|
Valet
2010
Sveriges
plats i världen
En
ny berättelse om Sveriges plats i världen. Sverige
har fortfarande goda förutsättningar att vara en stark röst för
global utjämning och nedrustning. Världen har rätt att förvänta
sig ett praktiskt-politiskt ledarskap av vårt land, skriver Lars
Ingelstam, professor emeritus och f d chef för Sekretarietet för
framtidsstudier.
 Lars
Ingelstam: |2010–09–06|
”Jag skäms över mitt land” sa en dansk författarinna
nyligen i en intervju. Det får stå för henne; det finns inte
samma skäl att skämmas över Sverige. Men vi kan ställa den omvända
frågan: vad skulle vi som svenskar vara stolta över?
Under
många år fanns en gemensam berättelse. Vi hade en särskild
uppgift i världen. Rötter fanns i vår neutralitet under andra världskriget.
Sverige hade skonats, men led också av kollektivt dåligt samvete
över kompromisser och underlåtenhet.
Under lång tid var det självklart
att vi skulle spela en aktiv roll i internationella sammanhang. Som
litet land hade vi ingen militär eller ekonomisk makt som kunde
hota andra. Landets statsminister kunde under 1970-talet med
frimodighet kritisera både öst (”diktaturens kreatur”) och väst
(”bombningen av Hanoi är ett illdåd i linje med Guernica…”).
Världens
problem kunde sammanfattas i två ord: krig och fattigdom. Frejdigt
tog sig vårt lilla land an både nedrustning och bistånd på den
internationella politiska arenan. Östen Undén och Alva Myrdal var
pådrivande i nedrustningsförhandlingar. Den svenska regeringen,
med Ulla Lindström som motor (först statsråd och senare
oppositionell socialdemokrat), spelade stor roll för enprocentsmålet
som blev FN:s mål och sedan förankrades i svensk politik.
Den
gamla berättelsen om en bättre värld är – av många skäl –
historia. Men kanske är den trots allt levande historia och kan
duga som start för en ny berättelse? Liksom den gamla kan den nya
berättelsen karskt bortse från att vi är små. Den kan ta fasta på
sådant som vi är bra på (som förhandlingar, rationell och
vetenskaplig analys, organisation…), och dra politisk nytta av att
vi är maktlösa och kompetenta: en utmärkt kombination för att
agera internationellt.
Den nya berättelsen måste ha minst tre
kapitel: fattigdom, krig och global miljö.
Från
1960-talet kan vi hämta tanken att vår egen form av fattigdomsbekämpning
– utjämning och välfärdstjänster – borde vara ett mål även
på global nivå. Effektiv omfördelning genom beskattning är tyvärr
mycket avlägsen. Enprocentsmålet blev en lättbegriplig och
budgettekniskt hanterlig ordning att enas om.
Men
ingen kan på allvar hävda att detta är målet för internationell
solidaritet. Som ett första steg kunde det sätta upp global
solidaritet och utjämning på de rika ländernas politiska agendor.
Gunnar Myrdal, vår mest framstående internationelle ekonom, slog
fast att biståndet ”bara kan utgöra en liten del av ett förnuftigt
internationellt utjämningsprogram”. Men riskeras då inte värnandet
om biståndets kvalitet och nivå?
Framsynta politiker kan faktiskt
hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Världen har också rätt
att vänta sig ett visst praktiskt-politiskt ledarskap av vårt
land, där nu alla partier – äntligen! – bekräftat välfärdssamhällets
grundvärderingar. ”En ny internationell ekonomisk ordning” (ett
FN-beslut från 1974!) borde upp på agendan och bli en del av den
nya berättelsen.
Nedrustningen
har rustats ner under de senaste årtiondena. Från en stark
uppbackning på statsrådsnivå, plus mängder av delegationer och
experter, är i dag ansträngningen patetiskt liten. Hans Blix har
gjort en stor insats kring massförstörelsevapen, men den har
knappast noterats i svensk politik. Den aktiva svenska traditionen bör
byggas upp igen. Medlemskapet i EU åberopas ständigt som ett
hinder, men det borde vara tvärtom: här kan vi komma till tals med
de motspänstiga kärnvapenmakterna England och Frankrike.
Minst
lika viktig som Hans Blix varit för massförstörelsevapnen har
Bert Bolin varit för klimatfrågan. IPCC:s förste ordförande
(1988-1997; han fick uppleva Nobelpriset till IPCC strax före sin
bortgång 2007) var en superkompetent forskare, en godhjärtad människa
och en uthållig mäklare mellan politiker och vetenskapsmän. Hans
insats kan stå som illustration och förebild för ”vår plats i
världen”. Internationell miljöpolitik för överlevnad kräver
kompetens, envishet och politiskt mod.
Den
nya berättelsen om vår plats i världen kan ge inspiration. Den hjälper
oss också till klarhet och till att få ordning på våra
prioriteter. Om vi hade haft en tydlig berättelse hade Afghanistan-äventyret
aldrig blivit av: varför ska vi göra en dyrbar och tämligen
marginell insats inom ett fält där vi totalt saknar erfarenhet?
Inte heller skulle de röster i folkrörelsevärlden som pläderat för
en vidgad solidaritet, utöver biståndet, straffats genom nedskärningar.
Valrörelsen
handlar – med rätta – om vardagsfrågor: skatter, välfärdstjänster
och skola. Politiker och reklammakare vädjar till egenintresset.
En
berättelse om vår plats i världen skulle väcka ett annat slag av
politiskt engagemang. Många vill känna stolthet över att deras
land bryr sig. Det är stort att få ta del i en politisk demokrati
som inte väjer för de stora frågorna.
Läs
mer på Cogito – Den gröna tankesmedjan
www.cogito.nu
|
