar måste vara sex tum höga. Deras vagnar skulle dras av sex hästar. Och analogt med detta måste deras hjulaxlar vara sex fot breda.

Byråkraterna var fega och egennyttiga. De hade en regel: "Utplåna dina spår, dölj dina källor så att ingen kan spåra motiven till dina handlingar..."

DESPERATIONEN LEDER TILL DÖD

Under de sista fyra åren, när lagarna i desperation skärptes alltmer, hade hälften av dem som syntes på vägarna undergått kroppsstraff, och de som dödats bildade högar på marknadstorget i alla byar och städer i hela Kina.

Skalan av de fem standardstraff löpte i stigande stränghetsordning: brännmärkning på pannan, avskärande av näsan, avhuggning av fötterna, kastrering och döden.

Hårda straff har alltid och överallt tillämpats men troligtvis aldrig i en sådan systematisk och organiserad utsträckning som under legalismen i Kina. Förintelsen i Europa kan närmast vara jämförbart.

Det var paniken mot slutet av dynastin som den byråkratiska överklassen försökte hålla sig kvar vid makten. Men legalisterna fick själva till slut pröva på en våldsam död, liknande den som de utmätt mot folket. De skyllde på varandra för att få behålla livet. Allt detta finns nedtecknat i de kinesiska krönikorna.

EN BELÖNING PÅ NIO STRAFF

Ministern Li Ssu som skapade den hårdare svångremslegalism dömdes själv till sin egen lags strängaste straff: "En belöning på nio straff". När han efter de fyra första straffen mist näsan, fötterna och könsorganet under själva hudflängningen dog han och därefter skars han mitt itu vid midjan.

Efter detta avrättades hans föräldrar, bröder, hustru och barn – allt i enlighet med den princip som legalisterna själva hade infört, nämligen att en hel familj var kollektivt ansvarig för brott som någon av dess medlemmar hade begått.

Det var legalisternas egen maktbyråkrati som både hjälpt dem till makten och förde dem till dess våldsamma slut.

Stora välden har kommit och gått under solen. Men storheten har för det mesta visat sig förverkligad i den härskande klassens luxuösa komfort i byggnader och i utsvävningar, och alltid på bekostnad av ett förslavat folk.

Inte bara Kina Legalism finns än idag De mest kända legalisterna var reformatorer och framträdde under Zhou-dynastin på 200-300-talen. De två mest kända var Shang Yang och Han Fei Zi, som kritiserade  konfucianismens värdering om lärandet av en allmän moralisk fostran och lärandet av en allomfattande bildning av konst och klassisk litteratur. Detta motarbetades av legalisterna. De menade att det endast är lydnad till lagar och regler som gällde.  I modern mening är det säkert en blandning av både lagar, regler och inlärandet av moral, allmänbildning och kärlek till medmänniskan som är nödvändigt. Legalism ända in i vår tid har utövat stort inflytande i den kinesiska politiken. Mao Tse Dongs Röda garden och även Pol Pots Röda khmerer i Kambodja såg legalism som ett statsideal. Mot legalism under Zhou-dynastin kämpade konfucianerna ända fram till att de förföljdes och mördades. Legalisterna ansåg att moralisk fostran kunde göra människor rättsmedvetna och bedömdes som skadligt. De ansåg istället att en mångfald av lagar och regler som snärjde folket, skulle omsättas för samhällets alla företeelser in i minsta detalj. Legalisterna ansåg att människorna var så dåliga så det var bättre med byråkratiska ämbetsmän som styrde folket i en konformistisk anda. All makt skulle koncentreras till en överklassbyråkrati och dess ledning. Legalismens botemedel mot tidens motsättningar var enkelt: flera och hårdare lagar som tillämpades effektivare. Människan ansågs inte vara god, och egennyttan var den enda faktor som politiken skulle grundas på. Det gällde en maktpolitik över andra men aldrig dem själva.  Girigheten och fruktan ansåg makthavarna vara de två starkaste drivkrafterna i det mänskliga beteendet. Staten måste därför utnyttja detta förhållande genom ett stelbent system av belöningar och straff.