De Gudomliga proportionerna

Ledverk  

En regnig sommardag satt Det Heliga och kurade – lyssnade till regndropparna som föll. Hon kände den alldeles speciella doften av sommarregn där hon satt och tänkte över ett stort glas flädersaft. Det var inte ofta hon drog sig tillbaka från världen nu för tiden. Det var inga 40 dagar i öknen, men en och annan stund drog hon sig bort från allt stim och stoj och ägnade sig åt eftertanke. 

  nu var det en sak som alldeles särskilt hade tyngt hennes sinne en längre tid. Hennes kropp led av alvarlig ledverk. Ja alltså inte på mänskligt vis, den fysiska kroppen hade det heliga lämnat för länge sedan. Men hon led i den kropp som utgjordes av alla människor som länkades samman till hennes kropp på jorden, kyrkan. 

Den världsliga kyrkan, ofta kallad kroppen, hade väl aldrig varit någon smidig, vältränad atlet. Hade den varit det skulle hon kunnat konstatera ”mission completed” för länge sedan. 

Kroppen hade kunnat halta sig fram men nu var det extra mycket artros på sina ställen. Ja det kändes som alla kroppens leder hackade som ett för länge sedan sönderrostat urverk. 

Nu för tiden rörde hon sig som en ooljad 50-tals robot. Ledningen värkte, tro och handling var på sina håll ett minne blott. Många var det som trodde men inte kunde handla av olika anledningar. Många av dem hade inte hittat sin del av kroppen och verkade i sin privata lilla sfär för den goda sakens skull. Vissa hade hittat sin del men blivit amputerade och brända i någon avfallsugn. 

Kroppen hade utvecklats till en reservdelskropp i mångt och mycket, passade inte en del, så bort med den och in med en annan. Och passade inte den heller så var det bara att byta. Ända tills ledningen tyckte att man fått det som ledningen ville, något som mest liknade dockan Barbie eller hennes make Ken. 

Att hennes proportioner då rakt inte stämde överens med de Gudomliga proportionerna, som Det Heliga så nogsamt räknade ut, det brydde man sig inte om. Men det såg ju snyggt ut. 

Att de orealistiska proportionerna sedan gjorde att hon varken kunde gå eller andas var ett problem som man skyllde på samarbetsproblem. 

Ibland kunde Det Heliga trots sin allmakt känna sig maktlös, det kändes som att alla kyrkans ledfunktioner var tjuvkopplade. Vart hon än tittade så sprakade det och blixtrade mer än styrde och ställde.

All den kraft som hon tillförde läckte, medan all kraft i form av maktlystet egenintresse hade tagit sig in i nervsystemet och brände sönder det likt en gigantisk kortslutning. Frågan är, tänkte hon, medan det stilla sommarregnet renade luften och närde marken, om jag skulle ta alla avlagda reservdelar och återuppstå. 

Där kunde jag återställa flödet och åter koppla in till Den stora kraftens källa. Det skulle vara en bra lösning då kanske jag skulle kunna få lite semester från eländet och ägna mig åt fågelkvitter och badande barn.

Ice

Uppdaterad 2008-06-10